Bildrömmar och drömbilar

Vad sägs om en lista med favoritbilarna från det året jag föddes?! Å du, vilka bilar var och är balla det året då du kom till världen, kära läsare? Gör som jag vetja, och lista 10 bilar.

Själv föddes jag 1974. Det var typ det året då muskelbilarna dog. Ordentligt. Detta på grund av oljekrisen. Mustang II från detta år kunde köpas med en Pinto-motor om 4 cylindrar. 74:ans Camaro fanns till salu med en hundra hästar klen raksexa om 250 kubiktum. Chevrolet Corvette erbjöds med ett hästkraftsantal från 195 till ynkliga max 270 kusar. Ja, du ser ju illa ställt det var.

Ja, 1974 var ett fruktansvärt dåligt bilår. Volvos P1800 lades ner året innan, och den sista årgången är således den från 1973. DeLorean Motor Company bildades 1975. Jaja, här är i alla fall min lista. Trots bilmisären har jag lyckats skrapa ihop 10 riktigt balla fordon, men det tog sin modiga tid.

1. Ford Gran Torino: Huvudrollsinnehavare i tv-serien Starsky & Hutch. Bara en sådan sak. En bjässe som samtidigt fortfarande fick lov att prestera, trots oljekrisen.
2. Dodge Dart Rallye Sport: Dodge Dart har alltid varit raggarnas storfavorit vid sidan av Plymouth Valiant. Rätt utrustad var och är den jävligt snygg och fräck.
3. Chevrolet El Camino: Denna härliga och balla pickis var fortfarande riktigt brutal 1974. Ett måste för den tuffe hantverkaren då som nu!
4. Dodge Charger: Sista året en Charger fortfarande var just en Charger. Någon närmare presentation behöver nog inte denna bil.
5. Datsun 260Z: En av icke-jänkarna på listan. Men den som någonsin gluttat på eller kört en bil från Datsuns 200-serie vet vad jag menar. Vilket fordon! 1974 var för övrigt året då 260Z ersatte 240Z.
6. Lamborghini Countach: En mardröm att köra rent bekvämlighets- och siktmässigt, men likväl en dröm i varje pojkrum världen över. Vilka former. Stressade dessutom andra biltillverkare att prestera bättre prestandamonster.
7. Oldsmobile Cutlass: Trots gäddhängen på sidorna en riktig skön bil, med tydliga drag av systerbilen Chevrolet Chevelle Malibu. Dock är ingen Cutlass från detta år komplett utan den 7.5 liter stora Rocket-V8:an!
8. AMC Javelin AMX: AMC behöll sin oförnuftighet längre än många andra bilfabrikanter och fortsatte att bygga helgalet coola och tuffa bilar. Javelin från 1974 är en av dem.
9. Holden Monarco GTS Coupe: Rätt customiserad och utrustad är denna australiensiska bil hur ball som helst. Klassiska Slotmags-fälgar och ett Hillborn-scoop och du är på väg åt rätt håll.
10. VW Golf: 1974 var det året som Golfen hade premiär. Inte mitt förstahandsval, men sicken bil. Dess inflytande kan inte överskattas. Lättad GTI-modell med breddade skärmar i plast och i lagomt pimpat tyskstuk blir den ju riktigt fräsig. Och går redigt bra!

Även om det i praktiken inte går att tröttna på alla amerikanska muskelbilar från slutet av 60-talet och början av 70-talet, så kan en viss mättnadskänsla ibland uppståi teorin. Då är det befriande när en något mer udda fågel dyker upp. En oborstad, unik kusin från landet som knäpper alla Camaro, Chevelle, Nova, Charger, Challenger; Mustang, Torino, och Cougar på näsan. 

Det är precis det som detta australiensiska muskelpaket gör. Eller vad säger du om denna bil, en rackarns snygg och tuff Ford Falcon XC GS från 1978.

Snacka om fullträff!

