Jepp. Gänginsatsen är ett faktum. Ett dygn tog det innan oljetårarna bröt igenom packningen och började flöda i ett allt snabbare tempo.
Transmissionskåpa av. Ser bra ut där bakom, bortsett från att kuggarna till kicken är lite halvrunda och att det inte finns en enda gänga kvar i oljepluggshålet… 
Jag slog förövrigt till på V-coils gänginsats, en billigare variant av Helicoil. Så nu har jag en verktygssats för M14 (om du behöver låna).
Jag har faktiskt en teori till angående oljepluggar i toppskick, fast mer specifikt kopplad till Rödqvarnan. Växellådan och transmissionshuset är gjorda i aluminium och därför drar man inte bulten särskilt hårt. Gör man det drar man förr eller senare sönder gängorna. Vilket precis hände mig. Grr.
Tror iofs att föregående Rödqvarneägare redan varit där och dragit för kung och fosterland. Det krävdes knappt någon kraft alls innan oljepluggen dansade frivarv efter frivarv i hålet.
Fixade det hela med ytterliggare en bricka (det är det innersta gängvarvet som brakat), samt en egentillverkad packning. Har hållt i åtta timmar hittills. Faaast… Det är väl packningsmaterialet som just nu ackumulerar växellådsolja. Snart kommer väl inkontinensen. Tur att Helicoil, Time-sert, V-coil och andra lösningar med insatsgängor finns.
Jag bytte olja i Rödqvarnans växellåda häromdagen. Då slog det mig: varför är oljepluggen den bult på de flesta fordon som för det mesta är minst runddragen?
Jag har en teori.
Folk byter inte olja tillräckligt ofta. Men de gillar att skruva satan på alla andra delar av bilen eller motorcykeln.
Hur som helst är det fascinerande hur det bult som borde vara mest skruvad allt som oftast är minst nött.
Att springa på lite mindre bilträffar innebär att man får se lite halvunika kärror. Fordon vars ägare inte riktigt trivs i de stora, gapiga och folktäta arrangemangen.
Ett exempel är den halvobskyra Kaiser Manhattan med sin rumpformade vindruta som jag såg på Classic Motors träff på Barkarby flygfält den 22 augusti. Under samma dag fick jag även njuta av ett fint exemplar av en Mercury Commuter, och en redigt trevlig Ford Starliner från 1960. Inte särskilt vanliga, de heller.
I övrigt var Classic Motors träff trevlig. Ingen tokstor uppslutning, men tillräckligt många för att det var värt ett besök.
Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/3ydxphr
De bilar som ingår i fotoserien är:
Wheels Nat’s 2010 blev arrangemangets sista år i Barkarby - flygfältet lades ner den första juni och nu ska det byggas hus där jänkebilarna stod parkerade i lördags.
Trist. Lika tråkigt som årets halvkassa uppslutning och den rejäla regnskur som vid fyratiden tömde flygfältet på jänkebilar.
Desto mer drag var det på Sveavägen några timmar senare. En riktigt festivalsstämning, som en vän sade. Vi får hoppas att nästa års arrangemang på ny plats även innebär en nytändning för själva Wheels Nat’s i Stockholm.
Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/2udzctu
De bilar som ingår i fotoserien är:
I helgen träffade jag för första gången en av mina bloggkamrater. Brevbäraren från Lindesberg a.k.a. Grand Prix 63 a.k.a. Anders Hjelm. Grymt trevlig kille!
Det han inte vet om jänkebilar efter sisådär 30 år i raggarsvängen är inte värt att veta. Några timmars cruising Sveavägen ner och upp i Anders Pontiac och mitt huvud var nära att sprängas på grund av alla trevliga jänkebilsfakta. Tackar!
