Bildrömmar och drömbilar

250 000. 400 000. En miljon. 30 miljoner dollar? Din egen familj. Vad är värt att äventyra för att få svinga etikens svärd i syfte att få rätt?

Enligt Robert Kearns, intervalltorkarens uppfinnare, fanns det ingen övre gräns. Han var den lilla människans företrädare till sista blodsdroppen.

Flash of Genius bygger på en sann histora, men den ter sig rätt märklig. Åtminstone i filmen säger Robert Kearns “Jag vill bara göra någonting viktigt”. Det betyder att företräda några överkörda uppfinnare - inklusive sig själv - istället för att fortsätta att undervisa blivande ingenjörer.

Robert Kearns slogs för principen. Rätt ska vara rätt.

Vi andra - de av oss som är uppfinnare - skulle ha släppt eländet vid våra fötter. Gå och uppfinna något annat. Komma tillbaka, stärkta och pålästa om vad som gäller rent juridiskt.

I filmen Flash of Genius ställer Robert Kearns sig frågan “Vad definierar framgång? Hjärna och talan? Tur och tajming?”.

De flesta svarar nog tur och tajming.

Inte rättshaveristen Robert Kearns. Men han struntar samtidigt i att söka svar på några högst väsentliga frågor. “Är jag på rätt spår?”. “Stöttar familjen mig?”.

När Robert Kearns till slut får rätt, infinner sig några sekunders glädje. Och en inre tomhet. Var det allt?

Mmm. Fast en bra film och en intressant och tankeväckande historia är det.

För att inte tala om alla trevliga bilar som det i Flash of Genius kryllar av. Ford Mustang från 1972, Chevrolet Camaro från 1969. En mäktigt fet Lincoln Continental Mark III från samma år. Ford Galaxie 500, Chrysler Newport, Mercury Montclair. Många mullrande V8 som helt normalt väller fram längst gatorna.

För övrigt är steglös variabel intervalltorkare en av de bästa uppfinningarna till min Chevrolet Caprice. Men det är förstås en helt annan histora.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 7/10

Det var den första actionfilmen jag såg. Mamma hade blivit med VHS och jag lånade rullen Code of Silence av en kompis. Tror året var 1987, eller så. Givetvis mörkade jag de våldsammare partierna i filmen och slätade över det med en kommentar i stil med “… som Rosa Pantern, men med någon biljakt…”. Mamma var skeptiskt, men lät mig i alla fall se filmen.

Kommer ihåg att jag häpnade över att skurkarna hotade filmens huvudrollsinnehavare med en Colombian Necktie. Minns mycket väl att jag diggade alla sköna jänkebilar. Filmen kändes väldigt USA, väldigt New York (trots att den är inspelad i Chicago). Ruffiga t-banemiljöer och rostiga amerikanare hjälpte till att förstärka den bilden.

Chuck Norris gjorde förstås sitt till. Den hårda hjälten, som aldrig avvek från sina ideal trots ett massivt grupptryck. Stort för en 13-åring.

Tyvärr kan jag meddela att Code of Silence inte åldrats särskilt väl. Den enda riktig behållning så här 23 år senare är bilarna. Chuck Norris väderbitna Pontiac Firebird från 1974 sida vid sida med en tung 1981 Plymouth Grand Fury i polisbilstappning. En dominant Chevrolet Monte Carlo Landau av 1977 års modell gungar fram och snor uppmärksammheten från en luggsliten Cadillac Coupé de Ville från 1977.

Som sagt. Mycket trevlig film när det kommer till bilarna.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 3/10

Musiken. Kläderna. Skäggen. Stämningen. Men framför allt: Bilarna.

Originalversionen av Gone in 60 Seconds har allt, utom möjligtvis nyanserade skåderspelarinsatser. Den enda karaktären som lämnar ett bestående intryck är Billy, som tillsammans med sina fem majjarökande och spritkrökande polare glider runt i en tung Cadillac Coupe De Ville från 1965.