Sugen på kanonfina fotografier från det motoriserade Sverige på 50- och 60-talet? För fyra månader sedan lade användaren Rebelbrother upp filmklippet “Svenska raggare och knuttar 50-60 tal” på Youtube, ett ytterst lyckat försök att med fotografiernas hjälp skildra en tid som varit.

Kul att bildsviten avslutas med lite tidningsutklipp, bland annat från raggarupploppen i Lindfors folkets park. Det lilla samhälle i Värmland som bloggägaren själv är född och uppväxt i! Och där jag själv som liten grabb varit ett antal gånger och gluttat på raggarbilar.

Connie-kit, eller continental-kit; vart tog dessa vägen? Visst, på äldre bilar där de suttit i några årtionden och i lowrider-kulturen syns de ibland, men annars?

Du kanske minns dem, connie-kiten. De där förlängningarna av redan lååånga amerikanska bilar som innebär att den bakre kofångaren blir längre och bestyckas med ett reservhjul. Jag vet inte exakt när de kom - förmodligen redan på 50-talet som ett val i tillbehörslistan - men jag vet att svenska biltidningar från 80-talet är fulla av reklam från eftermarknadsföretag som sålde connie-kit. Man kan anta att 60- till just 80-talet var denna customiserings stora årtionden.

Idag verkar emellertid intresset ha ebbat ut. Eller står vi månne inför en revival för connie-kiten? Allt går som bekant i vågor.

Filmen Drive har blivit omåttligt hajpad under de senaste månaderna. Med all rätt. Det här kan vara årets fetaste och häftigaste rulle.

Tyvärr är det också en av de där filmerna där den som redan sett rullen inte kan uttala sig särskilt mycket om handlingen. Då förstör man mycket snabbt filmen för alla andra som inte sett den. Bland annat därför att det finns en del överraskningar som skakar om tittaren.

Men så mycket kan sägas: Den tryckande, kvava stämningen i början av Drive, den håller i sig. Mycket tack vare den perfekt utvalda filmmusiken, men också alla ljud. Från vrålande motorer i olika tappningar via det faktum att bilar som passerar i mörkret låter som hesa väsanden - som någon som kippar efter andan - till foten som krossar en människoskalle. Eller armbandsuret, det förbannade analoga, tickande armbandsuret.

Att vi bilfantaster bjuds på många fina fordonsögonblick är också en stor njutning, förstås (annars skulle jag inte skriva om Drive). Ibland i form av en skön panorering över ett gäng sköna jänkare på en bilverkstad; Pontiac GTO från 1966, Olsmobile Cutlass 1967 och en Ford Galaxie 500 från 1971, ibland i en het biljakt.

Den hetaste biljakten är för övrigt en blinkning till den klassiska filjaktsfilmen Bullitt. En hyfsat ny Chrysler 300 möter en nattsvart Mustang från typ 2010. Ford vs. Mopar, känns det igen? Elaka typer kör Mopar, the good guy rattar Ford.

Sedan är det förstås lustigt att en Chevrolet Impala av modernt snitt sågas fullständigt med orden “Plain Jane boring [...] There she is. Chevy Impala, most popular car in the state of California. No one will be looking at you.”

Fast Impalan är förstås en redig sleeper med dryga 300 hästkrafter under läppen. Å filmens coolhetsfaktor infinner sig snabbt igen - efter introduktionen av Impalan - när filmens huvudperson (föraren - en man utan namn…) fäster en gammal beprövad ananlog armbandsklocka på ratten. Eller när föraren privat rattar en sleten Chevrolet Chevelle från 1973. Då blir det maxat. Gåshud. Som återkommer när sanningen “Det krävs en rejäl kofångare från 70-talet för att reda ut en stökig situation” rullas upp inför tittarens ögon.

Jepp. Drive bjuder på riktig spänning, vilket filmälskare inte är bortskämda med år 2011. Det blir som sagt en del oväntade vändningar och sjukt snygga scener där regissören prövar nya, jävligt fräscha kameravinklar.

Å så en råa, svart Ford Mustang då. Den jag nämnde för några textstycken sedan. Helt plötsligt börjar jag uppskatta denna musse lite mer, efter en lång intressesvacka som sträckt sig över 3-4 år.

