Ja, Busqvarna kanske hon ska få heta, Rödqvarnan som nästan är dubbelt så gammal som jag. Född 1951 och med ett ursprung i Jämtland har hon färdats upp och ner genom Sverige ett antal gånger. Det är en resa som nu - efter alldeles för många års stillstående i ett garaget i södra Stockholm - kan återupptas.
Snabba fakta och några anekdoter:
5 000 spänn kostade hon. Det är löjligt lite pengar.
Det stod mellan Rödqvarnan och en H-D Sportster för närmare 40 000 kronor. Valet kändes naturligt. H-D är för gubbar med liten snopp.
Sist Rödqvarnan besiktigades var… 1982! Wow.
Vad du än säger kommer jag inte att originalrenovrade den här bågen - jag kommer att smeka henne med vinkelkap och 80-papper på väl valda ställen. Jepp, vi pratar bobber. Enligt TS Trading i Göteborg tillverkades det 75 000 Rödqvarnor i Sverige, och 10 000 av dem finns fortfarande kvar. Inget att spara på med andra.
Men du, ta det lugnt. Jag kommer att köpa dubletter av de grejer jag modifierar. Så att det går att återställa henne i originalskick så när som på lacken (som är så patinerad att den inte längre ens skyddar mot rost).
Måste tilläggsisolera mekförrådet till sommaren. Så att man kan meka där året runt! Snacka om att jag längar till att det blir plusgrader ute - och inne i förrådet.
Du kommer att få se mer av Rödqvarnan, va så säker. Till dess får du hålla till godo med ett fotografi som den förre ägaren tog.
Jag har något att erkänna för dig, kära läsare. En hemlighet jag har burit på i några veckor.
Bettie kommer att få dela min uppmärksamhet med ett annat åk framöver!
Låt oss utveckla det hela till en liten gissningslek. Fordonet ifråga har producerats i cirka 75 000 exemplar, allt som allt. Idag finns det cirka 10 000 exemplar kvar, så någon snäll originalrenovering har fordonet knappast att se fram emot. Fordonet finns också i ett antal olika nyanser av samma originalfärg eftersom delarna på den tiden doppades i stora färgbad istället för att sprutlackeras med exakt samma nyans. Ska man köpa helt nya kolvar kostar de cirka 1 200 kronor styck. Inköpspriset var futtiga 5 000 kronor.
Min systerdotter har precis fyllt 20 år. Hon gillar att skriva romaner och noveller, så varför inte ge henne några böcker i ämnet i present. “Så skriver du romaner” och ”Nya författarskolan” placeras i varukorgen på Amazon.
Men vänta. De har ”Speedseekers” till ett vettigt pris. Den boken har jag letat efter länge. Och titta, “The Greatest Movie Car Chases of All Time”. Med en återfunnet intresse för tvåhjulingar lockar även “How To Build a Bobber On a Budget”.
Hoppsan. Det blir en dyr faktura. Ganska exakt 730 kronor dyrare än vad jag har tänkt mig.
Men det är det värt. Jag kan verkligen, verkligen rekommendera “Speedseekers”. Stämningen - kulturen - bilderna - bilarna. Makalös bok som skänker många timmar glädje. Köp!
Dags för ett litet jubileum. Med 29 gjorda intervjuer med svenskar om deras snygga bilar tycker jag att det är dags att pytsa in ett litet samtal med mig själv som intervju nummer 30. Hoppas ingen misstycker…
Namn?
- Peter Larsson.
Varför valde du just en Chevrolet Caprice från 1987?
- Först och främst för att jag gillar fyrkantiga bilar med V8:or. Men Chevrolet Caprice från 1977 till 1990 är också hyfsat lätta att meka med, vilket är bra då jag avser lära mig bilmekande. Reservdelar till Capricer är därtill billiga och det finns mycket kunskap runt om i världen om hur man löser problem då det såldes väääldigt många nya Capricer under 80-talet.
Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande? - Att lära mig meka. Jag vill kunna laga, renovera och fixa i princip allt på bilar utom växellådor, som jag finner både tråkiga och komplexa. Målet är att skapa en snygg custombil, jag har inga ambitioner att originalrenovera Capricen. Det lämnar jag åt andra att göra. Det handlar för övrigt om en rullande renovering, vilket i mitt fall går ut på att cruisa på sommaren och meka om vintern.
Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills? - Ingen aning, men en hel del pengar har det blivit. I synnerhet i början då det går åt en hel del slantar på att köpa verktyg så att man kan meka.
Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
- Det mesta känns svårt innan man gjort det, och lätt efteråt…
Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
- Just nu tycker jag däck och fälgar passar väl ihop med resten av bilen. Den nya grillen blev också bra. När det gäller Capricen som helhet gillar jag bilens storlek, och att den syns. Och så gillar jag som sagt att Capricen är väldigt kantig.
Vad återstår att göra?
- En hel del. Som till exempel att fixa en röd inredning, och att trimma motorn lite grand (den ska fortfarande klara besöket hos SBP). Att fräscha upp motorrummet känns också angeläget. Det vore dessutom roligt att montera sidepipes och push-bars, men jag har ingen genomtänkt plan för just dessa modifikationer.
Vilken bil är Sveriges snyggaste?
- Förutom Capricer och Impalor är jag väldigt svag för Chevrolet Chevelle. 1969 är den snyggaste årsmodellen. Typ det mesta i bilväg som det står Buick på diggar jag också. Tänk GM.
Tänkte byta motor i Capricen till hösten. Vad tror ni om detta big block? Killen till vänster verkar ju ha koll, han bär trots allt en t-shirt med Chevrolettryck…
Det var den första actionfilmen jag såg. Mamma hade blivit med VHS och jag lånade rullen Code of Silence av en kompis. Tror året var 1987, eller så. Givetvis mörkade jag de våldsammare partierna i filmen och slätade över det med en kommentar i stil med “… som Rosa Pantern, men med någon biljakt…”. Mamma var skeptiskt, men lät mig i alla fall se filmen.
Kommer ihåg att jag häpnade över att skurkarna hotade filmens huvudrollsinnehavare med en Colombian Necktie. Minns mycket väl att jag diggade alla sköna jänkebilar. Filmen kändes väldigt USA, väldigt New York (trots att den är inspelad i Chicago). Ruffiga t-banemiljöer och rostiga amerikanare hjälpte till att förstärka den bilden.
Chuck Norris gjorde förstås sitt till. Den hårda hjälten, som aldrig avvek från sina ideal trots ett massivt grupptryck. Stort för en 13-åring.
Tyvärr kan jag meddela att Code of Silence inte åldrats särskilt väl. Den enda riktig behållning så här 23 år senare är bilarna. Chuck Norris väderbitna Pontiac Firebird från 1974 sida vid sida med en tung 1981 Plymouth Grand Fury i polisbilstappning. En dominant Chevrolet Monte Carlo Landau av 1977 års modell gungar fram och snor uppmärksammheten från en luggsliten Cadillac Coupé de Ville från 1977.
Som sagt. Mycket trevlig film när det kommer till bilarna.
Jag fick ett surt jobbmejl häromdagen. Det gällde stadsfordonet Smite, som delvis utvecklats av en forskare på KTH. Det var förvisso riktat till forskaren, men då jag var författare till artikeln om Smite fick även jag en kopia av mejlet.
“It’s nice to see, that the old Messerschmitt Kabinenroller from the 1950th is reborn as Smite. The design (I mean the industrial design) is nearly exactly the same. You should mention this, otherwise one could say, that you have stolen this design. There are still people alive like me, which owned such a vehicle.
Best regards,
H. Hassel”
Å han ska snacka om messerschmitt. Scheiße!
Hur som helst har han en poäng, den gode Hassel. Det går inte att komma ifrån att det finns vissa likheter. Samtidigt förstår jag nu varför fordonet kallas för Smite. Smite som i Messersmite.
Undrar om den här situationen var den som gjorde att det senare dök upp små sminkspeglar bakom bilarnas nedfällbara solskydd?
Skämt åsido. Bilden är en del i en större svit och beskriver hur kvinnan ska bete sig mot sin manliga date. Året är 1938. Det har hänt lite grand sedan dess. Lite grand.
Att Autosols slippasta är toppenbra grejer mot matt krom visste vi ju redan. Det är bara applicera i modesta mängder, gnugga hyfsat försiktigt så att man inte skrubbar bort allt krom, och sedan spegla sig i resultatet.
Bearbetning med hjälp av vatten och våtslippapper, och därefter en smula Autosal, och man kan även uträtta underverk med gammal plast. Till exempel bakljus som åldrats och blivit matta.
Men…
Igår upptäckte jag att Autosol också är helt magiskt bra för att bli kvitt apelsinlack. Det vill säga billack som blivit knottrig på grund av kass lackapplicering.
Fram med en trasa, lägg på en liten klick slippasta, gnugga försiktigt och voilà! Lacken är nu helt jämn istället för knottrig. Observera att du behöver polera billacken efteråt, för att få tillbaka lystern.
