Bildrömmar och drömbilar

Man kan använda ett jänkejärn till mycket, till exempel att komponera techno på.

Jag tröttnade. Ledsnade på att inflödet av för mig ny musik sinat fullständigt sedan jag lade ned musiktidningen Metica. Kan inte berget komma till mig så får jag komma till berget, resonerade jag.

Jag gav mig ut på jakt. På jakt efter bra garagerock och rock’n'roll. Gammal eller ny var ointressant, det enda som räknades var att musiken skulle mappa mot rak rock i still med det som Ministry, Hellacopters, Motörhead, Airbourne, AC/DC, Kyuss, Mötley Crüe och Monster Magnet presterar. Gärna med några inslag av vita farbröder som våldförde sig på sextiotalssoulen. Eller andra lite lugnare låtar, som kunde utgöra en brygga mellan de hårdare rockinslagen.

Här är musiken jag hittade:

1. The Answer - “Everyday Demons”. Börja med “Demon Eyes” och “Evil Man”.
2. Chrome Division - “Doomsday Rock ‘n Roll”. Börja med “Serial Killer” och “Hate”.
3. Sparzanza - “In Voodoo Veritas”. Börja med “Robota” och “Red Dead Revolver”.
4. Brand New Sin - “Distilled”. Börja med “The Death of One Thing or Another”
5. Nickelback - “Dark Horse”. Börja med “Burn it to the Ground” och “Something in Your Mouth”.

Tillkommer gör ett gäng strölåtar: Rammstein - “Waidmanns Heil”, Audra Mae - “Forever Young”, Curtis Stigers & The Forest Rangers - “John the Revelator”, Anvil & Franky Perez - “Slip Kid”, Lions - “Girl from the North Country”, Cavalera Conspiracy - “Inflikted”, Paloma Faith - “Stone Cold Sober”, Brand New Sin - “Motormeth” och The Solution - “Get on Back”.

Sade jag att jag gillar katter? Och John Deere. Och en rejäl Cummins. De spinner så fint.

Att sätta ihop en fräck lista med bilrelaterade skivomslag är lite klurigt. Jag vet att jag har sett mängder av solklara kandidater genom åren, men likväl poppar de knappast upp på beställning i medvetandet.

Det ska dessutom tilläggas att det blir än tuffare att hitta exempel om musiken på plattan också ska vara bra. Och ska skivomslagen inte föreställa vilken sketen Skoda som helst ökar kraven ytterligare.

Några är dock glasklara, och de är uppifrån och ner (vänster till höger): Ministry - “Jesus Built My Hotrod”, Mars Volta - “Frances the Mute”, Young Heart Attack - “Mouthfull of Love”, Backyard Babies - “Total 13″, ZZ Top - “Eliminator” och Fu Manchu  - “In Search of…”.

Du kanske har några på tankelagret?

För någon timme sedan dök nedanstående fotografi upp i min Iphone, tillsammans med texten “Jag tror Ace Frehley i Kiss delar ditt intresse”.

Jepp, månadens mest spännande MMS kommer från Nicklas Isgren, en bekant från skivbolagssvängen som jag lärde känna när Metica fortfarande var en musiktidning.

Dock är det en Cadillac Seville från 1978 som Kiss gitarrist sitter på. Inte en Chevrolet Caprice, den bil jag vurmar extra mycket för. Men även för en biltokig kan fordon och modeller vara lätta att förväxla, vilket inte minst visar sig när när jag först tror att bilen är en Cadillac Fleetwood.

Det finns faktiskt rätt mycket mer spännande att skriva om Seville. Som att Cadillac var väldigt tidigt ute med att förstå vikten av vad en mix mellan olika varumärken kan bidra med. Som designsamarbetet med Gucci 1979. Eller att andra generationens Cadillac Seville ser helt krockskadade ut i bakpartiet. Snacka om bildesigners på kollisionskurs med god smak.

Men jag återkommer till det i framtiden.