Slutligen kan sägas - om jag inte redan fått dig på kroken - att huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling vid sidan av Viggo Mortensen är 2000-talets Clint Eastwood, Tyst, bister och snäll, men hård när det gäller. Ju tuffare skurkarna blir, desto mer brutal blir Gosling, precis som Clintan. Samtidigt är han uppdaterad för 2000-talet, det vill säga öm och kärlekskrank som en kille på den här sidan milleniumskiftet ska vara.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 10/10

Den 28 november startar Wheeler Dealers Sverige. Det ska bli riktigt roligt att följa även om jag inte tror att “bilhandlaren” Kenneth Tonef och mekanikern Jimmy Kyrk (Nåkab) kommer ens i närheten av sina brittiska kollegors brillians. Det är förvisso också svårt eftersom den ettrige lille korven Mike och hans genomtrevliga drasut till kompis (Ed) båda är oerhört sympatiska, underhållande och roliga programledare.

Pilotprogrammet av Wheeler Dealers Sverige kommer hur som helst att handla om renoveringen av en Ford Mustang från 1964. Helt ok start om än lite förutsägbar. Ska bli kul att se vilka andra bilar de kommer att meka med, samt hur bra de är på att förhandla om priserna. Dessutom ska det bli kul att se om konceptet fungerar i Sverige!

Ja, som skrivet, vi får hoppas att det blir ett bra program och att Kenneth Tonef inte tagit sig vatten över huvudet igen. Sist han gjorde det var i Motorjournalen då han kraschade en ombyggd BMW och notan stannade på 313 000 kronor…

Här hittar du mer information: http://www.discoverychannel.se/program/wheeler-dealers-sverige

… och blyslädar, och styr därför din webbläsare till fotografen Nick Grants webbplats redan nu! Jesus vilka vackra, smakfulla och läckra bilfotografier han tagit genom åren. För att inte tala om de fotografier som föreställer människorna runt omkring muskelbilarna och hot rod:arna. Snyggt är bara förnamnet. Dessutom är Nick en av de fotografer som inte förvandlar kvinnor till försvarslösa våp som fort kvinnorna blir plåtade i närheten av en bil. Bra där.

http://nickgrant.co.uk/

I lördags höll tidningen Wheels Magazine i ett litet men uppskattat arrangemang (det händer åt skogen för lite i Sveriges huvudstad när det gäller jänkebilar!) som de valde att kalla Wheels Saturdays. Denna sammankomst gick av stapeln i och utanför Motorbörsgaraget på Hammarby Fabriksväg i Stockholm, och bjöd bland annat på bakluckeloppis, gratiskorv och pinstripedemonstation. Dessutom hade ett antal jänkebilsfantaster passat på att rasta sin V8:a en sista gång innan vinterdvalan.

Vad fick vi då se i bilväg? En rackarns massa trevliga fordon. Bland de bilar som gjorde störst intryck fanns en brutal Fiat Topolino med kompressormatad mopar-V8 på 392 kubiktum, en hal Ford Thunderbird från 1961 och en kolsvart Chevrolet Camaro med skinande blanka hub caps. Två tämligen risiga Mercury Cougar fanns också på plats, coola men på tok för dyra kan tyckas. Fast en bil är väl värd precis det som någon är villig att betala för den?!

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/d84yokq

De bilar som ingår i fotoserien är:

1. Buick Special 1954
2. Chevrolet Bel Air 1955
3. Chevrolet C10 Pickup 1968
4. Chevrolet C20 Pickup 1969
5. Chevrolet Camaro 1967
6. Chevrolet El Camino 1971
7. Chrysler 300 K 1964
8. Ford Country Sedan Station Wagon 1955
9. Ford Custom Fordor 1950
10. Ford Ranchero 1957
11. Ford Thunderbird 1961
12. Ford Tudor De Luxe 1934
13. Mercury Cougar 1969
14. Plymouth Belvedere 1966
15. Plymouth Road Runner 1969
16. Pontiac Firebird Trans Am 1975
17. Rambler Ambassador 1958

Har du någonsin frågat dig själv var du fått din intresse eller din passion för bilar från?