Men vem bryr sig om skådespelarna. Filmen är en äkta stilstudie i det sorglösa 70-talets mer vräkiga och glamorösa sida, och det är det som är intressant. Det är också lätt att förstå varför Beastie Boys genom stil- och bilval hyllade rullen i sin musikvideo till låten “Sabotage”.

De två enda men ack så ledsamma ögonblicken är när en Dodge Challenger mals ner, och när en Cadillac Fleetwood Eldorado eldas upp. Men samtidigt fanns det ju tämligen gott om sådana bilar när filmen spelades in.

Sugen på en total överdos på bilar från 60- och 70-talet? Då är Gone in 60 Seconds ditt bästa filmval. Allra trevligast är den vandring i ett parkeringshus som huvudpersonen Maindrian Pace gör i jakten på Mustangen Eleanor. Inom loppet av några minuter får tittaren en rad exotiska bilar serverade på ett silverfat, som Jensen Interceptor MK III, Maserati Ghibli Coupé, Lotus Europa S1, Chevrolet Vega och Lamborghini Miura P400. Och då har jag bara nämnt en jänkare - parkeringshuset innehåller många fler, liksom filmen i övrigt.

Ja, tittaren bjuds på mängder av Corvetter, Cheveller, Camaros och Challengers, men också Porsche 911 Targa, Karmann Ghia, Volvo 1800 E, Volvo PV 544… Listan över sköna bilar är kilometerlång.

Toppa sedan det hela med en 35 minuter lång biljakt och du förstår att vi pratar om en av filmhistoriens allra främsta bilfilmer.

En rolig anekdot är att Gone in 60 Seconds är en liten revolution i produktplaceringens ädla konst.  Goodyear, Datsun, Mazda, Cadillac med flera lyckas nämligen peta in sina logotyper på strategiskt valda positioner. Subtilt, men ändå synligt.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 8/10

Män vågar inte erkänna för andra män att de kan vara rädda.

Där har du nivån på det filosofiska anslaget i Days of Thunder.

Resten är - tack och lov när det gäller den här filmen - enbart en trevlig matiné med inte alltför höga anspråk på intellektuellt stötande och blötande, eller djup.

Må bra-faktorn är i stället naivt tokhög, med lika delar romantik, humor (nåja) och en slagen amerikansk hjältes klassiska revansch i slutet.

Det är emellertid mängden höga motorvarv, vrålande V8:or, högljudda bilkrascher och argt gnisslande bilplåt som gnuggas mot cementvallen som är den verkliga behållningen.

Det vill säga det som är Nascar.

Det finns gott om små sköna detaljer i Days of Thunder, sådana som förmodligen går över huvudet på de som inte är bilintresserade. Detaljerna utgör själva limmet som fogar ihop det oljefilmstunna manuset.

Robert Duvalls rollfigur Harry Hogge har fått låna några busiga trix från Henry “Smokey” Yunick, världsberömd tävlingsbilsbyggare inom Nascar.

Flertalet gånger dyker vita Capricer upp, både som boxy och tvålkopp. Men också andra populära bilar som Dodge Charger och Jeep Wrangler dyker upp utan någon annan egentligen orsak än att glädja tittarna, och få dem att nicka igenkännande.

Det är också klart underhållade att de två racerförarna Cole Trickle och Rowdy Burns både krockar i Nascarbilar som i sina respektive rullstolar, eller rejsar runt i sjukhuskorridorerna i dem. Ja, rullstolarna alltså.

Men den intressantaste detaljen är den runt kraschen som förekommer racerförarnas sjukhusvistelse.

Först anser jag att regissören Tony Scott borde pryglas för den utomordentligt uselt byggda dramatiken runt själva smällen.

Dramatiken är nämligen obefintlig.

Sedan inser jag att det är DET som är själva grejen. En krasch kommer alltid väldigt oannonserad. Att bygga upp förväntningar inför en sådan är både lamt och till med lite smaklöst, beroende på utgången.

Som sagt, det är detaljerna som gör Days of Thunder. Lite otippat, eller hur.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 5/10

“Han måste ha knullat en massa kvinnor i sin enorma bil. Den är som en säng på hjul.”

