Lustgas i förgasaren och plattan i mattan! Om du känner att du blir lite extra upphetsad av att spetsa den upplevelsen med lite hårdrock, leta reda på Motorjesus på Spotify.
Eller vad sägs om låttitlar som “Powertool”, “Nitro”, “Motor Discipline”, “Ignition” och “Dirty Pounding Gasoline”.
Ja, Motorjesus är överraskande bra för att vara ett temaband. Mer sådant, tack!
Du har väl inte missat att Reverend Horton Heat kommer till Sverige? Ståbasens och psychobillyns mästare.
Den fjärde december står de på Debaser Slussens scen i Stockholm. Köp biljett nu. Det lär bli slutsålt.
Lyssna här: http://open.spotify.com/artist/5sl0m7oL9Mfi8DiGEhZEUu
Köp här: http://www.debaser.se
Att rock’n'roll och jänkebilar går hand i hand visste vi ju sedan tidigare. Men vad kör eller körde dagens och gårdagens rockmusiker egentligen för amerikanska bilar?!
Låt mig uttycka det så här: Internet kryllar av information om detta, och det finns väldigt många rockers som diggar hot rods, muskelbilar och glidare. Men det tar en rackarns tid att leta upp information om var och en av musikerna och deras specifika bilintresse.
Här är det jag lyckats skramla ihop under en timme. Saknar du någon musiker eller bil? Använd gärna kommentarsfältet nedan!
Sugen på Tommy guns, Ford 32:or och bra musik? Tänkte väl det.
Social Distortion - hot rod-fansen favoritband - är tillbaka med en ny skön musikvideo till låten “Machine Gun Blues”.
Trevlig låt, bra video, se den här
Så, då var slutsteget på plats också. Blev ju riktigt bra, och framför allt hundra resor snyggare än föregående ägares lösning där slutsteget limmats fast med apskit direkt på golvet i bagageutrymmet. Jösses…
Duon anländer med ett stabilt musikarv från både Robert Johnson och R.L. Burnside, stencoolt namn, helrätt attityd och svinskön blandning av deltablues och garagerock. Left Lane Cruiser är utan tvekan året musikupptäckt så här långt. Stabila låttips att börja med är “Big Momma” eller “Crackalacka”.
Brökigt, stökigt, skevt och trasigt. Med ett jävla sväng! Köp, låna eller streama Left Lane Cruisers musik å det snaraste. Den är livsnödvändig!
Du hittar bandet här: http://www.myspace.com/leftlanecruiser
Ringer det någon klocka om jag skriver namnet Leif Garvin?
Mm, tänkte väl.
Han är som bekant en av Sveriges mest kända bilbyggare, både här hemma och utomlands. Konstigt vore det väl annars, Leif har byggt både en 1967 års Shelby GT-500 “Eleanor”-replika, en kopia av KITT, det vill säga Knight Riders Pontiac Trans Am från 1982 med blinkande dioder i grillen, samt världens bästa kopia av den moderna Batmobilen.
Nu ska han bygga en Batmobile till. Med elmotor (trots att Leif är V8-fantast). Som han ska köra kust till kust i USA med! Allt filmat som internationell (nåja) webb-tv av Bobbo Krull.
Helgalet är bara förnamnet. Att han dessutom, enligt en två år gammal intervju i DN, vill göra en svensk nyinspelning av bilfilmsklassikern Cannonball Run (den med Burt Reynolds och Roger Moore), med Ronny och Ragge (!), gör honom inte till en mer sansad individ.
Mm. Det är är inte så lite Bruce Dickinson över Leif Garvin. Det vill säga multitalang av rang. Förutom att Leif är fenomenal på skruvandet rattar han även en skapligt hyllningsband som heter Fan Heller (gissa vilket bands låtar de lirar). Jösses. Karln är bara 44, men behärskar mer än vad de flesta hinner med att lära sig under ett helt liv. Respekt!
Leifs nya Batmobile-projekt finns här: http://batmobilesweden.com
Kanske var det ännu vanligare förr, då bilen var en större symbol för frihet än vad den är idag. Samtidigt har bilar alltid haft en mycket framträdande roll inom musiken. Således är det inte konstigt att bilen mer än en gång hamnat på skivomslaget, något jag två gånger tidigare avhandlat här på Bildrömmar och drömbilar.
Här kommer det tredje blogginlägget i ämnet och handlar om boken med 500 skivomslag som alla på ett eller annat sätt föreställer just bilar. Personen som samlat in allt material heter Jacques Petit och han har döpt sitt verk till Cars on Vinyl.
Låter som en perfekt punkt på den kommande julklappsönskelistan!
Jag trodde poängen med personlig regplåt var en kristalklart budskap om de flesta förstår. Typ “Peters”, “Chevy” eller “Tuff”. Till skillnad från DDD 110, XER324 eller KJL332 om inte säger ett jota.