Det har jag. Flera gånger faktiskt.

Orkar jag inte engagera mig så mycket brukar svaret på frågan bli att jag älskar att åka snabbt. Att det är så där lagom farligt och utmanade. Att jag älskar gamla jänkebilars design, deras vräkiga och futuristiska former. Att V8:ans dova muller ger mig gåshus.

Allt det där du säkert känner till, om så i egen tappning för de bilar du vurmar för.

Orkar jag däremot anstränga mig lite mer så kan vi ta avstamp i denna text som Ann Heberlein skrev för DN för ett tag sedan, en recension av Leif G W Perssons självbiografi (nu förstår jag också varför jag mot alla odds gillar honom):

“Leif G W Persson blev genom sin klassresa expert på att erövra nya koder och kulturer. Ann Heberlein läser en berättelse om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls.

Leif G W Persson, kriminologen, författaren, kändisen, har skrivit en berättelse jag känner igen. Den där resan han beskriver är också, delvis, min: från arbetarklass till besutten, från proletariatet och fädernas kroppsarbete till akademins abstrakta tänkande, ur akademins instängda värld ut i den mediala offentligheten, från forskare till författare, från expert till folklig.
 
Grabben från kvarteret New York på Gärdet har gjort flera resor. Klassresan är bara början, förutsättningen för det som följer: ett liv präglat av rastlöshet, nyfikenhet, framgångar men också bakslag. Leif G W Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. Det blir klassresenären expert på, att erövra nya koder och kulturer. Likt en kameleont lär man sig iaktta och härma, tonfall, uttryck, maner.
 
Den där paradoxen – hemlösheten parad med den berusande känslan av att smälta in i alla sammanhang – präglar Leif G W Perssons berättelse om sitt liv. Det som en gång var hemtamt och bekant blir så småningom främmande och det som varit okänt blir självklart. Det finns en sorg i det, kanske skam: att man övergett det liv som varit föräldrarnas, att man vänt sitt ursprung ryggen, att man valt något annat. Som om det liv förfäderna levt inte duger. Det man lämnat kan man aldrig återfå. Ett tillstånd man övergivit går inte att återskapa. Ändå försöker man klänga fast i det förflutna, upprätta det liv man valt bort, hjälteförklara dem som stannat kvar, som levt och lever ett liv man själv avfärdat.”

Precis så är det!

Att meka med och köra V8:or är min livlina tillbaka till mina egna rötter och föräldrar. Till mamma och pappas jobb på den lokala stålindustrin. Deras sträva, valkiga, oljedoppade, trasiga händer som smekte min kind när jag var liten. Till Värmlandsraggarna - som ofta jobbade som städare, stålindustriarbetare, bönder - som varje sommar när jag var liten syntes åka runt på byggden och leva ett ganska sorglöst och roligt liv (vilket förmodligen inte var fallet, men iaf).

Mitt bilintresse är en hyllning till alla dessa fina människor. En brygga mellan dem samt dåtiden och mitt eget väldigt trygga medelklassliv idag.

Som jag skrev i ett blogginlägg under förra veckan så bjöd O’reilly Auto Parts-medarbetaren och tillika hot rod-ägaren Gene Pridemore mig på en tur i sin bil under min vistelse i USA och Illinois. Dessutom passade jag på att ta några långpromenader i Urbana-Champaign, samt bilade runt lite grand delstaterna Illinois och Indiana till städerna Farmer City och Indianapolis.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/662zt2o

De bilar som ingår i fotoserien är:

1. Buick Estate Wagon 1988
2. Buick Lesabre 1984
3. Ford Crown Victoria Police Interceptor 2000
4. Ford Coupe 1936
5. Ford Model T 1925
6. Chevrolet Bel Air 1957
7. Chevrolet Camaro SS cabriolet 1968
8. Chevrolet Camaro SS 1968
9. Chevrolet Chevelle SS 1970
10. Chevrolet Corvette 1958
11. Chevrolet Corvette Stringray 1963
12. Pontiac Firebird 1969
13. Pontiac Firebird 1980
14. Oldsmobile Custom Cruiser 1984

Den gick som ett lass med dynga (ägaren noterade att jag iaktog honom så han stampade plattan i mattan), men ack så så välskött den var. Det är alltför sällan vi får se en Chevrolet El Camino från 1972 på landets vägar!