Det var ett bra tag sedan som jag publicerade ett blogginlägg i följetongen Veckans gatufynd. Det beror givetvis på att det råder permafrost och istid i landet med få spännande bilar på våra gator som resultat, men framför allt för att jag numera inte promenerar 10 kvarter fram och tillbaka till jobbet varje dag.
Därför blir jag givetvis extra glad när ägaren till en Chevrolet Caprice har fulparkerat utanför kontorsfönstret. Klick!
Kärleken kan komma plötsligt, eller smyga sig på. Den senare gäller för Gustav Carlsson och hans toppensnygga Buick GS 400. Det är en kärlekshistoria som bara blivit starkare med tiden. Det är lätt att förstå varför!
Namn?
- Gustav Carlsson
Varför valde du just en Buick GS 400 från 1969? - Det var en tillfällighet att jag kom över denna bil. Det var min bror som ägde den innan mig, då i ett inte lika fint skick. Jag blev intresserad av den och köpte bilen. Efter det har jag gjort ett och annat, och idag är den betydligt mycket fräschare. Allt efter tiden gått har jag fastnat för modellen mer och mer, och tycker nu att det är en bil av det rätta virket. Både vad gäller motor och form.
Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
- Det hela hänger på mitt bilintresse. Jag tycker att det är roligt att skruva med bilar, helt enkelt.
Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
- Jag har lagt ner mycket pengar och ännu mera tid på denna bil. Så här efteråt är jag dock nöjd med allt jobb.
Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
- Svårast att lösa var nog att hitta delar till bilen, men efter mycket surfande hittar man vad man letar efter.
Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
- Svår att säga, men jag gillar den svarta lacken tillsammans med de kromade kofångarna riktigt mycket.
Vad återstår att göra?
- Inredningen skulle behöva en omgång. Sedan finns det ju alltid småsaker som skulle kunna bättras till.
Vilken bil är Sveriges snyggaste?
- Det finns så många snygga bilar i Sverige, Filthy på Garaget.org har nog Sveriges snyggaste bil (Chevrolet Bel Air, 1955) enligt mig.
Hittade den här vita skönheten på en svensk webbsajt. Till salu. Visade sig också att Capricen var det, fast för två år sedan.
Lika bra det kanske. Min plan var att flytta över den röda porrplyschen till inredning till min egen Caprice, och därtill lyfta ur motorn för renovering och därefter montering i Bettie. Dvs bilslakt.
Frågan är om jag skulle haft hjärta att plundra bilen på dess själ? Förmodligen inte.
Garagepolare K är perfektionist. Så till den milda grad att han monterat ner framvagnen på sin Plymouth ‘Cuda i atomer, blaskat av samtliga delar i en smådelstvätt (väldigt noga utfört), blästrat rubbet, för att sedan lämna bort grejerna för pulverlackning (lackjobbet kostade “bara” 2 000 spänn påstår K).
Slutligen har han placerat de nu tokfina framvagnsdelarna på en ren och fin duk framför Cudan.
Vänta. Skrev jag att duken är manglad?
Jösses. Jänkebilar ska lagas med gaffatejp, pinnsvets och kofot. Och sitter inte delarna på bilen förvaras de givetvis i en oljig och trasig pappkartong.
Nitroz har börjat med webbtv. Tänk va gött att tekniken numera är så billig att vem som helst kan börja pyssla med tv-journalistik.
Ärligt talat har Nitroz några repor kvar att köra innan det är kvalitet från start till mål. Reportagen är extremt pratiga och oredigerade. Allt som sägs ska tryckas in.
Men, men. Charmiga är de, tv-sändningarna. Och intressanta som fan. Och välbehövliga för bilhobbyn! I synnerhet de program som tar upp fordonsteknik. Så börja med avsnitten om turbon och kolfiber. Bra skit!
Gött! Ny USA-resa bokad. Det blir den fjärde på drygt två år. Efter Las Vegas, San Francisco och Orlando är det San Diego som står på tur om ett par dagar.
Bilrelaterade tips tas emot med glädje! En sak är dock säker redan nu, en resa över gränsen till Mexiko och Tijuana är givet. Av många skäl.
Två av dem är att mexikaner är betydligt fattigare än amerikaner (dåligt) vilket innebär att det förmodligen finns en uppsjö av äldre jänkebilar där (bra!). Men det kommer också att finnas en del billiga textilier och skönt krimskrams (love it!) att köpa. Till exempel äkta och prisvänliga mexfiltar.
Räkna med en hel del fotografier på bloggen strax efter månadsskiftet februari/mars!