En av huvudpersonerna - Catherine Ballard - kommenterar den Lincoln Continental från 1963 som rollfiguren Vaughan kör runt med i filmen Crash från 1996.

Dessa två meningar kapslar på något sätt in hela handlingen. För vad gör man när den knotiga, gråa vardagen smyger sig på. Skaffar en hobby; samlar frimärken eller mekar med bilar?

Kanske inser att man är lätt rubbad och knullar runt bland bilplåt och fordonsvrak?

Crash är en tämligen skev och vrickad film om mentalt krockskadade människor, oförmögna att vara intima på något annat sätt än genom att titta på kollisioner mellan fordon för att sedan ligga med varandra. Gärna i det aktuella bilvraket. Det känns så där friskt.

Visst, det finns en laddad stämning. Om åskådaren nu ser bilresan som själv sexakten, och bilkraschen som orgasmen. Den trasiga kylaren väser djupa andetag, den buckliga och varma plåten tickar likt ömmande muskler. Alla är betagna, utmatade.

Den ultimata blandningen av nörderi och sex. Som förmodligen har sitt ursprung i att Crashförfattaren J. G. Ballard knarkat en hel del skräckpropaganda och våldsfrosserier i 50- till 70-talets trafiksäkerhetsfilmer.

Samtidigt är det en samling förvridna människor som blottläggs, lika repiga som bilvraken. Desperation och och en inre tomhet fylls med sex, sex, sex. Ja, sällan har jag sett en icke-pornografisk rulle där det jökas så mycket. Alla ligger med alla, och då menar jag verkligen ALLA. Män med kvinnor, kvinnor med kvinnor, män med män.

En längtan efter trygghet och närhet. Ett rop på hjälp.

Bortser vi från allt som gått sönder så finns det gott om kultiga ögonblick i Crash. Som iscensättandet av James Deans dödliga bilkrasch mellan hans Porsche 550 Spyder (även kallad Little Bastard) och en Ford Tudor från 1950.

Det skadar inte att det är gott om både fyrkants- som tvålkoppscapricer. Eller att en rostig Pontiac Parisenne från 1963 gästspelar i slutet av filmen.

Slutligen kan man undra hur David Cronenberg kom på idén att låta filmens huvudpersoner smeka sig själva och varandra till en svensk dokumentär om krocktester. En skapligt oväntad scen även för en luttrad halvcineast som jag.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 8/10

Egentligen är rubriken gravt missvisande, eftersom Fast & Furious 4 mycket väl kan vara världens sämsta bilfilm hittills, men… Jag har ju döpt artikelserien till det, så here goes…

Herregud. Jag förväntade mig inte att det skulle regna Oscarsstatyetter över den här rullen, men maken till tafflig och handfallen intrig får vi i filmhistorien leta länge och väl efter.

Påtagligt usla cgi-effekter breder ut sig över filmen som ett dassigt gråfilter.

Bovarna är inte grymma, hjältarna inte tuffa.

Transportsträckorna mellan de bilintensiva partierna är mil efter mil av transparent malande dialog, som inte tjänar något annat syfte än att visa att filmbudgeten inte räckte till mer bilåkande än det vi får.

Rent ut sagt är det helt jävla korkat att skrota 8 av 9 använda Ford Gran Torino plus mängder av andra sköna jänkebilar när slutresultatet är så här in i helvete mediokert.

De sköna bilrelaterade scener värda att se är för övrigt också de som i mångt och mycket förkommer i olika trailers.

Fast det är klart, för första gången någonsin ler jag lite åt produktplaceringarna: motoroljorna Castrol Edge och Castrol Syntec.

Eller så är det symptomatiskt - det finns helt enkelt inte mycket annat att le åt.

Du som vill skippa de många och sömniga partierna i Fast & Furious 4, åt dig har jag valt ut de fyra tidpunkterna i filmen då det händer något av större värde. Det vill säga då det förekommer intressant handling (sköna bilar).

