Jo, det är ju sant, flytten har väl egentligen redan skett. Eller rättare sagt så har bloggen flyttat halvvägs då den både funnits på www.metica.se / www.sneekypete.se och http://gasolinemagazine.se/sneekypete/ parallellt någon vecka.

Detta har berott på att bloggen rent kod- och funktionsmässigt inte varit 100 procent utvecklad och klar på Gasoline Magazine. Det är den inte nu heller, men tillräckligt färdig för att en mer permanent flytt ska kunna ske. 

Så därför går flyttlasset nu! Var beredd på att det kan fortsätta att krånga lite en stund, och att bloggen inte kommer att uppdateras under en övergångsperiod.

Och du! Ser du några fel (fotografier som är borta, trasiga länkar, annat strul), rapportera gärna in dem till mig: sneekypete@gasolinemagazine.se

Ses hos Gasoline och http://gasolinemagazine.se/sneekypete/ Adios!

Jag är i alla fall på plats, med både kamera och anteckningsblock. Så ta med din muskelbil så kanske du hittar din bil i Gasoline Magazine om några nummer!

Eller så ses vi på Sveavägen redan ikväll…

För övrigt är det sällan jag tycker att Cadillac Eldorado från 1970 har så mycket gemensamt med muskelbilar. Men den här rackaren känns mer gjord för race än för att glida fram!

I mitt mekgarage är det lite si och så med hur de där reglerna respekteras. Resultat? Se bilden…

Så får det bli!

Jag har väl i sanningens namn haft lite svårt att lita på Summitmätaren. Dessutom var skalan, särskilt den för vattentemperatur, väldigt grovkornig. Endast tre pinnar erbjöds - 175, 200 och 250 grader fahrenheit - det är 80, 93 och 121 grader celsius det. Och då motorn vid ett hett tillfälle förra sommaren nådde 121 grader utan att ens koka så litar jag som sagt inte på mätaren. För med 50/50 glykol och vatten förflyttas kokpunkten till endast 108 grader celsius…

Alltså. In med hyfsat nyinköpta mätare från Autometer och vi får se vad som händer. Jag är förstås särskilt spänd på hur den nya vattentempmätaren kommer att sköta sig, och hur mycket mera exakt och tydlig den kommer vara med en finare upplösning.

Nedan finner du några fotografier från ”mockup:en”. Det är förstås lite mer mek med mätarinstallationen än vad jag hade tänkt mig från början (dra nya kablar, dra kabel och givare för oljetemperatur, pröva sig fram till bästa läget för mätarpanelen och fysiskt installera den, med mera). Precis som det brukar vara när man börjar meka och med andra ord helt i sin ordning.

Eller ja. Den enkla anledningen till varför jag mekar är väl rätt uppenbar. Jag gillar att skruva, och jag älskar bilar.

Men det fanns en tid då domänen www.metica.se huserade en musiktidning med samma namn, och jag lade lika mycket tid på musik på olika sätt och vis - genom recensioner, artistintervjuer, konsertplåtande etc - som jag idag lägger på ungefär samma sak fast om bilar.

Det existerade emellertid två problem med mitt djupa intresse för musiken (ett intresse som till viss del fortfarande finns där). Intresset var inte komplett. Jag har aldrig komponerat eller framfört musik, och det är svårt för att inte säga omöjligt att åldras med värdighet i musikbranschen. I alla fall inte som musikjournalist.

I bilhobbyn däremot är situationen en helt annan. Jag påstår inte att jag har någon talang för mekandet, men jag gör det med en frenesi och en glädje som förmodligen är rätt synlig och förhoppningsvis smittar av sig. Och alla kan lära sig meka! Det är inte lika lätt att skapa musik, i alla fall inte musik som någon vill lyssna på. Och jag hävdar att belöningen för den kreativa insatsen ser ungefär lika ut oavsett om du skriver musik eller svetsar igen ett rosthåll, trimmar en V8 eller syr upp en ny inredning.

Dessutom… Både i bilhobbyn och i den professionella delen av bilbranschen finns det gott om fräcka och duktiga förebilder i alla åldrar. Det blir liksom aldrig försent att trycka plattan i mattan eller bygga sig en frän hot rod.