Just det. Jag kom precis på att jag har ytterligare en anekdot om musik och Lincoln att servera dig, kära läsare.

För tre år sedan plåtade jag en hel del musikrelaterade fotografier, bland annat skivomslag.

Nedan finner du Tarnation Streets debutskiva som jag är delaktig i då jag tog fotografiet på den superfina Lincoln Continental Mark V från 1977 som figurerar på omslaget.

Den bistra vinterkvällen lärde jag mig för övrigt en läxa. Lithium-jon-batterier och kyla är en kass kombination. Men det är en annan historia.

En gammal bekant från musiksvängen har tagit sitt förnuft till fånga och blivit V8-ägare.

Det är inte vilken sketet jänkejärn som helst han köpt, utan en präktigt fet Lincoln Continental från 1966. I prima skick för fjuttiga 72 000 kronor.

Hans stor förälskelse till (och stolhet över) bilen lyser igenom när han beskriver sin nya livssituation och kärlek.

“Det är hur jävla gött som helst. Tog premiärturen igår, från Stockholm till Karlskoga. En helt underbar upplevelse, och en av de bästa bilresor jag gjort i hela mitt liv.

Det som slår mig mest är hur enkel bilen är att köra. Styrservon är av allra högsta klass och jag kan utan problem manövrera bilen med ena fingret.

Bilens historia är rätt så diffus. Den kommer från staterna, med en tidigare ägare i Sverige som aldrig reggat på bilen. 38 000 miles på mätaren. Ska enligt uppgift ha gått som bruksbil i norra USA.

Ja, jag är hur nöjd som helst. Det enda kritiska just nu är avgassystemet. Det mullrar inte tillräckligt. Men jag har några idéer. Ska svetsa 2,5″ raka rör med ett par småkannor i slutet för det där riktigt låga, elaka mullret.

Annars går bilen mycket bra. Man är KUNG på vägen, inget snack om den saken.”

Jag vet vad han pratar om, gör du?

Numera är det långt mellan musiktipsen på denna webbplats. Den största anledningen till det är min spretiga musiksmak som bara delvis delas med nuvarande läsarkrets (du gillar t.ex. knappast Nitzer Ebb och Die Krupps, right?!).

Men… missa inte Seasick Steve, för allt smör i Småland och all olja i Kuwait. Grymt bluesig gubbe som förvaltar den amerikanska söderns tongångar på ett stiltypiskt men ändå modernt sätt.

http://open.spotify.com/search/seasick+steve

Det fanns en tid då jag i egenskap av musikjournalist formligen drunknade i musik. När jag aktivt letade nya artister, och då artister aktivt letade upp mig.

Vilket gyllene tid det var. Då.

Numera är det alldeles för långt mellan upptäckerna, och hallmattan innehåller bara grus och ingen musik. Därför blir jag extra glad när jag väl snubblar något trevligt. Doftar det dessutom rock, bensin och olja skiner jag upp som en sol.

Amerikanska Gearhead Records är sådan upptäckt. Här återfinns redan kända Hellacopters, japanska Electric Eel Shock och norska Gluecifer, men också mindre spritt oväsen, dist, bröl och punk från all världens hörn.

Ta dig lite tid och lyssna på The White Barons, Bottles and Skulls och Bob Burns and the Breakups. Gearhead bjussar dig naturligtvis på en provlysning eller två innan köp.

http://www.gearheadrecords.com

Dags att avhandla den politiskt inkorrekta kultfilmen Smokey and the Bandit.

Dialogen andas klassisk svensk pilsnerfilm blandat med Åsa-Nisse - men utspelar sig förstås i USA och med Burt Reynolds i huvudrollen. Handlingen i övrigt är precis som sig bör när det är dags för genren actionkomedi: lika tunn och blaskig som Budweiser eller Coors.

Men vad gör väl det när tittarna bjuds på en och en halv timme lång biljakt genom flera delstater med en Pontiac Firebird Trans Am och en lastbil av märket Kenworth i täten.