1. 00:34 - 07:09. Tankbilskapning. Här är främst en Buick Grand National som är stjärnan.
2. 32:54 - 43:17. Gatrace. Chevrolet Chevelle SS rockar förstås, och tackas med frasem “Yo nutsack, muscle beats import everytime”.
3. 84:53 - 91:57. Biljakt. Ford Gran Torino och Dodge Charger sida vid sida, vilket ös!
4. 94:41 - 95:19. Fritagning. Pontiac Firebird Trans Am visar att den fortfarande är kung på vägen.

I övrigt är det snarare fast forward än Fast & Furious som gäller. Blä!

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 1/10

Att påstå att Lock Up är en renodlad bilfilm kanske är att överdriva lite.

Samtidigt är rullen fylld med flera trevliga bilar, som spelar både små och stora roller.

En liten insats görs av en Dodge Coronet från 1970, den sista årsmodellen då Coronet var riktigt intressant och fortfarande levererades som coupé.

Den betydligt större rollen fylls upp av en Ford Mustang från mitten av sextiotalet.

Renoveringen av denna bil, där motorblocket målas en härligt blå nyans, där nya Edelbrocktoppar monteras och där Mustang återuppväcks från de döda, tillhör en av Lock Ups höjdpunkter.

Men det finns också en mycket, mycket sorgligt scen i filmen, som är högst bilrelaterat.

Annars är Lock Up inte den bästa rullen världen fått sig till livs, men klart sevärd - tänk skön matinéfilm en
regnig sommardag.

Försöket att få Stallone att framstå som intelligent haltar dock värre än en björn som suttit fast i en björnsax
i ett dygn.

Då klarar sig Donald Sutherland betydligt bättre och är högst trovärdig i rollen som psykopatisk fängelsedirektör. John Amos är dessutom den klart tuffaste fängelsechefen med sitt stenansikte och bakom sina solglasögon med spegelglas. Hård, men jävligt rättvis.

Är man svag för fängelserullar (check), de stereotyper som så ofta förekommer i denna film (check) och dessutom redan sett och läst alla fängelsefilmers urmoder Greven av Monte Cristo, fenomenala Nyckeln till frihet och klassikerna Papillon och Flykten från Alcatraz (check, check, check, check!), ja, då är det läge att nostalgitrippa till Lock Up från 1989.

Bilbetyg: 4/10

Filmbetyg: 5/10

Förutom att Bullitt innehåller filmhistoriens kanske mest kända biljakt där huvudpersonerna sladdar runt i San Franciscos många och branta backar, är biljakten i sig en 10 minuter lång promenadseger för produktplaceringens ädla konst.

Att både Ford Mustang 390 Fastback (Ford) och Dodge Charger R/T 440 Magnum (Chrysler) fick plats i samma film lär knappast ha fått den tredje biljätten General Motors att vråla av glädje.

Biljakten är också en studie i vad som kan gå fel om scriptan inte gör sitt jobb, det vill säga hålla koll på alla detaljer…

Bortsett bilarna innehåller inte filmen supermycket att skriva hem till mamma om. Steve McQueen spelar Frank Bullitt, en detektiv som är leopardsnabb, tyst som ett döing, seg som läder och hårdare än Kruppstål.

Till det kommer en simpel historia med gangstrar, pengar och ond, bråd död.

Räcker långt för action- och bilknarkare (som bloggägaren), övriga bör kanske titta på något annat.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 8/10

“We could try a black Trans Am. Naw, that’s been done.”

Passningen till filmen Smokey and the Bandit när J.J. McClure och Captain Chaos är ute och fylleflyger en Cessna är riktigt rolig. De två diskuterar vilket fordon de ska använda i tävlingen med samma namn som filmen, och valet faller sedan något otippat på en ambulans av märket Dodge Sportsman B200.

I övrigt tynger ett skräpmanus ner The Cannonball Run, som är löst baserad på det verkliga tävlingen under 70-talet med samma namn (till exempel valet av tävlingsbilar). Filmen är nedlusad med pantade figurer, udda karaktärer och rödnackar. Samt massor av “under bältet”-humor och produktplaceringar (Camel, Budweiser och Dr. Pepper står onekligen för större delen av filmbudgeten). Kul en stund, lite tjatigt i längden.