På tal om film. Under min USA-resa passade jag och polaren på att bränna över delstatsgränsen från Illinois till Indiana för att bland annat besöka Indianapolis (och ta en titt på Indianapolis Motor Speedway förstås!). Givetvis spisade vi country när vi plöjde fram på Interstate 74, en motorväg som omgärdas av majsfält, majsfält och åter majsfält.

Är Karlskoga ett riktigt Moparfäste? Oklart. Bröderna Fredrik och Peo Bergius diggar i alla fall både Plymouth och Dodge, och har importerat en mängd sådana bilmärken till Sverige. Syskonen gillar och äger dock även GM och då främst Chevrolet, så några hundraprocentiga Moparfanatiker är de inte.

Jag passerade Karlskoga och hittade dessa skönheter ståendes utanför Bergius Bil. Riktigt trevliga jänkejärn, och till salu!

Hälsade på min syster och hennes familj för några veckor sedan. De bor i Kristinehamn, och det är alltid trevligt att besöka dem.

Orsakerna är förstås många, och en av de mindre men inte helt obetydlig i sig är att det bor rätt många jänkebilsägare i denna stad. Det betyder gatufynd! 

Enligt Lars, syrrans sambo, så var raggarkulturen i Kristinehamn stark på 70- och 80-talet. Den lokala raggarklubben Nightcruisers (där var han själv medlem i sin ungdoms dagar) ägde stadens gator och startades faktiskt upp på nytt för några år sedan. Det rullar fortfarande originalrenoverade feta Cadillacs från sent 50-tal och tidigt 60-tal liksom lustgastrimmade Camaros i stan.

Det är inte omöjligt att ägaren till dessa två bilar - en De Soto Diplomat från 1953 och en Opel Rekord 1700 från 1961 (komplett med Ford-emblem (?) och sydstatsflagga) - är eller var medlem i Nightcruisers.

Hur som helst borde någon upplysa honom eller henne om att bilarna lär gå upp i rost fortare än kvickt om de ska stå parkerade på en fuktig gräsmatta.

Alltså, ärligt talat. Att slänga in en Cheva 55:a och en yppig kvinna i latexklänning med silikonstinna nassar inte rock’n'roll. Den typen av reklam har gjorts i bilkultursvängen i 50-60 år. Minst.

Rock’n'roll, det är att gå emot gängse regler och åsikter. Att våga bryta mönstret. Att våga stå för de egna åsikterna, inte flytta med strömmen med buken i vädret.

Bilsport gör just det. Gör som man alltid gjort. Det är enklast och bekvämast så. “Tänk om gubbarna kanske inte köper tidningen annars. Om vi bara lockar med bilar. Oj så oroliga vi är”.

Näe, det är inte rock’n'roll att vara orolig.

Det är inte var dag jag snubblar över sådana här skönheter ståendes parkerade på gatan inne i centrala Stockholm. Denna Pontiac Firebird cab från 1968 är i riktigt fint skick, i synnerhet som den haft 21 ägare bara i Sverige (den kom hit 1974). Den här Pontiacen har jag för övrigt aldrig sett ute på stan på cruisingar eller på bilträffar, så det var en trevlig ny bekantskap!

Den här bilden skvallrar väl lite grand om hur j-vla grandios och stor en Lincoln Continental Mark V är. Bilvärldens Titanic, kan man säga. Ett fordon som inte lämnar en enda kotte oberörd.

