Sneeky Pete

Som jag skrev i ett blogginlägg under förra veckan så bjöd O’reilly Auto Parts-medarbetaren och tillika hot rod-ägaren Gene Pridemore mig på en tur i sin bil under min vistelse i USA och Illinois. Dessutom passade jag på att ta några långpromenader i Urbana-Champaign, samt bilade runt lite grand delstaterna Illinois och Indiana till städerna Farmer City och Indianapolis.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/662zt2o

De bilar som ingår i fotoserien är:

1. Buick Estate Wagon 1988
2. Buick Lesabre 1984
3. Ford Crown Victoria Police Interceptor 2000
4. Ford Coupe 1936
5. Ford Model T 1925
6. Chevrolet Bel Air 1957
7. Chevrolet Camaro SS cabriolet 1968
8. Chevrolet Camaro SS 1968
9. Chevrolet Chevelle SS 1970
10. Chevrolet Corvette 1958
11. Chevrolet Corvette Stringray 1963
12. Pontiac Firebird 1969
13. Pontiac Firebird 1980
14. Oldsmobile Custom Cruiser 1984

På tal om film. Under min USA-resa passade jag och polaren på att bränna över delstatsgränsen från Illinois till Indiana för att bland annat besöka Indianapolis (och ta en titt på Indianapolis Motor Speedway förstås!). Givetvis spisade vi country när vi plöjde fram på Interstate 74, en motorväg som omgärdas av majsfält, majsfält och åter majsfält.

Det finns nog lika många åsikter om amerikaner som landet har innevånare. Men en sak är säker, jag har aldrig stött på en generösare nation där medborgarna är så måna om att man som gäst mår och har det bra. Det är fint.

Nog kom Gene Pridemore förbi med sin hot rod alltid. Och nog såg han till att min eftermiddag blev en ytterst minnesvärd sådan.

Här är en kort film från hot rod-åkturen. Allehanda stillbilder från denna åktur samt USA-redan i övrigt kommer i ett blogginlägg nästa vecka!

“När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”. Det är Astrid Lindgrens ord. Å så sanna de är!

Den som läser denna blogg frekvent vet att jag var i USA för två veckor sedan. Huvudorsaken var arbete, men jag passade samtidigt på att köpa en massa motordelar till mitt V8-bygge.

Dessa delar införskaffades på dels Autozone, dels på O’reilly Auto Parts. Det ska väl sägas att mitt första besök på de båda företagen inte renderade några särskilt glada miner. Personalen på Autozone verkade mest besvärade av min toklånga inköpslista, och de två första O’reilly Auto Parts-gubbarna jag träffade måste ha varit USA:s tröttaste butikspersonal alla kategorier.

Men sedan hände det något!

Andra gången jag klev in på Autozone - nu för att hämta mina bildelar - mindes alla vem jag var. Den galne svensken! Han som precis köpt halva lagret (kassakvittot är 1,5 meter långt, bild kommer!). Det blev många glada skratt och tämligen personligt.

På O’reilly Auto Parts var personalen utbytt (olika personer på för- och eftermiddag) och en äldre man runt 70 år var den person som lämnade ut mina beställda bildelar.

Då jag ofta drabbas av mundiarré när det handlar om bilar så jag var naturligtvis tvungen att berätta för O’Reilly Auto Parts-gubben att jag var från Sverige och att jag handlade bildelar här eftersom priserna ligger långt under hälften jämfört med hemma.

Jag förväntade mig ingen reaktion. Men se det fick jag!

Vänta, sade Gene Pridemore (som mannen visade sig heta) bestämt. Han pilade överraskande snabbt iväg mellan hyllorna med bildelar.

Tillbaka kom han med två fotografier på en hot rod, en Ford från 1925. Snabbt och effektivt gick han igenom alla de modifiering han gjort.

Därefter - efter att ha noterat mitt breda leende - fortsatte han att berätta hur han kommit över bilen.

Det var på väg till Goodguys bilshow i Indianapolis med frugan som det hände sig. Gene Pridemore pratade bara om roadsters och hot rods hela vägen dit. Gumman tröttnade ur fullständigt (det var nog inte första gången Gene Pridemore pratade om just hot rods) och gav honom tre val.

1. Endera så köpte han sig en hot rod.
2. Eller så byggde han en, gärna tillsammans med henne.
3. Eller så höll han käft.

Då pengarna inte fanns till ett köp var valet solklart!