Hyfsat hack i häl befinner sig ett koppel Kling och Klang-poliser som de flesta tittare önskar livet ur efter bara några minuter. Anledning? De är så korkade att klockorna stannar.

Trots den tunna handlingen (jag har precis och i detalj redogjort för den), eller kanske tack vare den, samt stort fokus på kjoltyg och sprutande grus, blev Smokey and the Bandit en rejäl hit. Filmen sålde biobiljetter för över 126 miljoner dollar under 1977, siffror som bara dräptes av Star Wars samma år.

Här hemma är det ovisst hur det gick för rullen rent ekonomiskt. Klart är dock att någon pajas översatte filmens titel till mediokra Nu blåser vi snuten.

På tal om uselhet så är de två uppföljarna till Smokey and the Bandit tämligen ointressanta. De saknar all den charm som den första filmen präglas av. Som den minnesvärda scenen där sheriffen Buford T. Justice uttalar de bevingade orden “What we have here is a total lack of respect for the law!”.

En skön anekdot i sammanhanget är att en av många som lät sig inspireras av ovan omskrivna charm var Liam Howlett i The Prodigy. Han samplade sheriffens uttalande och använde dem i låten “Their Law”, som blev en brakhit för den brittiska gruppen.

Kulturell korsbefruktning när den fungerar som bäst.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 6/10

Usch, jag är en sådan materialist, jag vet. Det var faktiskt bara några månader sedan som jag köpte en bilstereo. Men det sätter inte stopp för lite lyxigt dagdrömmeri om Pioneers nya monster: DEH-P4100SD.

Det enda som saknas på denna värsting till bilstereo är raketmotorer för eventuella rymdresor till planeten Mars.

Det är främst två områden som Pioneer fokuserat extra mycket på med sin nya bilstereo. Dels korrekt ljudåtergivning via 24-bitars ljudprocessor som reparerar låtar som förstörts av komprimering, dels möjlighet till multipla musikkällor via minneskort, blåtand och usb.

DEH-P4100SD släpps under denna månad. Hoppas du sparat en si så där 2 500 kronor av julpengarna!

Besökte M här om dagen, och då hans gigantiska innehav av populärkultur i form av böcker, film och musik alltid är lika imponerande råder det en ständig risk att drunka i ett hav av inspiration. Det är inte lätt att veta i vilken ände det är läge att börja botanisera.

Således frågade jag lite försiktigt om M hade några boktips som rör bilar, varpå han - snäll som han alltid är - hämtade några högst relevanta verk.

Av dem var det främst Rockin’ down the Highway av författaren Paul Grushkin som fångade mitt intresse.

Anledningarna är många - du finner flertalet av dem nedan - men bokens fokus på kopplingen mellan musik och bilar är den viktigaste. 

För de två har för länge sedan ingått ett sammansvetsat förhållande. Bilintresset återfinns bland musiker i så vitt skilda genrer som r&b, soul, rock’n'roll, psychedelia, rockabilly, surf, punk, funk och hip-hop.

Bland de artister och band som på ett eller annat sätt förekommer i boken - i bilar, inspirerade av bilar, sjungandes om bilar - finner läsaren The Kills, James Hetfield i Metallica, Fats Domino, Janis Joplin, Bruce Springsteen, The Jackson Five, Jose Pasillas i Incubus, Melvins, Rancid, RUN DMC, Social Distortion, Conor Oberst i Bright Eyes, Death Cab For Cutie, Stereolab, The Four Tops samt inte helt oväntat MC5 och Brian Wilson från The Beach Boys.

Och då har jag knappt kommit i gång med uppräknandet.

