Bildrömmar och drömbilar

Jag sitter på jobbet när DN ringer. Reportern söker ett gäng blivande civilingenjörer att prata med beträffande deras utbildningsval. Det visar sig nämligen att ingenjör enligt en purfärsk och stor studie för första gången på mycket länge betraktas som ett hett yrke. Eller rättare sagt: det hetaste yrket av dem alla.

Jag guidar ner reporter och bifogad fotograf till KTH:s Kungliga Maskinsektion (som för övrigt fyller 100 år i  år, grattis!). Väl där får de sina ingenjörsstudenter att intervjua, och blir nöjda.

Jag dröjer kvar en stund. Träffar en bekant, G, som jobbar på Maskinsektionen som universitetsadjunkt. Han bjuder på en trevlig rundvandring på sitt jobb, vilket passar ypperligt eftersom jag söker inspiration till framtida forskningsreportage för jobbets räkning.

Det blir en extremt fascinerande tur för en bil- och motorintresserad novis som jag.

Först får jag titta på de sex bromsbänkar med tillhörande kontrollrum där G laborerar. Miljön är förvillande lik den i en musikstudio, med skillnaden att här kryllar det av turboaggregat, motorer och kraftfulla datorer istället för musikintstrument och mixebord.

I en bromsbänk sitter en superhemlig pjäs som G kallar för spegelmotorn. Den får jag inte plåta, men G berättar att den är ypperlig för att visuellt kunna studera hur förbränningsprocessen går till. I rummet intill hörs en gigantisk Scaniamotor frusta och stånka, när den piskas i bromsbänken. Den väger ett ton, upplyser G.

Själv laborerar G med en Opelmotor, som sitter i en annan av de sex bromsbänkarna. På motorn sitter en rackarns massa sensorer och givare kopplade till en kraftfull styrdator. Tanken är att vid varje givet motorvarv, exempelvis 2103 varv per minut, dynamiskt med datorns hjälp kunna ställa in den optimala tändningen och därmed förbränningen. Ungefär som dagens styrenheter, men med betydligt bättre precision. Det innebär si sådär 1 000-tals beräkningar och simuleringar per sekund, enligt G. Imponerande.

Jag noterar för övrigt att det i vart och ett av bromsbänksrummen finns en gigantiskt nyckelsats från Kamasa Tools. Det visar sig att Kamasa sponsrar Maskinsektionen med just verktyg. Jag tänker tanken att G borde övertala företaget att även sponsra mitt privata garagemekande, men inser att det skämtet inte passar sig och håller därför käften.

Jag leder in diskussionen på skillnaden mellan och smidda och gjutna kolvar, som sedan mynnar ut i prat om vevstakar. G berättar att vevstakstillverkarna numera fryser ner och slår av vevstakarnas nedre fäste mot vevaxel - det vill säga frigör överfallet - för perfekt brottytor och därmed passform. Cool produktionsmetod.

Vi stannar en stund i en sal med några lustiga bilar. Bland annat visar G det fordon som han och hans studiekamrater byggde och tävlade med 2004 i det årligt återkommande projektet KTH Racing. Bilen hänger i en ställning på vägen, vilket inte är ett dugg konstigt eftersom den bara väger drygt 100 kilo. Låg vikt är som bekant den viktigaste nyckeln till låg bensinförbrukning och höga farter.

Sedan blir det ett besök i källaren. Jag får en snabb lektion i hur diverse motordelar fungerar och jobbar tillsammans (skrotlådorna är smitfulla med gamla kluvna katalysatorer, lika kluvna motorblock, brända kolvar och skeva kamaxlar). Får även svar på varför vissa kolvtoppar har urfrästa fickor. Det är för att undvika kontakt mellan kolv och ventiler på högkompressionsmotorer.

Väl inne på lagret visar G stolt upp de tre sprillans nya SAAB-motorer som precis anlänt och som Maskinsektion i praktiken fått till skänks (typ betalat 7 000 kronor styck för).

Sedan blir det ett besök på motorkyrkogården, som bland annat innehåller en maskin för att testa oktantal samt en jävligt mäktig Rolls-Royce Merlin. V12-motorer om 27 liter och 2100 hästar imponerar…

G avslutar rundvandringen med att peka på två portabla och extremt smidiga bromsbänkar som en av hans kollegor konstruerat (fett med fotoförbud på dem!). “Ta hit din Cheva så kan vi bromsa den”, säger G.