Tydligen inte.
OM NU INTE ägaren valt akronymen NWOBHM för att det är en förkortning för New Wave of Brittish Heavy Metal! Det vore ju lika subtilt som apcoolt, även på en ny tråkig Audi. Jag menar, vem älskar inte Iron Maiden?!
Och jag gillar Danko Jones. Men till saken:
Du har slitit hela vintern. Sista bulten är åtdragen. Motorn är fylld med ny fräsch olja. Stiften är bytta. Bilen är tvättat. Du tar en sista runda runt älsklingen, allt ser bra ut. Du vrider om startnyckeln.
Vrååål!
Nu fattas bara lite skön rock som kan ackompanjera din färd ut ur garaget och in sommaren.
Det ordnar jag. Danko Jones släpper nya rockröckare på sin platta “Below The Belt” den tionde maj. Har vi lite tur lyckas även Volbeat fläska ut sin kommande “Beyond Hell/Above Heaven” innan semestern. Men det lutar mer åt ett sensommarsläpp.
Man kan använda ett jänkejärn till mycket, till exempel att komponera techno på.
Jag tröttnade. Ledsnade på att inflödet av för mig ny musik sinat fullständigt sedan jag lade ned musiktidningen Metica. Kan inte berget komma till mig så får jag komma till berget, resonerade jag.
Jag gav mig ut på jakt. På jakt efter bra garagerock och rock’n'roll. Gammal eller ny var ointressant, det enda som räknades var att musiken skulle mappa mot rak rock i still med det som Ministry, Hellacopters, Motörhead, Airbourne, AC/DC, Kyuss, Mötley Crüe och Monster Magnet presterar. Gärna med några inslag av vita farbröder som våldförde sig på sextiotalssoulen. Eller andra lite lugnare låtar, som kunde utgöra en brygga mellan de hårdare rockinslagen.
Här är musiken jag hittade:
Tillkommer gör ett gäng strölåtar: Rammstein - “Waidmanns Heil”, Audra Mae - “Forever Young”, Curtis Stigers & The Forest Rangers - “John the Revelator”, Anvil & Franky Perez - “Slip Kid”, Lions - “Girl from the North Country”, Cavalera Conspiracy - “Inflikted”, Paloma Faith - “Stone Cold Sober”, Brand New Sin - “Motormeth” och The Solution - “Get on Back”.
Sade jag att jag gillar katter? Och John Deere. Och en rejäl Cummins. De spinner så fint.
Att sätta ihop en fräck lista med bilrelaterade skivomslag är lite klurigt. Jag vet att jag har sett mängder av solklara kandidater genom åren, men likväl poppar de knappast upp på beställning i medvetandet.
Det ska dessutom tilläggas att det blir än tuffare att hitta exempel om musiken på plattan också ska vara bra. Och ska skivomslagen inte föreställa vilken sketen Skoda som helst ökar kraven ytterligare.
Några är dock glasklara, och de är uppifrån och ner (vänster till höger): Ministry - “Jesus Built My Hotrod”, Mars Volta - “Frances the Mute”, Young Heart Attack - “Mouthfull of Love”, Backyard Babies - “Total 13″, ZZ Top - “Eliminator” och Fu Manchu - “In Search of…”.
Du kanske har några på tankelagret?
För någon timme sedan dök nedanstående fotografi upp i min Iphone, tillsammans med texten “Jag tror Ace Frehley i Kiss delar ditt intresse”.
Jepp, månadens mest spännande MMS kommer från Nicklas Isgren, en bekant från skivbolagssvängen som jag lärde känna när Metica fortfarande var en musiktidning.
Dock är det en Cadillac Seville från 1978 som Kiss gitarrist sitter på. Inte en Chevrolet Caprice, den bil jag vurmar extra mycket för. Men även för en biltokig kan fordon och modeller vara lätta att förväxla, vilket inte minst visar sig när när jag först tror att bilen är en Cadillac Fleetwood.
Det finns faktiskt rätt mycket mer spännande att skriva om Seville. Som att Cadillac var väldigt tidigt ute med att förstå vikten av vad en mix mellan olika varumärken kan bidra med. Som designsamarbetet med Gucci 1979. Eller att andra generationens Cadillac Seville ser helt krockskadade ut i bakpartiet. Snacka om bildesigners på kollisionskurs med god smak.
Men jag återkommer till det i framtiden.
Just det. Jag kom precis på att jag har ytterligare en anekdot om musik och Lincoln att servera dig, kära läsare.
För tre år sedan plåtade jag en hel del musikrelaterade fotografier, bland annat skivomslag.
Nedan finner du Tarnation Streets debutskiva som jag är delaktig i då jag tog fotografiet på den superfina Lincoln Continental Mark V från 1977 som figurerar på omslaget.
Den bistra vinterkvällen lärde jag mig för övrigt en läxa. Lithium-jon-batterier och kyla är en kass kombination. Men det är en annan historia.
