Imorgon är det dags för Depalma Hot Rod & Chopper Mayhem 2012 i Sätra (ny plats för i år!), söder om Stockholm. Vi ses väl!
Jag är i alla fall på plats, med både kamera och anteckningsblock. Så ta med din muskelbil så kanske du hittar din bil i Gasoline Magazine om några nummer! 
Eller så ses vi på Sveavägen redan ikväll…
Titta, en bil som precis kommit ut ur vinteridet! Dammig, redo för asfalten, sommarkvällar, skrattande människor i baksätet och rivstarter.
För övrigt är det sällan jag tycker att Cadillac Eldorado från 1970 har så mycket gemensamt med muskelbilar. Men den här rackaren känns mer gjord för race än för att glida fram!
Jag tror inte att jag har berättat det. Varför jag började meka. Men orden “äkta”, “unik” och “värdighet” spelar en stor roll.
Eller ja. Den enkla anledningen till varför jag mekar är väl rätt uppenbar. Jag gillar att skruva, och jag älskar bilar.
Men det fanns en tid då domänen www.metica.se huserade en musiktidning med samma namn, och jag lade lika mycket tid på musik på olika sätt och vis - genom recensioner, artistintervjuer, konsertplåtande etc - som jag idag lägger på ungefär samma sak fast om bilar.
Det existerade emellertid två problem med mitt djupa intresse för musiken (ett intresse som till viss del fortfarande finns där). Intresset var inte komplett. Jag har aldrig komponerat eller framfört musik, och det är svårt för att inte säga omöjligt att åldras med värdighet i musikbranschen. I alla fall inte som musikjournalist.
I bilhobbyn däremot är situationen en helt annan. Jag påstår inte att jag har någon talang för mekandet, men jag gör det med en frenesi och en glädje som förmodligen är rätt synlig och förhoppningsvis smittar av sig. Och alla kan lära sig meka! Det är inte lika lätt att skapa musik, i alla fall inte musik som någon vill lyssna på. Och jag hävdar att belöningen för den kreativa insatsen ser ungefär lika ut oavsett om du skriver musik eller svetsar igen ett rosthåll, trimmar en V8 eller syr upp en ny inredning.
Dessutom… Både i bilhobbyn och i den professionella delen av bilbranschen finns det gott om fräcka och duktiga förebilder i alla åldrar. Det blir liksom aldrig försent att trycka plattan i mattan eller bygga sig en frän hot rod.
Sist - men inte minst - så är bilmekandet något som gör att jag får lov att känna mig unik. En känsla av att jag ägnar mig åt något som är äkta, inte tillgjort. Att kunna odla ett intresse på många olika fronter som inte alla vare sig vill eller är intresserade av, alternativt går att bli duktig inom på några månader. Det går om man vill, men man måste vilja. Mycket, hårt och länge. Och det kostar, framför allt i tid.
Det gillar jag stenhårt.
Ja, bilmekandet är garanterat hipsterfritt, och det känns j-vligt bra. Ja, den där bekymmerslösa förhållningen till historien är något jag avskyr…
Den som siktar på att vara en äkta muskelbilstaliban bör glutta närmare på hur man uppnår det rätta stuket med hjälp av Goodyears Polyglas GT-däck.
Goodyear släppte däckmodellen 1967 och många ponny-/muskelbilar - däribland Chevrolet Camaro Z-28, Pontiac GTO, Ford Mustang Mach I och Dodge Charger R/T - hade däcken som tillval i katalogen eller standard direkt från farbrik under åren 1969 till 1974.
Goodyears Polyglas GT-däck är inga vanliga radialer där bältet (även kallad gördel) är tillverkat av vävt stål. Istället är förstärkningen gjord av en blandning av glasfiber/polyester och textil, även kallad textilradial. Däcken var också en av de första som hade upphöjd vit däcktext på däcksidorna. När BFGoodrich släppte sina Radial T/A några år senare (1972) anammade man den vita däcktexten, men gjorde den betydligt fetare.
Ungefär i samma veva - det vill säga 1969 - gjorde den dåvarande amerikanska däckfarbrikören Firestone slag i saken och släppte sina Wide Oval-däck, som är uppbyggda enligt samma princip som Goodyears Polyglas GT-däck.
Goodyear tillverkar fortfarande sina Polyglas GT-däck om du är sugen på den korrekta muskelbilslooken. Men observera vad Goodyear en gång själva påstod i sin reklam: “It’s not a racing tire - it just looks like one!”…
Jag känner till ett hus i norra Stockholm där det baske mig alltid står “nya” jänkebilar utanför garageporten varenda gång jag åker förbi. Därför ser jag till att ta mig en liten omväg ibland, bara för att få njuta lite extra.