För övrigt låter Anders hälsa att han inte ryktar innertaket. Däremot brukar han vaxa taklinjen…
Nu återstår att träffa de andra bloggvännerna. Till exempel Svammelsurium, Larsson (från mitt gamla saknade Värmland) och mytomspunna Fabror Sid. Förmodligen blir det exakt i den ordningen jag kommer att träffa dem…
I ett försök att komma tillrätta med Rödqvarnans orkeslöshet stod sotning näst på tur. Ja, vi som kör tvåtakt där smörjmedlet ingår i bränslet vet vad jag menar. Avgasröret gror sakta med säkert igen, var sig vi vill eller inte.
Cirka var 300:e mil ska sotningen ske, enligt de bokstavstroende. Det hade också lätt kunnat göras om inte föregående ägare hade tagit det HELKORKADE beslutet att svetsa ihop grenröret med ljuddämparen. Behöver jag ens tillägga att en bit hönsnät fungerar som ljuddämpare? Men det är klart, den lösningen lättar ju Rödqvarna med säkert ett halvkilo, plus att ljudet blir j-vligt rått!. Frågan är hur mycket effekt som försvinner…
Jaja. Tur i oturen är att avgassystemet ut som ett lass med skit, så det är inte mycket att göra förutom att addera det till reservdelslådan. Som tur är fick jag med ett betydligt bättre, komplett och osvetsat avgassystem när jag köpte ytterligare en Rödqvarna i delar i våras. Ska rengöra och fräscha upp det istället. 
Precis som jag skrev i blogginlägget “Friskt kopplat, hälften brunnet” för snart två veckor sedan så är det inte alltid lätt att minnas i vilket ordning saker var monterade. Det löses ibland mycket enkelt med ett buntband (se bild nedan), som även håller reda på delarna så de inte kommer bort.
Idén kom jag på när jag pysslade med Rödqvarnans tändsystem där det på ett ställe sitter ett antal små muttrar, brickor (vanliga så väl som låsbrickor) och kablar på en och samma gängade axel.
Lider du av extra svår Alzheimer kan du också märka pryttlarna med siffror. Själv är jag inte riktigt där. Ännu… 
Näe. Inte ens en ynka kloavdragare har de i sitt sortiment. I alla fall inte i affären på Hamngatan i Stockholm. Löjligt.
En annan person som förmodligen inte anser att Clas Ohlson löser alla problem är den bostadslöse som igår låg utanför Classe kommande butik på Drottninggatan. Å andra sidan påstår en bekant att Clas Ohlson i alla fall delvis löst något, eftersom mannen ligger på ett liggunderlag från butikskedjan.
I alla fall måste jag få lov att replikera med en liknelse, ty liggunderlaget är Clas Ohlson-leverans i ett nötskal. Man önskar sig en lägenhet, men får ett liggunderlag. Man önskar sig en kloavdragare och får… ingenting.
Precis som förra året kom jag upp sent till American Car Show i Uppsala. Det innebar att jag fick gå direkt på själva cruisingen och var tvungen att skippa utställningen i Slottsparken. Men va sjutton, det är faktiskt roligast att se bilarna rulla.
Årets upplaga av American Car Show var för övrigt sparsamt berikad med ack så vanliga Ford Mustang och Chevrolet Corvette, vilket var lite skönt. De blir ofta dussinbilar i de här sammanhangen. Då var det roligare att få njuta av åtminstone tre fina Mercury Cougar, två riktigt snygga Buick Riviera från 1964 respektive 1965 samt en mycket stabil Ford Galaxie 500 (min nya och senaste favoritbil).
Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/37kjpzu
De bilar som ingår i fotoserien är:
Som jag skrev tidigare idag så är många filmbilar redan dokumenterade på bilnördsajten Internet Movie Cars Database. Vad gör vi då? Jo, då går vi på spelbilarna istället. Lite svårare, ännu nördigare.
Finns en hel del spel kvar att muta in på Internet Games Car Database, IGCD. Skynda, skynda!