På tal om hur mycket pengar en hot rod kan kosta: Gene höll på att trilla av pinnen när jag berättar att prislappen på en fin hot rod i Sverige börjar på 35 000 dollar. Han tyckte de 6 000 dollar han hade lagt på sin hot rod var mycket pengar.

Innan vi skiljdes åt berättade Gene Pridemore att han brukade ta sin rod till jobbet lite då och då, och att han tyckte det var synd att han inte gjort det denna dag, då solen gassade och temperaturen låg på 25 grader. Då hade jag kunnat få se den. Så han lovade att han skulle komma förbi mitt hotell dagen efter, och bjuda på en åktur runt Urbana-Champaign. Jag tänkte stilla “Yea, right”, men sade att det skulle vara trevligt.

Hur det gick med den saken kan du läsa här på bloggen nu på fredag!

Ska du åka till USA och samtidigt köpa bildelar?! Då är det perfekt att ha med krabaten nedan. En liten bagagevåg som klarar av att väga upp till 50 kilo och det med bara 100 grams felmarginal. Skönt att slippa stå och packa om väskorna på flygplatsen. Perfekt att kunna maxlasta väskorna. Jag kommer att åka med exakt 22.9 kilo i varje väska!

Idag flyger jag till USA. Det är mitt femte besök i landet, och det ska förstås bli himla trivsamt, roligt och spännande.

Denna gång har jag hyrt bil vilket medför att jag kommer att kunna se massor av den delen av USA jag besöker (delstaten Illinois, 20 mil söder om Chicago). Men framför allt betyder hyrbilen att jag kommer att kunna införskaffa en rackarns massa delar till V8:an till en mycket angenämt prislapp. Detta genom att åka runt till företag som kränger bildelar.

För att lägga beslag på de 49 kilo bildelar jag ämnar köpa ser planen ut som följer…

Det går numera alldeles utmärkt att köpa extra bagageplats när man flyger. Detta är något de flesta flygbolag erbjuder. Priset är oftast lågt, från 40-60 dollar för en extra resväska om max 23 kilo.

Själv flyger jag American Eagle tillbaka till Sverige, och de erbjuder första extraväskan för 60 dollar och den andra för 150 dollar. Det innebär att min kollega får ta min andra väska, och jag betalar 120 dollar allt som allt (~780 kronor).

Dessa 49 kilo bildelar ska alltså fördelas över tre väskor, med 23 + 23 + 3 kilo (de sistnämnda i mitt ordinarie incheckade bagage).

Bildelarna kommer att införskaffas på O’reilly Auto Parts men främst Autozone, USA:s svar på Biltema. De senare saluför det mesta, dock några dollar dyrare än Summit Racing. Fördelen med Autozone är emellertid att varje artikel är vägd och vikten redovisas klart och tydligt på Autozones webbplats. Mycket praktiskt!

Det enda jag inte tar in med container (de tyngsta bildelarna) eller USA-resan (de lättare bildelarna) är diverse packningar och ARP-skruv, som inte saluförs av Autozone/O’reilly. Dessa väger dock inget, så de beställer jag över internet direkt från Summit Racing med gott samvete och bibehållen ekonomi.

Jag gissar att samtliga delar är på plats hemma inom cirka 1½ månad. Då börjar äventyret på allvar!

I slutet av förra veckan packade jag in familjen i bilen och styrde kosan mot Kapellskär för att ta färjan över till Åland. Målet med den lilla utflykten som innefattade en natt på hotell var familjemys, äta god mat och köra runt på Åland för att se vad övärlden har att erbjuda. Att ålänningarna älskar jänkebilar, och att det finns ett väldigt stort antal amerikanska bilar på öarna i förhållande till folkmängden, gjorde förstås sitt till när resmålet valdes.

Att det rullar SÅ många jänkebilar på Åland hade jag dock ingen aning om. Det formligen kryllar av dem - överallt! Gamla som nya och ovanliga så väl som vanliga jänkebilar siktades i parti och minut. Och såg man dem inte så hörde man dem, bakom ett hus eller en träddunge. Och hörde man dem inte så såg man dem ståendes i villaträdgårdar, bakom uthus, på strandpromenaden i Mariehamn eller ungefär var som helst. Under hela natten bluddrade det förbi V8:or utanför hotellfönstret.

Det stora antalet amerikanska bilar på Åland bekräftades också av samtliga ålänningar jag talade med om saken. Detta inbegrep före ordföranden i Ålands största jänkebilsklubb Oldtime Cruisers (snäll men lite blyg kille) samt den heltrevlige ägaren till det helmysiga och opretentiösa krogen Pub Ettan. Detta hak är för övrigt en samlingsplats för Mariehamns raggare, och stöttar den årliga bilträffen i staden.

