Bloggserien Veckans gatufynd har hittills uteslutande tagit upp amerikanska upptäckter. Det är lite dumt eftersom jag då och då stöter på andra finfina bilar. Som nedanstående skönheter, en Opel Kapitän från 1959, en Opel Rekord från 1960 och en rå VW från 1964.
Ergo: Jag kommer även fortsättningsvis fokusera på jänkebilar, men numera också med inslag av europeiska klassiker!
Sommarens segelsemester i Stockholms skärgård utgick från Dalarö i slutet av förrförra veckan. Precis innan vi lättade ankar snubblade jag över denna Dodge Mirada. Inte att betrakta som en absolut pangträff rent designmässigt (dock plus för targaluckor, och skrattpoäng för tygpåse i krossad plysch), men helt klart en udda fågel i Sverige. Har aldrig tidigare sett en Dodge Mirada i Sverige. Kul!
Oldsmobile Delta 88 från början av 80-talet kan vara riktigt fina. Om nu någon inte bestämmer sig för att rolla bilen mattsvart och sätta lustiga klisterlappar i bakrutan.
Men, men. Hellre en nedsupen pilsnerbil än en nyköpt Hyundai Atos. I alla fall på gatan där jag bor.
På tal om raggarpråmar så är det dags att dra till Power Meet i Västerås. Ses där!
Nyligen var jag i Gamla stan i Stockholm i ett jobbärende. Jag noterade i ögonvrån att det stod en hyfsat modern Cadillac parkerad utanför Hotell Reisen, men tänkte för någon sekund inte mer på det.
Men vänta! Den där Cadillacen ser inte riktigt ut som DTS från mitten av 00-talet brukar göra. Fönstret bak på höger passagerarsida är kraftigt förstärkt och vad är det för små LED-ljus i grillen?! Dörrhandtagen är inte modelltypiska och se där, flagghållare på framskärmarna.
Efter 30 sekunder plåtande och inspekterande ser jag en man med hörsnäcka som uppenbarar sig i entrén till Hotell Reisen. Jag knatar vidare.
Förra veckans gatufynd var från 1987. Låt oss göra en resa 21 år framåt i tiden, till 2008. Ja, för två år sedan tillverkades denna helsköna Chevrolet Corvette. Superfina fälgar, trevlig lack. En stabil bil.
Vem kan motstå en Chevrolet Corvette på dekis? Inte jag i alla fall.
Den här 80-talaren har definitivt sett bättre tider. Plågad av Floridasolen (att Corvetten kommer därifrån skvallrar det gamla tricket att gömma den större USA-plåten bakom den svenska om) och billacken ger ett ledset intryck. Matt och sliten. Men en bil ska användas, i ur och skur. Ruffig lack eller inte.
Stefan Ernryd är hyfsat känd i jänkarkretsar för att kränga finfina bilar. Dyrt. Ett av hans egna åk (får man anta eftersom bilen står på reggad på hans företag sedan fyra år), är det här flagskeppet. En rejält fin, lyxig och vräkig Cadillac Eldorado från 1978.
För övrigt har Stefan Ernryd haft vad han kallar för “Sveriges finaste Chevrolet Caprice Brougham” till salu i säkert ett år nu. Bilen har gått ynka 2 400 mil, och han ska ha 115 000 kronor (!) för den. Inte utan att jag är sugen på att gå och klämma lite på Capricen. Bara för att, liksom.
Mustanger, Mustanger, överallt Mustanger.
Men årsgamla Ford Shelby Mustang GT 500 är vi inte så bortskämda med. Riktigt j-vla snygg.
OK. Jag erkänner. Denna följetong haltar rejält. Det har varit riktigt uselt med uppdateringar. Anledningen är enkel - jag springer inte runt på stan särskilt ofta. Därtill har vintersäsongen varit ovanligt tuff mot entusiastbilarna, och deras ägare. Nu börjar dock vårens väna ansikte åter värma den kalla bilplåten, och våra vindpinade kunder. Till att börja med, en skönt fet Buick Roadmaster.
Det var ett bra tag sedan som jag publicerade ett blogginlägg i följetongen Veckans gatufynd. Det beror givetvis på att det råder permafrost och istid i landet med få spännande bilar på våra gator som resultat, men framför allt för att jag numera inte promenerar 10 kvarter fram och tillbaka till jobbet varje dag.
Därför blir jag givetvis extra glad när ägaren till en Chevrolet Caprice har fulparkerat utanför kontorsfönstret. Klick!