Några sköna bilar finns med. En sen andragenerationens Chevrolet Monte Carlo sticker ut hakan, liksom en klart Nascar-inspirerad Chevrolet Chevelle Laguna.

En Lamborghini Countach LP 400 S dröjer sig också kvar i minnet en stund.

En rappare dialog hade kunnat lyfta The Cannonball Run, som har några poänger. Se filmen, men förvänta dig inte bilfilmshistoria.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 4/10

Första gången jag började titta på Death Proof blev jag rejält uttråkad av de extremt långa dialoger som återkommer flera gånger under filmen. Ett av regissören Quentin Tarantino främsta signum.

Jag var helt enkelt inte på humör för en massa snack.

Dumt.

För Death Proof är en bastant hyllning till slasherfilmer och högoktaniga bilrullar. Till Russ Meyer och hans slagkraftiga filmkvinnor.

Därtill en mycket, mycket bra sådan.

Det upptäckte jag i går när jag gav filmen ett nytt försök. Och blev rikligt belönad.

Duellen mellan Dodge Challenger från 1970 mot Dodge Charger 1969 i slutet av filmen är magnifik, Kurt Russel som psykopat håller hela vägen in i kaklet och Death Proof lyckas ge ordet hämnd en ny våldsam innebörd och ett nytt ansikte.

Dialogerna är dessutom mycket välskrivna.

Och förutom flera tuffa Dodge kryllar det av urtuffa bilar i filmen. Som Stuntman Mikes helråa Chevrolet Nova från 1971 (snacka om att den inspirerat till stordåd i garaget) och Kim Mathis Ford Mustang Grande av årgång 1972.

Ja, bilarna spelar en central roll i Death Proof. Referenser står som spön i baken: Vanishing Point, Gone in 60 Seconds, Dirty Mary, Crazy Larry och The White Line Fever. Och då har jag säkert missat hälften.

Se! Njut!

Bilbetyg: 8/10

Filmbetyg: 10/10

Vi befinner oss i USA någon gång efter år 2012.

Här råder massarbetslöshet efter en kollapsad ekonomi. Fängelserna är privatiserade och befolkningen skriker efter reality-tv med inslag av brutalitet och död.

Resultatet är en gladiatorliknande tävling bland fängelsekunder där det bara finns en vinnare. Den som överlever Death Race.

Konceptet känns igen. Vi har bland sett det filmatiserat i The Running Man, där Arnold Schwarzenegger fick löpa gatlopp till publikens jubel.

Och precis som med filmatiseringen av Stephen Kings roman så finns det i Death Race inte mycket plats för eftertanke eller sensmoral. Regissören Paul W.S. Anderson har skalat bort det mesta - inklusive ironi - från förlagan Death Race 2000 (en kultfilm från 1975) och enbart fokuserat på bensin, napalm, vrålande motorer, maskingevär, lustgas, pansar, skrikande däck, ultravåld och stenhårda män utan empati.

Huvudrollen är alltså som klippt och skuren för Bruce Willis “lillebrorsa” Jason Statham, en skådespelare som gjort sig känd för att gestalta sargade människor med våld som den främsta lösningen på olika problem.

Om filmen fortfarande låter tilltalande - lägg till tuffa och snygga bilar. Vad sägs om en Mustang med självmordsdörrar, en bepansrad Dodge Ram 1500, en ultratuff Buick Riviera från 1966, Buick Riviera “Boat tail” årgång 1972, Pontiac Trans Am anno 1979 eller en toksnygg Chevrolet Chevelle SS från 1970?

Eller en sval fängelsechefen, som lustigt nog har samma efternamn som den kände biltrimmaren Hennessey.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 5/10

Dags att avhandla den politiskt inkorrekta kultfilmen Smokey and the Bandit.

Dialogen andas klassisk svensk pilsnerfilm blandat med Åsa-Nisse - men utspelar sig förstås i USA och med Burt Reynolds i huvudrollen. Handlingen i övrigt är precis som sig bör när det är dags för genren actionkomedi: lika tunn och blaskig som Budweiser eller Coors.