Kontentan: Jag kommer att besöka Åland fler gånger! Och är du liksom jag förtjust i jänkebilar, boka en resa med en gång.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/3kkuvbz

De bilar som ingår i fotoserier är:

1. Cadillac De Ville 1958
2. Cadillac Eldorado 1974
3. Chevrolet Bel Air 1957
4. Chevrolet Blazer 1985
5. Chevrolet Caprice Station Wagon 1980
6. Chevrolet Corvette Stingray 1973
7. Chevrolet Impala 1959
8. Ford F100 Sport Custom 1970
9. Ford Galaxie 500 1967
10. Ford LTD 1969
11. Ford LTD 1972
12. Ford Mustang 1967
13. Ford Mustang 2007
14. Lincoln Town Car 1997
15. Mercury Grand Marquis 1995

Ja… Det är väl bara att krypa till korset och erkänna: sambon har nämnt att det vore fräckt med husvagn, och jag har väl inte direkt tokprotesterat.

Vilka coola husvagnar finns det då?! För de som kan tänka sig något bortanför en nedgången KABE från slutet av 80-talet. En himla massa olika märken och modeller, faktiskt.

Först har vi ju de rediga klassikerna, som SMV-vagnarna (Ägget, du vet) och samt alla husvagnsmodeller från Airstream. Fina, men ganska dyra.

Kör du hot rod eller bubbla är det en klassisk hemmabyggd teardrop som gäller.

Ett annat skönt husvagnsmärke är Constructam. Finns i ett flertal fina modeller!

Lander Graziella är förstahandsvalet för alla som kör Mini eller Fiat 500.

… och demokrati.

Väl tillbaka i Sverige kan sägas att resan till Hangzhou och Shanghai för några veckor sedan var intressant på många sätt. Kina har en trevlig matkultur, ännu trevligare befolkning och så gott om sköna sidenskjortor med tuffa drakmotiv.

Men det där med bilar, det är inte landets trumfkort.

Kina är en väldigt ung bilnation. Det var först någonstans efter 1985 som bilarna sakta men säkert gjorde entré i landet i någon större utsträckning.

Resultat: Det finns bara “nya” fordon i Kina. Många av dem är givetvis tillverkade i Asien, vilket inte gör dem så där jättespännande. Kineser gillar dessutom att laga trasiga plastdetaljer på sina fordon med tejp. Mm. Inte så fint.

När det gäller europeiska bilar dominerar Audi, i alla fall i Shanghai-, Beijing- och Hangzhou-områdena. Tydligen har tyskarna sedan lång tid tillbaka bilfabriker i landet, fabriker som enligt lokalbefolkningen gått med förlust i tiotalet år.

Numera går dock affärerna väldigt bra. Varenda kinesisk statstjänsteman en bit upp i hierarkin kör Audi. Smart Volkswagen, att vara ute i god tid lönar sig i det långa loppet. I synnerhet när Kinas styrande personer shoppar loss.

Amerikanerna finns även de representerade, främst i form av senare års Buick LaCrosse. Några enstaka Lincoln Continental från 90-talet susar också förbi på vägarna, men där handlar det nog om en mindre mängd privatimport.

Annars anammar Kina USA:s filosofi. Bigger and faster is better. När Shanghai behövde förstärka stadens infrastruktur inför världsutställningen revs många gamla anrika hus och 500 kilometer upphöjd sexfilig motorväg byggdes på bara något år. Vägsegmenten flögs in med helikopter om natten. Det var inte ovanligt att man under ett dygns mörka timmar byggde 5-6 segment på ett antal olika ställen i stan.

Varför ska västvärlden egentligen bry sig om vad de gör i Kina då? Det finns åtminstone två tydliga orsaker, som jag ser det.

1. Kina ska enligt forskare vara beroende av kolkraft som primär energikälla i minst 50 år till. Det kommer att påverka även oss rejält. Det får mig också att tveka en smula att vrida om startnyckeln i den egna V8:an.
2. Kina är om än en osäker marknad också en väldigt stor sådan. Det finns massor av potentiella affärsidéer att applicera på landet, om man kan kulturen vill säga. Snart kommer exempelvis medvetenheten runt den egna personliga säkerheten att höjas betänkligt, vilket gör marknaden brännhet för till exempel hjälmar till Kinas miljoner cykel- och motorcykelburna. Frågan är dock om Höganäs, mest kända för sin krustillverkning, kommer att göra någon större succé med sin nylanserade Kinasatsning i form av en elmoppe. Den marknaden känns redan lite mättad.