Jag gissar jag beter mig som vilken svampplockare som helst, som har sina guldställen som hon eller han alltid återvänder till… :-)
Den här gången bjöd extraturen på en Cadillac De Ville från 1971, undrar var det blir nästa gång?!
Se där. Mississippi Burning är ytterligare en rulle i bloggföljetongen “Bilfilmer du måste se” som egentligen inte kan klassas som en renodlad, traditionell bilfilm. Men med den uppsättning bilar som ingår - och vilken tidstypisk stämning som serveras sedan - går det inte att undvika att uppmärksamma filmen i den kontexten.
Har du mot all förmodan inte sett Mississippi Burning så handlar filmen om rasmotsättningarna i den amerikanska södern på 60-talet, och är löst baserad på en verklig händelse: tre medborgarrättssaktivister som mördas.
FBI-duon Anderson/Ward (Gene Hackman/Willem Dafoe) sätts på att utreda dödsfallen. Radarparet, som inte skulle ha lyckats särskilt bra utan varandra, uträttar som duo storverk trots stora personliga skillnader. Eller snarare tack vare olika syn på saker och ting kanske jag ska tillägga. Den ena FBI-agenten gillar att följa reglementet, den andra gärna tänker “utanför lådan”.
Det är när de sedan sätter hårt mot hårt som utredningen verkligen tar fart, det vill säga när de lägger reglementet åt sidan för en stund. Det gäller även filmen.
Så mycket mer än så behöver inte skrivas om själva handlingen. Historien är lika lätt att förstå som den är bra.
Vad gäller sköna jänkebilar så står duggar de otroligt tätt, och det i många, långa scener. Filmen börjar med en bilscen där tittarna får njuta av en Pontiac Catalina De Luxe från 1952, en Ford Galaxie från 1964 och en Chevrolet Bel Air från 1957.
På det följer en rad balla snuthäckar (Chevrolet Impala från 1964, Ford Fairlane 500 från 1963, Plymouth Fury från 1964), tillika elaka redneck-pickisar (Chevrolet 3100 från 1951, Ford F-1 från 1948, Chevrolet Apache från 1958).
Och så fortsätter det filmen igenom.
Som vanligt gäller hyr, köp, låna eller stjäl! För Mississippi Burning tål att se både en och många gånger.
Bilbetyg: 6/10
Filmbetyg: 9/10
Titta vad jag hittade på Strandvägen mitt i centrala Stockholm för någon vecka sedan. En himla fet Bizzarrini GT 5300 Strada från 1968, en riktigt läcker och tämligen unik italienare.
Det här är ingen j-vla blogg för spaghettibilar, men ibland måste jag göra ett undantag. Och det gör jag gärna för en såpass udda bil som Bizzarrini ändå är. Om inte annat för att det är en V8 som mullrar under motorläppen!
Mattias Fernlund, en trevlig bekant från tiden då jag var Capriceägare, hörde nyligen av sig och frågade om jag ville dela med mig av hans importguide på min blogg. En guide som Mattias skapat baserat på den egna importen av en 1970 års Oldsmobile från USA för något år sedan.
Vem tackar nej till ett sådant erbjudande? Inte jag i alla fall! Kunskap är till för att spridas, så här är biliportguiden. Dra nu nytta av Mattias erfarenheter om även du står i begrepp att importera ditt eget jänkejärn.
“Tänkte dela med mig av mina erfarenheter när det gäller import av veteranbil från USA. Detta gäller alltså en tidigare registrerad (I USA) veteranbil av årsmodell 1970. För nyare bilar gäller andra regler än vad jag tar upp här. Ett fordon blir för övrigt veteranbil vid 30 års ålder.
Min tanke är att fler människor som har detta intresse ska våga/vilja importera själv, speciellt som staten verkar göra allt de kan för att sätta käppar i hjulet i form av regler, intyg och kriminellt höga avgifter. Jag satt på nätet och läste allt jag kunde hitta om USA-import. Ändå fann jag att det var mycket som inte stämde gällande regler och avgifter. Denna text skildrar alltså min personliga erfarenhet. Du kommer säkert att stöta på skillnader, men du kan nog ha nytta av detta då jag samlat ihop mycket av det jag hittat på många olika sidor i en text. Använd texten som en vägvisare, och observera att regler ändras hela tiden.