Men vad gör väl det när tittarna bjuds på en och en halv timme lång biljakt genom flera delstater med en Pontiac Firebird Trans Am och en lastbil av märket Kenworth i täten.

Hyfsat hack i häl befinner sig ett koppel Kling och Klang-poliser som de flesta tittare önskar livet ur efter bara några minuter. Anledning? De är så korkade att klockorna stannar.

Trots den tunna handlingen (jag har precis och i detalj redogjort för den), eller kanske tack vare den, samt stort fokus på kjoltyg och sprutande grus, blev Smokey and the Bandit en rejäl hit. Filmen sålde biobiljetter för över 126 miljoner dollar under 1977, siffror som bara dräptes av Star Wars samma år.

Här hemma är det ovisst hur det gick för rullen rent ekonomiskt. Klart är dock att någon pajas översatte filmens titel till mediokra Nu blåser vi snuten.

På tal om uselhet så är de två uppföljarna till Smokey and the Bandit tämligen ointressanta. De saknar all den charm som den första filmen präglas av. Som den minnesvärda scenen där sheriffen Buford T. Justice uttalar de bevingade orden “What we have here is a total lack of respect for the law!”.

En skön anekdot i sammanhanget är att en av många som lät sig inspireras av ovan omskrivna charm var Liam Howlett i The Prodigy. Han samplade sheriffens uttalande och använde dem i låten “Their Law”, som blev en brakhit för den brittiska gruppen.

Kulturell korsbefruktning när den fungerar som bäst.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 6/10

Massor av elaka maskiner och ett soundtrack signerat AC/DC. Vad kan gå fel?

En hel del, visar det sig. Stephen Kings kalkon Maximum Overdrive har en rakbladstunn historia, och logiken är obefintlig. Varför påverkas exempelvis inte vanliga bilar av kometsvansen? När sedan hade en Walkman tillräckligt mycket ström för att ge någon en dödlig elchock? När blir hundar så dumma att de låter sig kvävas en radiostyrd bil?

Dessutom förpestas filmen av några jolmiga romantiska scener. De borde ha utelämnats helt.

Vidare borde det blodiga våldet fått leva upp till filmtiteln i stället för att vara snudd på barntillåtet.  Men det kanske vi ska gnälla på censuren för. Vissa smaskiga scener är nämligen bortklippta.

Men de som gillar domedagsfilmer har samtidigt 90 minuter filmfrossa framför sig. Och är temat b-rulle ska det också serveras en riktig skräpfilm med allt vad det innebär.

I fallet Maximum Overdrive är det ett helt lands lastbilar av märket Mack och Peterbilt som går bärsärkargång. Knappast vardagsmat i filmhistorien.

Elakast är den massiva Scaniamotor som driver klaffbron i filmens början, och som löper amok. Både en Camaro, en Ford F-600 och en folkabuss, passande nog med AC-/DC-logotyp, rullar runt och krossar både folk och fä.

Dessutom får vi lära oss att girig likplundring ovillkorligen leder till döden genom överkörning av brutal lastbil med Green Goblins trut i grillen. Bra där!

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 6/10

Vanishing Point är bilfilmen som har allt. Stämningen, bilarna och biljakterna. Färgstarka kvinnor och kryptiska män. Musiken, ruset och drogerna. Och ett mäktigt slut därtill.

Moraliska och existensiella frågor ställs mot het asfalt och de varma bildäcken på en Dodge Challenger.

Tittarna får själva besvara dessa spörsmål, om de vill. Eller bara hänga med på en udda resa från Colorado till San Francisco, en tripp som kantas av blinde Super Soul, fruktiga liftare och en helnaken kvinna på en motorcykel.

Vanishing Point är stilbildande; en föregångare och en klassiker.

Bilbetyg: 8/10

Filmbetyg: 10/10

Här finner du olika följertonger jag har skapat.

• Den dagliga dosen Chevrolet Caprice
• Sveriges snyggaste bil
• Världens bästa bilfilmer
• Veckans gatufynd
• Dessa fantastiska jänkebilar