En diger lista med bilinspirerade låtar finns naturligtvis också med. Plus sisådär 1 000 fotografier på allehanda läckra fordon samt tecknat artisteri föreställandes bilar signerat Stainboy (också gjort turnéaffisher åt Nashville Pussy) och Coop (skapat planscher till White Zombie med flera).

http://www.rockindownthehighway.com/

Kom precis på att det är på sin plats att berätta en kort bakgrundshistoria om Rat Fink, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Hot Rod-figuren är skapad av artisten och bilbyggaren Ed “Big Daddy” Roth, och har sin bakgrund i Ed Roths starka olustkänslor för Musse Pigg. Kort sagt hatade han Disneys lilla mus (fullt naturligt, den lille jäveln är äckelpräktig).

Rat Fink har både resulterat i tecknade serier och film, och är en viktig pusselbit i customkulturens framväxt på 50- och 60-talet. Bortsett The Birthday Party är även musiker som Rob Zombie och The Cramps stora fans av Rat Fink

Förutom att skapa den elaka lilla råttan är Ed Roths stora bidrag till omvärlden att han bevisade att vem som helst kan bygga bilar, det krävs ingen ingenjörsutbildning för det. I stället går det att komma lika (och mycket) långt med bra fantasi och en stor portion tålamod.

http://www.bigdaddyroth.com/

Gnissel- och skrammelkvintetten The Birthday Party - passar bra en dag som denna va - gillar Hot Rods.

Jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, där av mina höjda ögonbryn, men på plattan “Junk Yard” från 1982 hyllar gruppen hela bilbyggargenren med ett mäktigt omslag, komplett med Hot Rodfiguren Rat Fink (se nedan).

Supermärkligt är det dock inte, The Birthday Partys musik är trots allt en ohelig allians av rockabilly, punk och tokrå blues. Så där finns kopplingen.

Hot Roden på omslaget baseras för övrigt på grillen en Edsel, en soptunna och vingarna från en Cadillac Sixty-Two Coupe från 1959. Så det är nog mer en Rat Rod.

På tal om överraskningar så var det inte länge sedan som jag upptäckte att även Neil Young brinner för bilar. Han äger bland annat en Bentley från 1934, en Lincoln Continental från 1958, en LaSalle och flertalet herrgårdsvagnar, bland annat en Buick Roadmaster och en Packard.

Så det är nog inte så konstigt att herr Young myntade uttrycket “It’s better to burn out than fade away”, även om det också sägs syfta på andra saker och personer.

Under förra veckan påminde en arbetskamrat mig om hur snuskig “You Shook Me All Night Long” med AC/DC egentligen är.

Det lyser inte riktigt igenom i originalet, om man inte lyssnar ordentligt. Men i Timo Räisänens cover, som finns med på hans senaste skiva “…And Then There Was Timo”, framgår det med all önskvärd tydlighet.

“She was a fast machine
She kept her motor clean
She was the best damn woman I had ever seen
She had the sightless eyes
Telling me no lies
Knockin’ me out with those American thighs
Taking more than her share
Had me fighting for air
She told me to cum but I was already there”

Som Hellsongs hyllning av Iron Maidens “Run to the Hills”. Misären blir så mycket smärtsammare när den presenteras på ett lågmält sätt.

Gött med gamla bilar! Precis när man bytt packboxen och fixat oljeläckaget på backaxeln så kommer nästa problem som ett brev på Posten. :-O

Capricen startar efter några få försök när motorn är kall, men så fort jag kört en längre stund så är hon sur som en uppretat träsktroll och vägrar starta igen.

Problemet är skapligt delikat eftersom det finns rätt många eventuella felorsaker att välja bland. Som tändspole som blir för varm och är på väg att ge upp, trilskande solenoid och/eller startmotor på upphällningen, eller tokvarm förgasare som plockar hetta från motorn som därför kokar bensinen (löses med en distans mellan förknasaren och motorblocket). Eller förgasare och tändning som behöver ställas in korrekt. Eller…

Jäjä. Nu ska jag i alla fall trösta mig med en iskall Wiehenstephaner samt Goldfiners “99 Red Ballons” samt tokösiga “Johnny, I Hardly Knew Ya” med Dropkick Murphys. Hooray!