Så. Att Kina är en ung bilnation, kan det påverkar det sätt på vilket kineserna kör? You bet!

Man utmanar varandra i trafiken tämligen ofta, detta enligt principen störst kör först. Slalomkörning mellan filerna är standard, och blinkar gör kinesen bara i undantagsfall. Närmar man sig en bil snabbt bakifrån ställer man sig på tutan för att uppmärksamma framförvarande om detta, så inget hastigt filbyte sker.

På tal om hastiga filbyten. Undvik dem! Det kan ju vara lockande att bli av med manövern så fort som det bara går, för att undvika eventuella kollisioner. Men det är ingen lösning när alla andra gärna gör kilometerlånga filbyten, och räknar med att även du gör det.

Så smyg över i nästa fil. Om du råkar tävla om utrymmet med en buss eller lastbil, vänta på din tur…

Det har väl knappast undgått någon bloggläsare att jag var på andra sidan pölen i väst för några veckor sedan. Tro det eller ej, men helt plötsligt ligger Capricen där, bakom disken i kassan i en allt-i-allo-butik i Mexiko. Förvisso i hemsk pimp-färg, men bilen kan (och ska) lackas om.

Så nu har jag en blå Caprice i skala 1:64, en guldfärgad i skala 1:26 och en vit i skala 1:1. Gött.

Förra veckans besök i San Diego och mexikanska Tijuana resulterade i en hel del spännande bilspotting.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/yeoyt9f

Bland de bilar som ingår i fotoserien återfinns:

1. Chevrolet Caprice 1980
2. Chevrolet Camaro SS 2009
3. Chevrolet Camaro 1985
4. Chevrolet El Camino 1967
5. Chevrolet Impala 1963
6. Dodge Super Bee 1969
7. Ford Falcon Futura Sprint 1965
8. Ford Mustang 1965
9. Oldsmobile 442 1970
10. Pontiac Grand Prix 1979

Gött! Ny USA-resa bokad. Det blir den fjärde på drygt två år. Efter Las Vegas, San Francisco och Orlando är det San Diego som står på tur om ett par dagar.

Bilrelaterade tips tas emot med glädje! En sak är dock säker redan nu, en resa över gränsen till Mexiko och Tijuana är givet. Av många skäl.

Två av dem är att mexikaner är betydligt fattigare än amerikaner (dåligt) vilket innebär att det förmodligen finns en uppsjö av äldre jänkebilar där (bra!). Men det kommer också att finnas en del billiga textilier och skönt krimskrams (love it!) att köpa. Till exempel äkta och prisvänliga mexfiltar.

Räkna med en hel del fotografier på bloggen strax efter månadsskiftet februari/mars!

När jag var liten och bodde på landet i Värmland var det granngubben och hans son som skötte större delen av all vägentreprenad inom en radie av en mil i valfri riktning.

Gubben ägde även en spännande sand- och grusgrop i närheten där man inte fick hänga. För föräldrarna alltså. Gubben klagade aldrig.

Tur det. För jag var i den där grusgropen mest hela tiden. Och om jag inte var där så hängde jag i skogspartiet tvärs över vägen där grannen parkerat alla spännande maskiner och fordon.

Där fanns väghyvlar, traktorer, lastbilar, timmersläp, skopor, snöplogar, grävmaskiner, hjullastare, men också sonens två supertuffa epa-traktorer (ja, han var kungen med stort K för oss barn).

Jag minns att jag gick runt och petade på rostig plåt och oljiga bultar. Lätt fingrarna glida över det kalla, skrovliga järnet på någon maskin. Pillade på ett gigantiskt däck, eller kände på några larvfötter. Gillade doften. Gillade kontrasten mellan den gröna och mjuka mossan i skogen och de tuffa, skitiga fordonen. Älskade när doften av olja krockade med jord och löv.

Mot den bakgrunden är det inte så konstig att ett mål på min och flickvännens resa till Norrland blev Stefans maskiner i Indal. Det blev en omtumlande tidsresa tillbaka till barndomen.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/nhhhpg

Flickan stretade emot lite. Så många bilrelaterade nedslag under några få lata semesterdagar i Norrland var väl att ta i.

Icke då.

Med mutor, löfte om bättring (fet chans, hi hi!) och en del aktiviteter utan någon som helst koppling till fordon fick jag min vilja igenom.