Sist - men inte minst - så är bilmekandet något som gör att jag får lov att känna mig unik. En känsla av att jag ägnar mig åt något som är äkta, inte tillgjort. Att kunna odla ett intresse på många olika fronter som inte alla vare sig vill eller är intresserade av, alternativt går att bli duktig inom på några månader. Det går om man vill, men man måste vilja. Mycket, hårt och länge. Och det kostar, framför allt i tid.

Det gillar jag stenhårt.

Ja, bilmekandet är garanterat hipsterfritt, och det känns j-vligt bra. Ja, den där bekymmerslösa förhållningen till historien är något jag avskyr…

Den som siktar på att vara en äkta muskelbilstaliban bör glutta närmare på hur man uppnår det rätta stuket med hjälp av Goodyears Polyglas GT-däck.

Goodyear släppte däckmodellen 1967 och många ponny-/muskelbilar - däribland Chevrolet Camaro Z-28, Pontiac GTO, Ford Mustang Mach I och Dodge Charger R/T - hade däcken som tillval i katalogen eller standard direkt från farbrik under åren 1969 till 1974.

Goodyears Polyglas GT-däck är inga vanliga radialer där bältet (även kallad gördel) är tillverkat av vävt stål. Istället är förstärkningen gjord av en blandning av glasfiber/polyester och textil, även kallad textilradial. Däcken var också en av de första som hade upphöjd vit däcktext på däcksidorna. När BFGoodrich släppte sina Radial T/A några år senare (1972) anammade man den vita däcktexten, men gjorde den betydligt fetare. 

Ungefär i samma veva - det vill säga 1969 - gjorde den dåvarande amerikanska däckfarbrikören Firestone slag i saken och släppte sina Wide Oval-däck, som är uppbyggda enligt samma princip som Goodyears Polyglas GT-däck.

Goodyear tillverkar fortfarande sina Polyglas GT-däck om du är sugen på den korrekta muskelbilslooken. Men observera vad Goodyear en gång själva påstod i sin reklam: “It’s not a racing tire - it just looks like one!”…

Jag gissar jag beter mig som vilken svampplockare som helst, som har sina guldställen som hon eller han alltid återvänder till… :-) 

Den här gången bjöd extraturen på en Cadillac De Ville från 1971, undrar var det blir nästa gång?!

Har du mot all förmodan inte sett Mississippi Burning så handlar filmen om rasmotsättningarna i den amerikanska södern på 60-talet, och är löst baserad på en verklig händelse: tre medborgarrättssaktivister som mördas. 

FBI-duon Anderson/Ward (Gene Hackman/Willem Dafoe) sätts på att utreda dödsfallen. Radarparet, som inte skulle ha lyckats särskilt bra utan varandra, uträttar som duo storverk trots stora personliga skillnader. Eller snarare tack vare olika syn på saker och ting kanske jag ska tillägga. Den ena FBI-agenten gillar att följa reglementet, den andra gärna tänker “utanför lådan”.

Det är när de sedan sätter hårt mot hårt som utredningen verkligen tar fart, det vill säga när de lägger reglementet åt sidan för en stund. Det gäller även filmen.

Så mycket mer än så behöver inte skrivas om själva handlingen. Historien är lika lätt att förstå som den är bra.

Vad gäller sköna jänkebilar så står duggar de otroligt tätt, och det i många, långa scener. Filmen börjar med en bilscen där tittarna får njuta av en Pontiac Catalina De Luxe från 1952, en Ford Galaxie från 1964 och en Chevrolet Bel Air från 1957.

På det följer en rad balla snuthäckar (Chevrolet Impala från 1964, Ford Fairlane 500 från 1963, Plymouth Fury från 1964), tillika elaka redneck-pickisar (Chevrolet 3100 från 1951, Ford F-1 från 1948, Chevrolet Apache från 1958).

Och så fortsätter det filmen igenom.

Som vanligt gäller hyr, köp, låna eller stjäl! För Mississippi Burning tål att se både en och många gånger.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 9/10