Nu är det princip natt dygnet runt. Alltså gäller det att välja musik som gör tillvaron mer underhållande och lättare att smita i genom utan dö av tristess eller drabbas av själsliga blåmärken.

Återsåg den lysande actionrullen Heat häromveckan. I filmen finns en scen då Vincent Hanna (Al Pacino) störtar fram genom natten i jakt på Neil McCauley (Robert De Niro). I bakgrunden spelas Mobys ”New Dawn Fades”, en lysande tolkning av Joy Divisions låt med samma namn.

Stämningen är tät och nervkittlande, till största delen beroende på valet av musik. Se till att din resa genom den becksvarta vardagen blir lika het: placera Moby i bilstereon.

För övrigt innehåller Heat ansenliga mängder Chevrolet Caprice. Bra där.

Jag har funderat en stund och kommit fram till att min generöst tilltagna musiksmak inte riktig platsar i en Chevrolet Caprice.

Till exempel gör sig elektronisk musik som Depeche Mode, MSTRKRFT, Front 242 och Nitzer Ebb sig inte besvär.

Inte heller platsar indiepop och -rock som Glasvegas, The View, Pete and the Pirates, Pull Tiger Tail, Franz Ferdinand och dylika artister.

Nej, följande fyra musikstilar passar absolut bäst. All annan musik får stanna hemma.

1. Rock’n'Roll: Motörhead, Kiss, Mötley Crüe, Monster Magnet, Ministry, Dead Kennedys, Hellacopters, Iron Maiden, Backyard Babies, Metallica, White Zombie, Social Distortion, Fu Manchu med flera.
2. Motown: The Four Tops, The Marvelettes, The Temptations, The Jackson Five, The Supremes, Martha Reeves & The Vandellas, The Isley Brothers med mera.
3. Balkanös: Gogol Bordello, Kultur Shock, Balkan Beat Box, Kaizers Orchestra, Fanfare Ciocărlia, Slonovski Bal, Besh O Drom, Süperstar Orkestar och så vidare.
4. Reggaeton: Julio Voltio, Alexis y Fido, Pitbull, Calle 13, Wisin & Yandel etcetera.

Att montera en bilstereo kan kännas motigt, men är i praktiken en promenad i parken.

Hittar du mot all förmodan ingen information på det världsomspännade datanätet internet om hur du ska/kan göra, så kan butiken där du köper dina bilstereoprylar hjälpa dig.

Själv konsulterade jag Racecore i Solna. Butiken är värd ett besök bara för att lyssna på Sven och hans rövarhistorier!

Installationen gick smärtfritt, mycket på grund av att kablage var draget av den förra ägaren. Det vill säga den feta strömkabeln (med glassäkring) från batteri till bagagelucka samt ljudkabel från instrumentpanel till bagagelucka. Tack för det!

Några tips är dock på sin plats:

1. Kolla hur lång tid högtalarna behöver spelas in. Det är inte att bara kräma på från sekund 1, då tar högtalarna stryk.
2. Sätt inte i glassäkringen mellan slutsteg och batteri innan allt är kopplat.
3. Kolla så att du har ström i de kablar som ska servera sådan innan du kopplar…
4. Läs manual om sådana finns. 
5. Se till att alla prylar som ska jordas är jordade! Ordentligt.
6. Observera att felaktig installation kan leda till bilbrand. Kräver dock en del otur när du tänker.
7. Dimensionera strömkabel till slutsteget - se till att den är tjock som f-n!
8. Jordkabel från slutsteget ska vara lika tjock som strömkabeln till samma enhet.
9. Montera inga mesiga kablar till högtalarna, de ska också vara feta.

Nästa grej är att installera fronthögtalare, men det blir ett lätt jobb. Bara att koppla på direkt på stereon.

Eventuellt blir det en subbas också. Vi får se.