Att hitta en bil låter kanske inte så svårt i ett land som USA, men det kan vara lite pyssel med att hitta den rätta bilen med avseende på skick, pris, årsmodell med mera. Jag har en kontakt i USA som införskaffade min bil, en Oldsmobile av 1970 års modell. Jag fick 24 bilder skickade till mig. Som ni vet så säger inte bilder hela sanningen. I mitt fall så fick jag hem en mycket fin bil. Det var dock en hel del fel på bilen som trasiga dörrlås, tuta, lyktor, diverse elfel med mera. Jag litar på min kontakt och jag är övertygad om att han helt enkelt inte gått igenom bilen. Han är en stressad man. Åker man inte över och tittar själv så är väl sådana här saker man får räkna med antar jag. Alla fel på bilen har dock mest kostat mig tid, men räkna kallt med att det finns att fixa med när bilen väl är hemma. Så se till att ha tid och lite tålamod. Handla heller ingen bil i maj och tro att du kommer att hinna njuta av den samma sommar. Allt tar tid!
Jag betalade min bil i mars 2011 och väntar i skrivande stund fortfarande (5 september 2011) på mina svenska skyltar. En industrisemester kom också emellan och försenade saker och ting.
Angående kostnader så verkar det finnas en tumregel: Det blir alltid dyrare än du beräknat! Jag har skrivit ner de olika kostnaderna. Vad du ger för bilen styr tullen och momsen du betalar. En bra idé är att räkna på 38 procent i skatter till vår kära stat.
Du betalar i regel 25 procent moms och 10 procent tullavgift. Nordtrafik har en importkalkylator på sin hemsida som ger en bra bild över slutsumman.
http://www.nordtrafik.se/default.asp?go=1&sgo=0
Jag läste på ej uppdaterade hemsidor att det var 12 procent moms och 0 procent tullavgift på vetaranbilar och gjorde glad i hågen min lilla glädjekalkyl. Men så enkelt är det inte längre. Numera måste du bevisa att din bil är “unik” för att få den låga momsen, det vill säga den måste klassificeras som samlarfordon. Vad jag hört av importörer så är denna klassificeringen inte att lita på. Du räknar på endast 12 procent och sedan står statens tjänsteman och tycker något annat och du får betala 38 procent skatt i stället. Vips så rök din Thailandresa. Det var folk som hade bilar på väg hem när denna regel trädde i kraft. Jag vet att detta håller på att överklagas. Vill du ändå försöka så kan du läsa om vad som krävs för att få denna klassificeringen här:
När du läst texten så kommer du upptäcka att det inte är helt lätt att uppfylla dessa orimliga krav. Ska du ta hem en mycket dyr bil som du vet är unik i Sverige så kommer du dock troligen att lyckas.
En annan idé att komma undan lite billigare är att låta förtulla sin bil i Holland. Där betalade du tills nyligen endast 6 procent moms (ingen tull) men avgiften är nu höjd efter påtryckningar från andra länder till 19 procent. Slår ändå 38 procent! EU kan vara härligt ibland.
Jag vet bara en firma som tar bilarna via Holland och det är Nordtrafik. Kanske det finns fler? De erbjuder bara RoRo frakt här, det vill säga att bilarna körs på och av fartyget. Jag skickade min i container då jag ansåg det vara säkrare och inte gillade idén att min bil kanske får stå på nåt däck i 3-4 veckor exponerad för solsken, stormar och salt. Men visst, det går ju att tvätta av. Vad gäller fraktbolag så är det bara att googla runt. Jag har blivit mycket bra bemött av Nordtrafik även om jag inte använde dem när det väl kom till kritan. Det var min kontakt som insisterade på att jag skulle använda mig av en för mig helt okänd firma med bas i Miami. Tar du bilen i container se till att fylla upp bilen med grejer om du har möjlighet. Det mesta är snorbilligt i USA jämfört med Sverige.
När bilen är hemma så blir du underrättad om detta och du kan åka och hämta den. Jag hämtade min bil med släp. Tänk på att försäkra den innan. Det går bara att få garageförsäkring på en bil som inte är reggad i Sverige. Jag använde mig av det nystartade bolaget Svedea.
I bilen ska det ligga - om du inte fått det via posten redan - en amerikanska “title”, Det vill säga vår motsvarighet till registreringsbevis. Utan detta papper har du problem. Titlen ska vara “clean”. Bilen måste ha varit körbar i USA om det nu är en körbar bil du avser att ta hem. Fråga din kontakt om titlen är clean. Är den inte det, glöm den bilen.
Nu ska du skicka in papper till Transportstyrelsen (ursprungskontroll). Du kan ansöka via Transportstyrelsens e-tjänst på deras hemsida. Vad jag kommer ihåg här är att du ska kryssa i rutan “eget bruk” då får fordonet vissa undantag från tekniska krav. Anger du detta alternativet är det en bil på en 12 månader lång period som gäller.