En gammal bekant från musiksvängen har tagit sitt förnuft till fånga och blivit V8-ägare.
Det är inte vilken sketet jänkejärn som helst han köpt, utan en präktigt fet Lincoln Continental från 1966. I prima skick för fjuttiga 72 000 kronor.
Hans stor förälskelse till (och stolhet över) bilen lyser igenom när han beskriver sin nya livssituation och kärlek.
“Det är hur jävla gött som helst. Tog premiärturen igår, från Stockholm till Karlskoga. En helt underbar upplevelse, och en av de bästa bilresor jag gjort i hela mitt liv.
Det som slår mig mest är hur enkel bilen är att köra. Styrservon är av allra högsta klass och jag kan utan problem manövrera bilen med ena fingret.
Bilens historia är rätt så diffus. Den kommer från staterna, med en tidigare ägare i Sverige som aldrig reggat på bilen. 38 000 miles på mätaren. Ska enligt uppgift ha gått som bruksbil i norra USA.
Ja, jag är hur nöjd som helst. Det enda kritiska just nu är avgassystemet. Det mullrar inte tillräckligt. Men jag har några idéer. Ska svetsa 2,5″ raka rör med ett par småkannor i slutet för det där riktigt låga, elaka mullret.
Annars går bilen mycket bra. Man är KUNG på vägen, inget snack om den saken.”
Jag vet vad han pratar om, gör du?
Numera är det långt mellan musiktipsen på denna webbplats. Den största anledningen till det är min spretiga musiksmak som bara delvis delas med nuvarande läsarkrets (du gillar t.ex. knappast Nitzer Ebb och Die Krupps, right?!).
Men… missa inte Seasick Steve, för allt smör i Småland och all olja i Kuwait. Grymt bluesig gubbe som förvaltar den amerikanska söderns tongångar på ett stiltypiskt men ändå modernt sätt.
http://open.spotify.com/search/seasick+steve
Det fanns en tid då jag i egenskap av musikjournalist formligen drunknade i musik. När jag aktivt letade nya artister, och då artister aktivt letade upp mig.
Vilket gyllene tid det var. Då.
Numera är det alldeles för långt mellan upptäckerna, och hallmattan innehåller bara grus och ingen musik. Därför blir jag extra glad när jag väl snubblar något trevligt. Doftar det dessutom rock, bensin och olja skiner jag upp som en sol.
Amerikanska Gearhead Records är sådan upptäckt. Här återfinns redan kända Hellacopters, japanska Electric Eel Shock och norska Gluecifer, men också mindre spritt oväsen, dist, bröl och punk från all världens hörn.
Ta dig lite tid och lyssna på The White Barons, Bottles and Skulls och Bob Burns and the Breakups. Gearhead bjussar dig naturligtvis på en provlysning eller två innan köp.
http://www.gearheadrecords.com
Dags att avhandla den politiskt inkorrekta kultfilmen Smokey and the Bandit.
Dialogen andas klassisk svensk pilsnerfilm blandat med Åsa-Nisse - men utspelar sig förstås i USA och med Burt Reynolds i huvudrollen. Handlingen i övrigt är precis som sig bör när det är dags för genren actionkomedi: lika tunn och blaskig som Budweiser eller Coors.
Men vad gör väl det när tittarna bjuds på en och en halv timme lång biljakt genom flera delstater med en Pontiac Firebird Trans Am och en lastbil av märket Kenworth i täten.
Hyfsat hack i häl befinner sig ett koppel Kling och Klang-poliser som de flesta tittare önskar livet ur efter bara några minuter. Anledning? De är så korkade att klockorna stannar.
Trots den tunna handlingen (jag har precis och i detalj redogjort för den), eller kanske tack vare den, samt stort fokus på kjoltyg och sprutande grus, blev Smokey and the Bandit en rejäl hit. Filmen sålde biobiljetter för över 126 miljoner dollar under 1977, siffror som bara dräptes av Star Wars samma år.
Här hemma är det ovisst hur det gick för rullen rent ekonomiskt. Klart är dock att någon pajas översatte filmens titel till mediokra Nu blåser vi snuten.
På tal om uselhet så är de två uppföljarna till Smokey and the Bandit tämligen ointressanta. De saknar all den charm som den första filmen präglas av. Som den minnesvärda scenen där sheriffen Buford T. Justice uttalar de bevingade orden “What we have here is a total lack of respect for the law!”.
En skön anekdot i sammanhanget är att en av många som lät sig inspireras av ovan omskrivna charm var Liam Howlett i The Prodigy. Han samplade sheriffens uttalande och använde dem i låten “Their Law”, som blev en brakhit för den brittiska gruppen.
Kulturell korsbefruktning när den fungerar som bäst.
Bilbetyg: 6/10
Filmbetyg: 6/10