PS Engelska är inte mitt modersmål, men borde inte sajten heta Internet Game Cars Database? DS
Som du redan vet så är jag en stolt bilnörd av rang. Vad känns då bättre än att få ett erkännande för sina böjelser, exempelvis genom få det dokumenterat på annat håll än här på Bildrömmar och drömbilar. Jepp, jag har framgångsrikt bidragit med material till Internet Movie Cars Database, IMCDB.
Helt enkelt var det inte. Dels måste man identifiera en hel del bilar, dels måste det finnas en ledig plats i IMCDB, vilket det knappt gör numera. Majoritetens av alla filmbilar är redan dokumenterade där (gäller även fordon i svenska filmer som Raggargänget, Smultronstället och Fartfeber…).
Mitt bidrag fick således bli Code of Silence, en patinerad gammal rulle från 80-talet med en idealistisk Chuck Norris i huvudrollen. Filmen är väl så där, men det finns en och annan skön bil med. Som en Pontiac Firebird från 1974 och en svampig Chevrolet Monte Carlo från 1977.
Bloggserien Veckans gatufynd har hittills uteslutande tagit upp amerikanska upptäckter. Det är lite dumt eftersom jag då och då stöter på andra finfina bilar. Som nedanstående skönheter, en Opel Kapitän från 1959, en Opel Rekord från 1960 och en rå VW från 1964.
Ergo: Jag kommer även fortsättningsvis fokusera på jänkebilar, men numera också med inslag av europeiska klassiker!
Det finns två typer av generalfel jag ofta gör när jag mekar.
1) Jag dokumenterar inte tillräckligt noga
Väldigt ofta demonterar jag helt på känsla, och lägger inte särskilt stor notis vid hur kablar, bultar eller andra delar är monterade.
Typsituation: Jag skruvar isär något i syfte att byta en del, och tar sedan en paus. Den pausen blir ibland veckor lång på grund av någon anledning. Ny del införskaffad, men hur fasen var grejerna ihopkopplade nu igen? Det som var glasklart när jag skruvade isär något är inte lika tydligt vid återmontering.
2) Jag är åt skogen för otålig
Det ska ske nu, inte imorgon. Den klassiska “gå-och-diska-och-du-tänker-i-nya-banor-och-löser-därmed-problemet” används alltför sällan.
Typsituation: Jag tar i lite för mycket och något går sönder. Det jag istället skulle ha gjort var att konsultera en vän eller kanske till och med läsa någon manual. Men icke. Där står man med avdraget tändstift eller mosad brytare. Inte kul.
Känner du igen dig i ovanstående? Tänkte väl det.
Nu är det väl tack och lov kanske 1 gång på 3 som ovanstående ställer till med problem, och 1 gång på 10 då det resulterar i någon allvarligare huvudbry. Men i alla fall.
Det skulle kunna vara en gång på 100 eller än mer sällan om vi bara var lite mindre lata.
Flera dagars regn liksom det faktum att Classic Car Week i Rättvik sparkade igång dagen efter gjorde Sveavägen till halvtom på fordon fredagen den 30 juli. Framåt kvällen fylldes det dock på med lite jänkebilar, och uppskattningsvis ett par hundra bilar nötte asfalt i centrala Stockholm denna kväll.
Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/2v42xle
De bilar som ingår i fotoserien är:
Tror jag mekat med det mesta på Rödqvarnan nu. Åtminstone känns det så. När bågen äntligen startar (och det på en enda kick - yay!) visar det sig att den blyga smygpunkan på framdäcket utvecklat sig till den elakaste och slappaste ringmuskeln i stan. All luft som pumpas in pyser ut nästan lika fort. Perkele!
Orkar inte lösa det och kränga på mitt ena, nya gummi (plus slang) med vit däcksida. Lämnar istället bort jobbet. Lika bra det, jag hade säkert pajat innerslangen i min iver att få köra premiärturen.
