Bildrömmar och drömbilar

Tänkte byta motor i Capricen till hösten. Vad tror ni om detta big block? Killen till vänster verkar ju ha koll, han bär trots allt en t-shirt med Chevrolettryck…

Att Autosols slippasta är toppenbra grejer mot matt krom visste vi ju redan. Det är bara applicera i modesta mängder, gnugga hyfsat försiktigt så att man inte skrubbar bort allt krom, och sedan spegla sig i resultatet.

Bearbetning med hjälp av vatten och våtslippapper, och därefter en smula Autosal, och man kan även uträtta underverk med gammal plast. Till exempel bakljus som åldrats och blivit matta.

Men…

Igår upptäckte jag att Autosol också är helt magiskt bra för att bli kvitt apelsinlack. Det vill säga billack som blivit knottrig på grund av kass lackapplicering.

Fram med en trasa, lägg på en liten klick slippasta, gnugga försiktigt och voilà! Lacken är nu helt jämn istället för knottrig. Observera att du behöver polera billacken efteråt, för att få tillbaka lystern.

Det kallar jag husmorstips för bilhobbyn.

Två lager rostskydd har applicerats på svetsfogen och den nya plåten i a-stolpen. Dessutom har jag fyllt hålrummet inuti stolpen med tunnflytande inträngande rostskyddsmedel. Lite spackel för ojämnheterna och lack, och a-stolpen kommer att överleva ett antal år till. Hoppas jag!

Gör om, gör rätt var det som gällde för bakskärmen. Helt rätt tänkt och agerat. Nu är den helt makalöst tokfin! Den klarar både ljustestet samt långsamma och snabba smekningar. 100 procent jämn, typ.

Note to self: Det finns inga genvägar när det gäller underarbetet. Ja, du har hört det förr. Ja, det är sant.

Det grundligt utförda spackel- och sliparbetet kommer emellertid att leda till ett riktigt i-landsproblem. Om jag inte gör bort mig kapitalt med lackningen är risken stor att bakskärmen blir betydligt snyggare än ytorna på resten av karossen… Jobbigt!

Efter en första runda med svetsen ser a-stolpen ut så här. Även om det inte handlar om något proffsresultat så är i alla fall jag nöjd. Ska slipa ner punkterna, och gå över skarven med svetsen en gång till. Blir nog bra till slut, hoppas jag.

Bifogar även en bild på bakskärmen. Allt såg verkligen jättefint ut under själva reparationsprocessen, både när svetsjobbet slipats, och fem tunna lager spackel hade applicerats och slipats för att jämna ut det hela. Men som vanligt så ljuger fingertopparna, för när lacken väl lagts på, dyker de upp. Ojämnheterna. Grr. “Gör om, gör rätt” heter lösningen på detta problem.

Jag funderade en bra stund över hur jag skulle skydda dörr och bilinredning från det gnistrande regn av svetsloppor som skulle uppstå när a-stolpen skulle svetsas.

En tunn plexiglasskiva mellan dörrkarm och instrumentbräda var en temporär men för dyr och jobbig idé. Ihoptejpade pappskivor billigt nog, men en riktig idiotlösning som snarast hade blivit en katalysator för bilbranden.

Till slut kom jag på det. Brandfiltar!

Funkar skitbra. Svetslopporna fastnar i filtarna, som sedan kan borstas av. Och återanvändas för sitt riktiga syfte, om så önskas.

Så var rosten i a-stolpen bortkapad. Dags att bocka till en stålprofil. Inte det enklaste, trots att Capricen är en bil ritad med endast en linjal. Men så är jag en riktigt plåtslagarnovis också (första gången jag bankar stål!).

Det gamla tricket med en uppmjukad kartonbit som mall fungerar dock riktigt bra. Och garagegrannens plåtverktyg får stå för en första rak bockningskant, en kant som sedan jämnas till och rätas ut i ändarna med polygrip, gummiklubba och skaftet på en vanligt hammare. Till att vara uppfinningsrik och utrustad med stort tålamod om man inte har tillgång till dyra verktyg!

Ett av hyfsat få ställen där rosten fått fäste på Capricen är vänster a-stolpe. Då GM ansåg att skumgummi är en bra ljudisolerare och därför fyllt diverse hålrum med detta, har fukten (när den väl kommit in) varit i princip konstant i a-stolpen. Inte bra.

Med det i åtanke är det ändå fascinerande att rosten inte ätit mera järn än vad som är fallet. På övre foto ser vi att rosten ätit sig inifrån och ut, och på undre foto är majoriteten av gravrosten bortkapad.