Resultatet kan du ta del av i bildserien som är länkad nedan. Observera att orgien i tunga maskiner från besöket hos Stefan Lindström kommer lite senare i höst.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/p4j748

Vad ska vi göra när vi bilat runt Höga kusten och är mätta på mäktiga naturupplevelser? Besöka ett bilmuseum förstås.

Problemet är bara att Ådalens Bilmuseum har stängt för säsongen ens innan vi vridit om tändningen. Mjällomsviken Motormuseum och deras samling med tändkulemotorer känns inte superspännande. Och Ivar Ericssons bilmuseum i Hoting ligger alldeles för långt bort, säkert 20 mil från där vi kommer att bo och befinna oss.

Så… alla tips på intressant bilrelaterad kultur (allt är välkommet!) mellan Stockholm och Örnsköldsvik tas emot med glädje!

Läsare med fullgott minne kommer säkert i håg mitt lilla epos om begravningsbilar som jag postade på denna bilblogg för drygt två månader sedan. Det hade rubriken “Biltur med liemannen”, och jag listade några sköna fordon jag gärna färdades i på vägen mot den sista vilan.

Nu har jag hittat den perfekta begravningsbilen, den med stort B. Så glöm det förra inlägget.

Det handlar naturligtvis om en kolsvart Chevrolet Caprice, fullkomligt nedlusad med passande döskallar. Ingår gör även en grym stereo att spela ryslig rock’n'roll i, och bilen är naturligtvis från Kalifornien.

Följande säljargument är för övrigt lika slipat som dödens lie.

“Low miles – only driven to the cemetery and back”

Gissa vad säljaren ska ha för bilen. Jepp, 6,666.66 dollar. Hade ägaren bara döpt fordonet till Tomb Rider hade jag slängt allt jag hade för händerna och åkt över pölen och köpt kärran!

Jag är lite osäker på bilval när det gäller färd mellan bårhus och kyrkogård. Men jag är helt övertygad om att frågan om vilket fordon som ska frakta mig till den sista vilan är hundra gånger viktigare än alla andra spörsmål som kan tänkas röra min begravning. 

I nödfall får det bli 800 grader och urna i bakluckan på den egna Capricen. Bara den sista färden blir i en riktig bil!

För ytterligare en sak är spiksäker - ingen begravningsbil som gömmer bakom nedanstånde länk duger (de tre som förekommer på nedanståene fotografier är dock fina). Jag vill glida med stil, även efter det att döden slutit sina kalla klorna runt mitt hjärta.

http://www.begravningsbilar.com

Hittade en uppsjö snygga bältesspännen på The Florida Mall. Kunde tyvärr inte köpa dem alla - de skulle inte ha fått plats i min minimala resväska som redan ockuperades av tunga verktyg - så det fick bli nedanstående två.

Är särskilt nöjd med den med Chevroletlogotypen på, bältesspännet fungerar precis som ett gammalt midjebälte från en bil.

Priset var duktigt lågt också. Sex dollar styck, inklusive livrem…

Här är några skönheter till. Håll till godo.

De Lorean DMC-12 - en drömbil när jag var liten pilt. Gillar den lika hårt som som de tre filmer som bilen är huvudperson i, det vill säga Tillbaka till framtiden 1, 2 och 3. Bilen står på Universal Studios i Orlando…

… precis som den här. Tråkigt nog så är nöjesparken inte särskilt noga med detaljerna. Bluesmobile i The Blues Brothers från 1980 är en Dodge Monaco från 1974 och INTE den Chrysler Newport från 1979 som du ser nedan.

David Stremmes Dodge Charger som han kör i Nascar. Glöm inte att idrott luktar svett, sport luktar bensin!

Tyvärr fick jag inte mycket tid över för car spotting när jag besökte Florida i förra veckan. Men ett par tuffa och snygga bilar hann jag med. Tre kommer här, och ytterligare tre senare i dag.

Ford Model B från 1932 och Chevrolet 150 från 1955 utanför Mel’s Drive-in. Känns bilden igen? Ja, den här vyn är hämtad från filmen American Graffiti (Sista natten med gänget), George Lucas bilfilmsklassiker från 1973. Plats: Universal Studios i Orlando, inte Kalifornien…

En nutida Dodge Charget R/T parkerad utanför en av butikskedjan Targets affärer i Orlando. Ganska vanlig syn, såg inte mindre än 10 stycken i Florida under loppet av några dagar.

Gissar att det här är en Ford Fairlane Victoria från mitten av 50-talet, som står parkerad inne på Universal Studios. Rätta mig gärna om jag har fel.