I och för sig tillverkades de vackraste Oldsmobile 88:orna under 50- och 60-talet, men den åttonde generationen är inte alls tokig, den heller.
Oldsmobile Delta 88 från 1975, som du finner nedan, stod parkerad utanför en av Friskis & Svettis lokaler i centrala Stockholm för någon vecka sedan. Rattmuff av, pannband på?
En av de sista jänkebilarna ute för säsongen är nog denna patinerade Cadillac De Ville från 1956, upphittad på parkeringen utanför köpcentrumet Stinsen utanför Stockholm.
Kromet är i ett ok skick, och huvkråkan intakt. Där emellen prunkar rostblommorna, och hotar med tillväxt och påökning.
Det är lätt att föreställa sig Cadillacen där den ångar fram över gatorna. Karossen knakar och maskineriet gnyr, men bilen fortsätter ändå framåt med en dåres stolhet (och envishet).
Bra där!
Nog fasen kan jänkarna fortfarande tillverka bilar. Den här tunga skönheten, en Chevrolet Suburban från 2009, har lacken knappt torkat på. Och en sak är säker, suven formligen ägde parkeringen utanför hamburgerrestaurangen Max i Solna.
Jepp, det är taket på min lilla bruksbil som du skymtar i bakgrunden. Att parkera brevid Chevan och kliva ur Renaulten var som att stirra rakt in i ett lodrätt och svårbestiget berg…
I förra veckan, på väg ut till vännerna i Tyresö, stötte jag på en föredetta snuthäck. Det påminner mig om att det faktiskt har tillverkades riktiga och potenta jänkebilar en bit in på 2000-talet. Ford Crown Victoria (har inte kört, men väl åkt polisvarianten i San Francisco, USA) är en av dem.
Bilen är för övrigt överbelamrad med sköna detaljer som skvallrar om dess forna storhetstid som polisbil. Vad sägs om det mest uppenbara, ett par rejäla pushbars, men också texten “Dare to resist drugs and violence” på sargen till regplåtshållaren, sökarlykta och blåljus bakom grillen och som LED-lampor ovanför den inre bakspegeln.
Just det. Utanför Svensk Bilprovnings lokaler i går morse stod denna fina Cadillac Fleetwood, av årgång 1965.
Ingen aning om varför bilen var parkerad precis utanför utfarten från besiktningshallen, men fin är den.
Och till salu.
75 000 vill ägaren ha. Fler intressenter = budgivning.
Det är bara att erkänna: Dodge Ram 3500 Quad Cab är j-vligt massiva pickisar som gör skäl för epitetet full-size. Ägarens lilla hälsning till omvärlden - Eating Fords, Shitting Chevys - tas därför emot med viss respekt.
För lite drygt en vecka sedan hittade jag den här fyrkantiga skönheten vid Mörbys tunnelbanestation. Jeep Grand Wagoneer - en riktig ur-SUV.
Det roligaste med de här fordonen är att det under 28 år inte hände särskilt mycket varken design- eller konstruktionsmässigt; från 1963 till 1991 är skillnaderna ytterst subtila. Dessutom känns det som om träimitationerna på bilens två sidor är det närmaste skogen som Jeep Grand Wagoneer på allvar kom. Många levererades med förgasare (inte en optimal terrängfunktion), och målgruppen var knappast skogshuggare med tanke på bilens prålighet.
Bilen på bilden verkar för övrigt snuskigt nyinporterad. Endast en temporär Kentuckyplåt sitter på.
Är det verkligen ok att åka runt så?
Jag måste erkänna en sak. Det är härligare att upptäcka en guldklimp bland gruskornen än att formligen bada i guld. För efter en stund har man liksom inte längre vett att uppskatta all skönhet (tänk en stor bilträff).
Som den här bilen, en hyfsat nyimporterad Cadillac Eldorado som fläker ut sig över en parkeringsruta på Coop Forum i Rotebro utanför Stockholm. J-vligt läcker i kontrast till alla klotformade européer, gråa Svenssons och slöa koreaner.
Fast tillverkningsåret faktiskt är 1991 är det inget annat än en härlig 80-talare vi skådar! Denna Cadillac Fleetwood med vinyltak är så underbart kantig att hela Vasastan i Stockholm, där den står parkerad, fnyser av förakt.
Själv myser jag av belåtenhet. Men måste samtidigt medge att Cadillacen hade varit ännu finare med hel huvkråka och grill från 1990 eller tidigare.