Återstår att göra är att fixa till jämna plåtkanter, att bocka till en plåtbit som passar samt svetsa dit den. Sedan ska hålrummet givetvis fyllas med något linoljebaserat roskskydd. Blir nog bra det där, för en snajdig sommarbil som Bettie.

Vid mitt besök på Kungliga Maskinsektion på KTH i fredags fick jag en bok av min bekant tillika kollega G. Automotive Handbook heter den, och är utgiven av inte helt okända bildelsföretaget Bosch.

Vilken makalös bok! Ett uppslagsverk på över 1200 sidor, i behändig pocketform. Med allt du behöver veta, och lite till.

Här hittar du grafer, formler, staplar, tabeller, sprängskisser och utförliga förklaringar över och till bilen samtliga delar. Här är några exempel.

• Hur fungerar bilen kylsystem, vilka delar ingår och hur går flödet? Automotive Handbook har svaret.
• Hur ser stötdämparen ut inuti? Automotive Handbook har svaret.
• Vilka smörjmedel finns, var ska de appliceras och vad har de för egenskaper? Automotive Handbook har svaret.
• Vad gäller när man drar åt en skruv eller bult? Automotive Handbook har svaret.
• Vad gäller när man ska ställa in kamaxeln? Automotive Handbook har svaret.
• Turbo är bra grejer, men hur var det nu igen med tryck och densitet? Automotive Handbook har svaret.

Och så där fortsätter det, i all evighet. Automotive Handbook innehåller så otroligt mycket värdefull information, på alla nivår. För nybörjare, hobbymekaniker och proffs.

Dessutom finner du allt från formler för hur man räknar ut hur en säker omkörningen ska utföras (!) till all data du behöver för att svarva till egna kolvar (oavsett bränsle- och motortyp) i Automotive Handbook.

Det som skiljer boken från annan litteratur i ämnet är att den är extremt pedagogisk. Så om du måste välja en endaste bilbok att ha i garaget och på hyllan så är det Automotive Handbook som gäller. Jag lovar!

Jag, B, K, K:s bror, S och N har verkligen fått upp ångan. Nu händer det grejer i garaget!

B renoverar luftburk och shaker scoop på sin Trans Ams, men har i sann projektledaranda en diger att göra-lista som ska betas av under vintern.

K har en kraschad Camaro att se över, vilket resulterar i rätt mycket arbete (kommer han att hinna till sommaren?) inklusive en omlackering med racing stripes.

K:s bror har rivit hela framvagnen och bromssystemet på sin Cuda. Det är totalrenovering på gång, och nya prylar är beställda. Pris? Långt bortom rim och reson! Å andra sidan är det skönt att inte behöva plöja upp en åker när man ställer på lite.

S har precis flyttat in med båda sina cyklar, en H-D och någon gammal öst-europeisk polisbåge. Där stundar en hel del motorcykelmek.

N har… städat sin mekplats.

… och på grönt är det gasen i botten!

Skämt åsido. För några veckor sedan ondgjorde jag mig rejält över min Kendesvets. Anledningen var att trådmatningen på Kendesvetsar är minst sagt usel, vilket beror på en undermålig konstruktion.

Jag lämnade in skiten på Jula och sade att jag ville ha ett tillgodokvitto, så jag kunde köpa en Esab istället. Det godkände Jula utan att argumentera en endaste mikrosekund, Trots att det var över ett halvår sedan Kendesvetsen inhandlades och trots att jag skruvat isär och ihop halva svetsen i mitt felsökande. Trots att den inte var särskilt väl behandlad i övrigt och inkom till Julas reklamationsavdelningar nedkastad i en misshandlat och icke förseglad kartong.

Nu kör jag alltså gul Esab istället för röd Kende. Tack Jula (som verkar ha som filosofi att faktiskt vara tillmötesgående när det gäller problem).

Resultatet (se bild nedan) talar sitt tydliga språk. För det tål verkligen att upprepas: Det är en enorm skillnad för en nybörjade att svetsa med en trefassvets med jämn och fin trådmatning i jämförelse med en enfassvets som med en svetstråd som hackar sig fram.

Veckans garagesanning är att den som inte är duktig på att svetsa får slipa, slipa och åter slipa. Har man som jag dessutom ignorerat de välmenande råden om att skita i kinesiska budgetsvetsar från Jula eller Biltema och istället gå direkt på Esab eller Kemppi blir det att avsätta en hel del tid på svetstrådstrassel.