Lite sugen blir jag. Inser dock snabbt det olämpliga i att piska skiten ur den sletna gamla 350:n. Det får vänta till efter motorrenoveringen som förhoppningsvis ska påbörjas i höst och beräknas vara klar vilket årtionde som helst…

Från att ha varit tämligen modest när det gäller investeringar ger sig plötsligt garagepolaren B ut på en $hopping $pree. Inte heller är han särskilt diskret, utan placerar gärna sina nya fynd på ett strategiskt sätt på arbetsbänken så att alla kan se dem.

Kan ha att göra med att vi andra retat honom en hel del för att han är den enda killen i garaget som inte äger en svets…

Makita 6271 DWDE. Borrmaskin och skruvdragare. Kvalitetsverktyg. Mmm. Jag är inte det minsta avundsjuk.

Jaja. Jag får väl nöja mig med Boschs gröna konsumentserie så länge. Till dess att den stenrike, avlägsne och framlidne släktingens advokat hör av sig.

Vår vän i norr - ∞, oändlighetssymbolen, liggande åttan, kringlan, krånglan, möbiusbandet, Seskarös starke son eller rätt och slätt Izac som han kallar sig - är en listig herre med idéer.

Jag har länge funderat över vilka, men framför allt hur uppsättningen verktyg ska förvaras i Capricen när den rullar på Sveriges somriga landsvägar. Det har Izac löst. Han kallar sin uppfinning för akuthinken. Fiffigt, eller hur.

Fler smarta tankar och idéer hittar du här: http://blog.seskaro.nu

… och på grönt är det gasen i botten!

Skämt åsido. För några veckor sedan ondgjorde jag mig rejält över min Kendesvets. Anledningen var att trådmatningen på Kendesvetsar är minst sagt usel, vilket beror på en undermålig konstruktion.

Jag lämnade in skiten på Jula och sade att jag ville ha ett tillgodokvitto, så jag kunde köpa en Esab istället. Det godkände Jula utan att argumentera en endaste mikrosekund, Trots att det var över ett halvår sedan Kendesvetsen inhandlades och trots att jag skruvat isär och ihop halva svetsen i mitt felsökande. Trots att den inte var särskilt väl behandlad i övrigt och inkom till Julas reklamationsavdelningar nedkastad i en misshandlat och icke förseglad kartong.

Nu kör jag alltså gul Esab istället för röd Kende. Tack Jula (som verkar ha som filosofi att faktiskt vara tillmötesgående när det gäller problem).

Resultatet (se bild nedan) talar sitt tydliga språk. För det tål verkligen att upprepas: Det är en enorm skillnad för en nybörjade att svetsa med en trefassvets med jämn och fin trådmatning i jämförelse med en enfassvets som med en svetstråd som hackar sig fram.

Var hos den lokala verktygsnasaren efter jobbet igår. Har lite grand tröttnat på att slipa ner svetsfogar medelst tunn kapskiva. Tänker att det kanske går lite snabbare med navrondell och lamellskiva. Och det med något större precision i djupled…

Bingo. Hittar ett paket med fem olika typer av slipskivor för 59 riksdaler. Då ingår en diamantkapskiva. Rena rama prisfesten!

Kommer samtidigt att tänka på den skräckhistoria som en medarbetare (förvisso journalist, men ändå) på min förra arbetsplats berättade för något år sedan. Enligt honom hade en kapskiva exploderat nära trynet på en hobbymekare han kände, vilket fick som resultat att hobbymekarens nästipp kapades samtidigt.

Låter så där trevligt.

Fråga: Är det någon skillnad i kvalite när det gäller kapskivor? Något speciellt jag ska kolla efter?

Tänkte bara tipsa om en toppenuppfinning som rönt mycket uppmärksamhet bland mekarpolarna i garaget. Jag pratar om den röda svetsmagneten, ett utmärkt verktyg som nyper fast den plåt man ska svetsa till dess att man hunnit punkta dit metallbiten.

Se bara upp vad du betalar för den. Har sett priser från 50 kronor upp till 500 spänn!

Jag gillar detaljarbete. Är väldigt förtjust i att timme efter timme sitta och koncentrera mig på pyttesmå jobb. Perfektionism, du vet.

Därmed är jag måttligt intresserad av att sätta den otympliga vinkelkapen i Capricen. I synnerhet i trånga utrymmen kan det resultera i betydligt mer bortkapat järn än vad som från början var tanken.

Lösning: ett litet multiverktyg från Classe för 129 spänn. På med en kapskiva (Dremel, 3 cm i diameter), varva 32 000 rpm och det blir som att sätta en varm kniv i smör. Plus att det går att kapa milimeter för milimeter, med militär precision.