Men nu är det i alla fall ä n t l i g en genomfört! Premiäråket alltså. Helvete va fränt! Rödqvarnan svarar riktigt bra, i alla fall på ettan. Tvåan och treans växel är den tämligen orkeslös på. Nästa steg blir alltså att sota tvåtaktaren, och byta olja i växellådan. Samt se över bromsarna, som tämligen snabbt ersätts av sulorna på mina skor under premiärturen.
Inför årets upplaga av American Car Show i Norrtälje utlovade den mäktiga vädertrion SMHI, norska YR och danska DMI uppehåll på dagen, och hällregn på kvällen. Därmed blev det ett kort men intensivt besök på Sveriges kanske trevligaste bilträff.
Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/2vnmxdn
De bilar som ingår i fotoserien är:
Sommarens segelsemester i Stockholms skärgård utgick från Dalarö i slutet av förrförra veckan. Precis innan vi lättade ankar snubblade jag över denna Dodge Mirada. Inte att betrakta som en absolut pangträff rent designmässigt (dock plus för targaluckor, och skrattpoäng för tygpåse i krossad plysch), men helt klart en udda fågel i Sverige. Har aldrig tidigare sett en Dodge Mirada i Sverige. Kul!
Vad är det där för en liten gynnare? Är den verkligen laglig? Jag vill också ha en diskret registreringsskylt!
Hoppsan! Det här blir den fjärde Camaron i min intervjuserie “Sveriges snyggaste bil”. Måste gilla dem svårt, mer än Chevrolet Chevelle som jag annars hela tiden trott var min favvisbil vid sidan av Capricer.
Namn?
- Håkan.
Varför valde du just en Chevrolet Camaro från 1969?
- Det är en lång historia… Men för att göra den kort så var min faster tillsammans med en av Sveriges mest kända dansbandsångare i slutet på 60-talet. Sångaren beställde en ny Camaro varje år från 1967 och ett par år framåt. 1969 hade han en Hugger orange RS/SS-cabriolet som jag som 4-åring fick åka i under en 20-mila tripp, och då var jag fast! Sedan kan ju ingen förneka att just 1969 så når Camaron sin absoluta höjdpunkt designmässigt, ingen bil före eller efter 1969 har samma dynamik och skulpturerade linjer som detta år! Camaron från 1969 räknas ju till en av bilvärldens absolut snyggaste muskelbilar och jag säger inte emot.
Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
- Jag ser det inte som ett byggande utan mer som ett förvaltande av ett stycke bilhistoria. Jag importerade bilen från Waterloo, Illinois för 5 år sedan, och den var totalgenomgången då. Dock vill man ju alltid göra bilen mer personlig och unik, jag vill inte vara som alla andra! Jag strävar åt ett originalliknande utseende utan att allt verkligen är original. Just nu är det COPO-looken som jag strävar efter.
Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
- Jag räknar inte efter, men den kostade 19 000 dollar då jag köpte den. Se det inte som en utgift, se det som en investering!
Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
- Jag ser inte skruvandet som ett egenintresse, jag skruvar när det är nödvändigt. Tycker det mesta är ganska lätt att fixa på dessa bilar, särskilt om man har bra kompisar!
Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
- Jag kan betrakta bilen från alla vinklar och den är lika läcker överallt! Måste jag välja så säger jag den aggressiva grillen… eller den svulstiga aktern… eller…
Vad återstår att göra?
- Jag har ju precis gjort resan från 18″ bling-bling till coola plåtisar med dog dish, så det som återstår nu är att titta på ännu bredare diagonaler bak. Har ett par NOS-däck från 60-talet med go dimension som ligger och väntar på montering. Annars så är detta en rullande hobby så att säga!
Vilken bil är Sveriges snyggaste?
- Omöjligt att svara på. det är upp till betraktaren! Sedan är det en ganska ointressant fråga, finns hur många snygga bilar som helst i Sverige.