Grr. Trådmatningen på en Kendesvets är U R U S E L - tips hur jag löser problemet mottages med glädje. Förmodligen blir det dock så att jag reklamerar skiten och köper en Esab OrigoMag C170 istället.

Jaja, det är i alla fall glädjande att jag börjar bli jävligt duktig på att spela rock’n'roll på vinkelslipen.

När hösten är som mörkast finns det något som vi biltokar verkligen behöver, vi som är födda med bensin i blodet.

En riktigt detaljrik projekttråd på ett bilrenoveringsforum.

Här är en Dodge Charger från 1969 som med hjälp av kunniga händer förvändlas från att vara en trött pensionärsräser till ett piggt vrålåk i de senare tonåren.

http://forum.musclecars.nu/showthread.php?t=1219

Jag håller som bäst på att åtgärda smärre rostangrepp på Capricen. Då bilen inte är tillräckligt risig för en helt ny omgång billack har jag under en längre tid inför karossarbetet sökt efter en liten mängd färg med en nyans som motsvarar Chevans vita yttre. Det har med tiden utvecklats till att bli ett riktigt detektivarbete.

Exempelvis är Capricen omlackad då den började sin karriär som snuthäck. Den nya lacken - lagd i USA någon gång 1993-1994 då bilen gjordes om från Highway Patrol-kärra till civilpolisbil - har till precis nyligen varit en vit kulör med hemlig bakgrund.

De första trevande försöken att identifiera nyansen blir så klart inte framgångsrika. Corrostabils vita visar sig vara alldeles för kall, Mekonomens tvivelaktiga motsvarigheter alldeles för gula.

Efter ett tag drar jag mig till minnes att den förre ägaren vid något tillfälle sagt att bilen är lackad i Corvette-vit. Bilden klarnar en smula.

Vidare korrenspondens med den goe göteborgaren (numera ägare till en fin Buick Skylark från 1968) resulterar i att jag hittar ett lackstift i bilen. Bingo! Arctic White, WA 9567 heter lacken.

Nu ser läget verkligen ljust ut. Ett problem återstår dock, de otal lackfirmor jag kontaktar har inte denna färg i lager. Det blir till att vända sig till ett företag som blandar egen billack, vilket långtifrån alla gör.

Ett tips från forumet på Caprice.se (tack Matte!) pekar i riktning Autoexperten. Men det är inte heller alla verkstäder anslutna till denna kedja som blandar lack. I Stockholm är det bara Huddinge som pysslar med sådant.

Därtill upplyser de mig om att de inte får skicka lack med post. Miljöfarligt gods försöker de förklara det hela med. Det är ett stort problem eftersom verkstan bara har öppet på vardagar på tider när jag jobbar.

Tipro AB i Kil i Värmland vet bättre. Det är ok för dem att skicka lack som bussgods. Men för en ynka burk (till att börja med, för att testa) blir frakten dubbelt så dyr som själva lacken. Dessutom upplyser Tipro mig om att Arctic White WA 9567 finns i två varianter. En version som sålts från 1989 och framåt, och en som fanns mellan 1991 och 2006. Efter en lång diskussion kommer vi fram till att det måste vara den senare som min bil är lackad med.

Det slutar med att jag hamnar hos Johann-Willi Meier i Bålsta (efter tips från Tipro). Han driver Lubeca AB och har genom tiderna levererar till lack till de flesta. Från SAAB via den svenska Camaroklubben till enskilda mopedentusiaster.

Han löser utan att blinka mitt problem, och i garaget står nu en fin burk med rätt billack och korrekt nyans.

Står du inför samma dilemma? Så här löser du det:

1. Bor du i Stockholms södra delar kan du åka till Autoexperten i Huddinge. De blandar rätt lack till
   dig och din bil.
2. Bor du var som helst i Sverige och behöver omfattande kvantiteter billack, ring Tipro så hjälper de till.
3. Bor du i norra Stockholm, ringa Johann-Willi Meier så fixar han din lack på nolltid.

Igår var det åter dags för medlemmarna i KTHMTK att träffas. Kvällens ämne var transmissioner, och jag fick lära mig en del om växellådor i allmänhet, och dubbelkopplingsväxellådor (puh!) i synnerhet.