Häromdagen ramlade jag över dessa leksaker på Coop i Häggvik, en verktygssats för barn. Det verkar som om marknadsförarna på Black & Decker har gjort sitt jobb. I alla fall delvis - för priset är i saftigaste laget.

Fast den äkta varan är knappat gratis, den heller.

Tänk att ha en billyft i garaget. Gosse, det hade varit något det. Att slippa släpa fram garagedomkraften och pallbockarna vareviga gång jag ska in under bilen och meka.

Undrar vad den där modellen kostar?

Hm. Förmodligen ingen idé att ens fundera vidare på saken - lär ju gå två Capricer på en sådan makalös pjäs.

Jag är en pragmatiker. Coola teknikprylar i all ära, jag går främst i gång på verktyg som uppenbart förenklar mitt liv.

Som Black & Deckers skruvdragare Smartdriver. Hur många skruvar har inte tappats rakt ner i svåråtkomliga hål, hur många fingertoppar har inte manglats sönder av vassa skruvgängor? En liten arm som håller skruven på plats löser enkelt dessa problem.

Varför har ingen kommit på det tidigare?

Ytterligare en smidig lösning är New Waves vågformade slipskivor. Förenklar sliparbete i trånga vinklar med ungefär 543,7 procent.

Toolmonger är en blogg så smitfull med verktyg av alla de slag att även härdade slagborrskramare och vinkelslipsmarodörer får kåtslag. En blogg som garanterat skrämmer bort alla som har tummen mitt i pannan.

Däremot finns det något för alla smaker, knypplare så väl som plåtslagare.

För att beskriva exakt hur nördig Toolmonger är kan jag berätta att bloggen tipsar om Ax Men säsong två, en tv-serie om skogshuggare på History Channel…

Endera har du stängt det här webbfönstret vid det här laget, eller så trycker du på länken nedan om ungefär en mikrosekund.

http://toolmonger.com

Jag bytte tändstift för ett tag sedan. Sju av åtta vill säga. Det sista kom jag inte åt, hur mycket jag än ville, trixade och vred min egen kropp till möjliga och omöjliga ställningar grund grenrören.

Vad jag behövde - och fortfarande behöver - är den fasta nyckel med stor offset som du ser på bild nedan. Den införskaffades på Bauhaus i går, för 40 riksdaler.

Den ska förmodligen lösa det sista trilskade tändstiftet på torsdag. Om inte annat efter att jag kapat den fasta nyckeln i två delar  - om den inte får plats mellan grenrören.

Jag avslutar det här inlägget med några väl valda ord som jag hittat på nätet och som beskriver mitt problem tämligen väl!

Offset Wrenches: When You Need One, You Need One - Bad

If you haven’t seen a set of these before, we’re not surprised; Offset wrenches aren’t a common find. They’ve been around for a long time, but you can go a long time in the shop without having a burning need for one.

But when you do finally come across that need it will indeed burn, and the virtues of the offset wrench can make your project go from nightmare to possible.

Det är helt galet billigt. När jag besökte Florida i förra veckan lyckades jag hitta en komplett verktygsats med hela skalan av tumbaserade fasta nycklar och hylsor (plus motsvarande uppsättning milimeterstorlekar och annat godis) för 160 kronor på butikskedjan Target.

Märket är Durabuilt, vilket förmodligen inte motsvarar Bachokvalité. Men tillverkarna lovar i alla fall livstidsgaranti på prylarna.

Nedanstående uppsättning fasta nycklar från 13/16″ till 1/4″ kostade - håll i dig - 50 spänn!

I kväll är det dags för veckans garagesession. Eller rättare sagt, det hade varit det om jag inte hade drabbats av maginfluensa. Nu blir det i stället till att sprutlackera porslin.

Hur som helst. Nästa steg i garageinredningen är en verktygstavla. Jag ringde runt och kollade priser på färdiga lösningar. Enbart för själva verktygstavlan utan tillbehör ska exempelvis Mekonomen ha 800 spänn. 800 spänn! Det är ohemult mycket pengar. 

Måttet på Mekonomens tavla är en gånger en meter, och då behöver jag åtminstone två stycken för att få plats med mina grejer. Därmed landar prislappen på det dubbla, det vill säga 1 600 spänn bara för att kunna organisera verktygen på ett smidigt sätt. Det är inte acceptabelt.

Då är det bättre att tillverka sig en egen verktygstavla. Vilken ska göras, med några tunna spånplattor och lite skruv. Skulle gissa att den totala kostnaden hamnar på en tiondel av 1 600 kronor.

Frågan är från vilken av nedanstående tre verktygstavlor (garagegrannarnas) jag ska hämta mest inspiration när jag knåpar ihop tavlan?!