Själv sällar jag mig till de som gillar den här bilen. Den är så prålig, tacky och överarbetad att jag blir alldeles glad och varm om hjärtat! Undrar hur mycket man får ge för en Lincoln Continental Mark V från 1979…

Oj vilken fint gammalt reklamfoto på en Nova. Man kan verkligen känna en varm sjuttiotalsvind svepa in från väst!

Om jag förstått Death Race 2 rätt - och det har jag nog då filmen inte innehåller något som kan missförstås - så finns det inte mycket att orda om. Death Race 2 är rätt och slätt en prequel till Death Race som kom för några år sedan, och handlar om tiden före och i samband med att Death Race skapas. Detta i en dyster och mycket cynisk framtid där fängelsekunder som tar kål på varandra utgör underhållningen i tv-apparaterna.

Gissa om filmen bjuder på många kraschande bilar och våldsamma slagsmål, och har inte så lite gemensamt med The Running Man (vilket också Death Race har).

För mig som är sjukt svag för både fängelsefilmer och bilfilmer skulle denna film kunna innebära dubbelbingo. Att favoritskurken Danny Trejo dessutom medverkar gör Death Race än mer lovande. På papperet alltså. För den tuffa grundidén förvaltas så dåligt, så dåligt. Det gör Death Race 2 till en acceptabel matiné en regnig söndagseftermiddag. Om den går på tv och jag slipper betala för att se den.

Filmen släpptes för övrigt direkt till dvd och bluray, vilket kanske berättar något om filmskaparnas ambitionsnivå. Death Race 2 innehåller alltså trevlig c-action med dagens mått mätt. Något för en historielös 16-åring utan särskilt många sedda filmer på sitt samvete att bli imponerad av.

För oss andra är det stora glädjeämnet - som du kanske kan gissa - själva bilarna. En korpulent Dodge-pickis, en Buick Riviera från slutet av 60-talet och en Pontiac Trans Am tillhör mina favoriter.

Den som konstruerat bilarna och dess vapen verkar också ha tänkt lite grand, i alla fall ibland. Vapnen är coola, och försvarsmekanismerna likaså. Att Mustangen kan släppa sin bakre sköld (The Tombstone!) och därmed blottar bensintanken som är monterad direkt bakom är dock så där listigt. Att samma Mustang har självmordsdörrar är däremot coolt.

Å så en liten kul anekdot: manusförfattarna Tony Giglio och Paul W. S. Anderson har mycket stilfult lånat företagsnamnet Weyland Corporation från Alien-filmerna. Kaxigt. Ett genomruttet företag expanderar och ger sig in i ytterligare en stinkande bransch! Men det är också en av få finesser i denna renodlade actionfilm där herrejösses-våld och sprängalltsomrörsig-mentalitet befinner sig i fokus.

Bilbetyg: 4/10

Filmbetyg: 3/10

Härligt. Nu är Sveriges nya nationalarena för dragracing, Tierp Arena, invigd. Ett antal tävlingar har redan ägt rum och det verkar som om alla är nöjda och glada!

Fast… Snart är vintern här.

Visst vore det fräckt att kunna köra och titta på dragracing även om vintern. Jag menar, det finns ju uppvärmda golftält. Å skidåkare sätter ju jul på sina skidor om sommaren.

Du tror att jag skojar, eller hur. Vad skulle i så fall göras, bygga en inomhusarena för dragracing?! 

Exakt! I början av 60-talet körde amerikanarna drag racing inomhus i International Amphitheater i Chicago. Så det går alldeles utmärkt (och tänkt dig vilket ljud med top fuel-dragsters…). Sträckan räckte tyvärr inte till 1/4 mile ens, men fatta va fräckt. Tyvärr revs stället 1999.

En rolig anekdot är för övrigt att detta skedde före Trackbite fanns. För att bilarna skulle få fäste så hällde man således ut stora mängder sockerlag och Coca-cola på cementen. Kritiska röster har dock noterat att det knappast blev bättre fäste mellan underlaget och däcken på grund av detta klet. Däremot så stormade det in en j-vla massa vinterhungriga myror som fick sig ett rejält skrovmål!