Rätt givande föreläsning. Kvällens ciceron, Porschefantasten och fartdåren Ulf Tolérus, visade prov på stor kunnighet. Förutom långa, intressanta utläggningar om olika växellådskonstruktioner kunde han avslöja att det allt sedan 60-talet pågått ett stort kunskapsutbyte mellan olika, konkurrerande bilfabrikanter. I all hemlighet, långt från styrelserummens dammiga konstymnissar.

Ulf Tolérus passade även på att berätta att dubbelkopplingsväxellådan kommer att vara den givna pusselbiten i morgondagens drivlinor, oavsett om de sitter i Porsche eller Skoda. I alla fall så länge förbränningsmotor finns kvar på marknaden, vilket den lär göra ett bra tag.

Dessutom upplyste han medlemmarna om vikten av att inte glömma bort att fylla på olja i växellådan. Som högst involverad i tågtillverkningsindustrin berättade Ulf att det inte är en särskilt bra idé att köra X2000 mellan Stockholm och Skövde utan smörjmedel i transmissionslådan. Även om det går, så luktar det nämligen väldigt konstigt vid ankomsten. Och det resultaterar alltid i ett haveri, även när det gäller tåg…

Annars är KTHMTK:s sammankomster rätt skojiga. Tänk dig en samling gubbar runt 45 år och uppåt som alla vet mest och bäst om fordon. Sätt dem i ett rum och servera ett påstående. Vänta en mikrosekund och notera det oerhört underhållande munhuggandet som uppstår.

Jag kan lätt tänka mig att dessa herrar blir alldeles fruktansvärt odrägliga i ett oinsatt sällskap. Och fantastiskt inspirerande, om än i ett begränsat antal par timmar, när omgiviningen är intresserad.

Naturligtvis har du ägnat både en och två timmar åt att fundera över vilken behandling Bettie ska få under denna höst, och kommande vinter och vår.

Nu kan du slappna av, ty så här ser garagesäsongens åtgärdlista för Capricen ut:

1. Fixa rost på a-stolpen samt små rostfläckar som finns lite här och var, typ skärmkanter.
2. Byta ut bilens gamla tändsystem mot ett nytt.
3. Fixa ny grill.
4. Genomföra det vanliga underhållet, med nya oljor och så vidare.
5. Fixa en smart och permanent lösning för det customiserade bromsljuset i bakrutan.
6. Löda kretsar och installera rinnande blinkers.
7. I samband med första premiärturen till våren, tömma AC på eventuellt kylmedium hos någon AC-specialist så att kompressor, slangar och dito kan monteras ur hösten 2010.

Blir jag bara klar med dessa åtgärder är jag nöjd. Har för övrigt redan kommit i gång ordentligt med rostlagandet, rinnande blinkers och grillen!

Då och då måste vi byta remmar. Allt som som oftast ett skittråkig underhållsjobb, men ack så nödvändigt då vattenpumpar, generatorer, kamaxlar och andra livsnödvändiga funktioner är 100 procent beroende av dessa remmar.

Eller som allas vår Bosse säger: fuska med remmarna och invänta ögonblicket då ventiler och kolvar möts i en dödskyss.

Men det behöver inte vara trist. Om du äger en folkvagnsbubbla går det att byta generatorrem på fem sekunder med hjälp av endast en skuvmejsel.

Om du inte tror mig, titta på filmen nedan!

I stället för att lacka bilen på det traditionella sättet med lackspruta, eller budgetalternativet enkomponentslack på sprayburk, går det faktiskt att rolla på färgen.

Ja, du läste rätt. Jag ramlade över metoden då jag letade efter lackeringstips.

Men att rolla betyder inte raggarlack á la mattsvart Volvo 240. Näe, jag pratar om blank billack som man kan spegla sig i, och som håller år efter år. Som kostar runt femhundringen i materialkostnad.

Enligt förespråkarna finns det bara en enda nackdel, och det är att det går åt tid att måla bilen på det här sättet.

Mycket tid.

Vi pratar om kanske tio lager lack som ska rollas på. Dessutom ska bilen slipas mellan varje lager.

Receptet för ett snyggt resultat stavas för övrigt mekanlack utblandad med lacknafta, så att den är så tunn att den liknar mellanmjölk i konsistensen. Till det behöver du addera tålamod, en skumgummiroller och en bil som tål att experimenteras med. Lägg även till åtskilliga timmars lusläsning av de guider på nätet som förklarar hur arbetet ska utföras.

Och om sanningen ska fram, gör det här på en bil där det passar. För med stor sannolikhet kommer slutresultat den allra första gången att hamna någonstans mellan ovan omskrivna mattsvarta raggarvolvo och proffslack.

Således gäller: En ny V70 eller Mercedes + mekanlack = big no no. En skön Dodge Charger med sportiga kromfälgar och rejsingdäck + orange mekanlack = yes!

http://rollyourcar.com

Så damp ett mejl från KTH Motor- och teknikklubb ner i inkorgen. Höstens föreläsningar inklusive datum är spikade! Ser riktigt intressant ut.

• 29/9: Anders Eliasson från KTH Materialvetenskap sprider kunskap om gjutning.
• 20/10: Vår medlem Ulf Tolérus berättar om bilars transmissioner i allmänhet, och om Porsches dubbelkopplingsväxellåda i synnerhet.
• 11/11: Bo Rendahl från Swerea förklarar varför bilar rostar, och vilka modeller som är bra eller dåliga. 

Här kommer för övrigt några fotografier från säsongspremiären den 9 september. I synnerhet Amazonerna glänste!

Det finns jävligt många sätt att avliva sig själv på när man mekar med bilen. Det är väldigt lätt att få en två ton tungt fordon i skallen, orsaka en explosion med hjälp av svetsen, gasa i hjäl sig med kolmonoxid eller varför inte få halspulsådern avskuren av en sylvas bit från en sprängd kapskiva.

Orsakerna till olyckorna är många, några av dem stavas lättja, okunskap, trötthet eller ren och skär dumhet. Oftast i den ordningen.

Så här lagom till helgens garagepyssel är det alltså på sin plats med en varning, ett tråkigt men livsnödvändigt och förmodligen återkommande tema här på Bildrömmar och drömbilar. För vi behöver alla bli uppmärksammade på riskerna lite då och då.

Läs nedanstående artikel (klicka på bilden) från den amerikanska motorcykeltidning American Iron. Inse sedan att Bräkleen har en sjukt svart baksida.

Så var det dags att besiktiga bruksbilen, en fransman född 2004.

Lite nervös är jag. Det är som att gå till käftis - den ofrivillige besökaren vet att om något är trasigt blir det både jobbigt och dyrt att fixa. Dessutom går det inte att bara skita i de upptäckta problemen, för då kan det bli riktigt j-vla dyrt och jobbigt.

Pang, så kommer nedslaget. Skyltbelysningen fungerar inte.

Störande, men tack och lov lätt att åtgärda och dessutom billigt.

 - Har du noterat det, frågar den sympatiske besiktningsgubben.

 - Näe, det har jag nog missat, säger jag.

Utan att tillägga att jag förmodligen struntat i det, om jag hade sett det.

Besiktningsgubben upplyser också om ojämn bromsverkan fram. Värdena ligger inom accepterad gräns, men att smörja bromsok och se över bromsklossar och skivor kan vara en god idé.

Lite jobbigare. Får se om jag orkar slita mig från Capricen och meka bruksbil i vinter eller om jag tar smällen vid nästa besiktning.

Som förmodligen inte kommer att ske hos Svensk Bilprovning.

Regeringen har som bekant beslutat att avskaffa Svensk Bilprovnings monopol att besiktiga bilar. Beslutet börjar gälla från den 1 juli nästa år.

En av besiktningsgubbarna berättar att han jobbat 41 år på Svensk Bilprovning. För hans del är framtiden inte så värst osäker då han snart går i pension.

Han är dock oroad över hur priset för en besiktning kommer att se ut framledes. Enligt besiktningsgubbens egen utsago fördubblades avgiften i Danmark tämligen omgående efter att de avskaffade sitt monopol 2005.

Jag gissar att en sådan prischock för något varje bilägare enligt lag är tvungna att göra kommer att innebära ett dråpslag för trafiksäkerheten. Folk som redan nu är ledsna på besiktningskostnaderna, vägskatt och andra straffavgifter kommer att få vatten på sina kvarnar och skita fullständigt strunta i Svensk Bilprovning.

Tillbaka till nuet.

Nästa vecka ska Bettie ska granskas. Då blir det riktigt nervöst. I och för sig ska det ske på en besiktningsstation där jag vet att det jobbar människor som gillar jänkare, men ändå. Det finns en del saker som bara måste fungera, oavsett vilken inställning personalen på en av Svensk Bilprovnings stationer har till jänkebilar.

Som sagt, det är roligare att använda vintern till att göra Bettie än finare än vad hon redan är, än till drift och underhåll.

Vilket sin tur och på Capricen är betydligt roligare än drift och underhåll när det gäller bruksbilen.