När du ansökt via e-tjänsten skriver du ut papperet och bifogar med de andra papperen som består av “titlen”, alla delar om det finns fler än en del. Kvittot från säljaren (original eller kopia) där det står säljare, köpare samt datum och vilken bilmodell det gäller. Bilens VIN-nummer (chassinummer) ska också stå på kvittot. Du ska också skicka med bevis om förtullning som du fick när du betalade tull och moms.
Nu är det bara att vänta på att det ska malas i maskineriet. Räkna med 3-4 veckor. Du kan i samband med detta också ansöka om tillfällig registrering, det vill säga du får de röda importskyltarna. Har du dessa får du köra kortaste väg till verkstad, besiktningsstation eller uppställningsplats. Jag hade dem som ursäkt för att köra lite rundor här ute på landet då jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig till dess att bilen blev “svensk” :-).
När ursprungskontrollen är klar och du fått hem papper på detta kan du boka tid för registreringsbesiktning. Fråga om det är möjligt att boka den vanliga besiktningen direkt efter regbesiktningen så slipper du åka dit två gånger. Ta med alla tekniska data du kan hitta på din bil. Jag gjorde inte det och det blev liv om det. Du ska också ha med dig beviset på att urspungskontrollen är genomförd. Be också en stilla bön för att du får en vettig besiktningsgubbe då dessa inte verkar växa på träd i det här landet.
Det jag gjorde på min 70:a inför regbesiktningen var att sätta dit vita glödlampor i parkeringsljusen. Bilen får inte ha orange, p-ljus men däremot får den blinka vitt. Så en tvåpolig vit lampa blir det rätta. Röda reflexer bak måste du också klistra dit. Att stansa in chassinummer i ramen gäller för vad jag vet all US-import. Jag stansade in mitt nummer i ramen ovanför höger framhjul. En del sätter det vid batteriet. Att stansa på en plåt och svetsa dit blir INTE godkänt. Min bil hade bara milesmätare så jag klistrade km-siffror utanpå glaset. Det gillade inte besiktningsgubben och det blev ombesiktning. Att klistra direkt på mätartavlan under glaset gick tydligen bra. Sidoblinkers behövs inte på en 70:a och inte heller behöver du sätta dit fula gula sidoblinkers. De flesta avgifter involverade i USA-import är löjliga och inte rättfärdigade. En ombesiktning av reg-besiktning kostar till exempel 600 kronor!
När bilen gått igenom besiktningarna registreras bilen hos Transportstyrelsen och du får de svenska skyltarna och regbeviset på posten. Nu ska du ställa på bilen. Det kan du enkelt göra på Transportstyrelsens webbplats. Mitt försäkringsbolag ville också att jag skulle höra av mig när bilen var klar så att de kan ändra från garageförsäkring till helförsäkring.
Klart slut!”
SS och COPO i all ära… Men… Jag hoppas verkligen att namn som Fred Gibb, Don Yenko, Dick Harrell, Berger, Nickey, Scuncio, Dana och Baldwin-Motion också får dig att svettas lite extra. I alla fall om du älskar amerikanska muskelbilar från GM.
Så vad var detta för gökar då? Jo, det stora flertalet var återförsäljare av GM:s prestandabilar under 60- och 70-talet, och passade samtidigt på att trimma/förädla bilarna innan de sålde kraftpaketen till de hugade och mycket blyfotade kunderna. Andra var renodlade biltrimningsföretag som plockade in muskelbilarna för en rejäl uppdatering. Vissa av företagen hade även postorderverksamhet och sålde dekal- och trimningskit som kunderna kunde köpa separat och i efterhand sätta på/i sina bilar.
Vad var det då för kunderna fick sig till livs om de köpte sig en Baldwin-Motion Phase III-Nova, eller en muskelbil från någon av de andra trimningssugna återförsäljarna?! Det varierade förstås. Men det var vanligt att återförsäljarna tog avstamp i SS- och COPO-versionerna av till exempel Nova. satte på egna emblem och klistermärken och lät Stinger-motorhuvar vila över efterhandsmonterade, feta bigblock 427:or. Ibland såg man till att bromsarna matchade prestandan, men mer vanligt var att man struntade i dem…
Många av de här återförsäljarna och bilförädlarna tog sig an Novor, vid sidan av Corvetter, Cheveller och Camaros. Nova var dock inte den primära bilen att konvertera till en värsting, vilket gör just Novorna ännu dyrare och mer eftertraktade idag. För en äkta Yenko Nova hamnar till exempel prislappen på en Barrett-Jackson-auktion inte sällan under 700 000 kronor, och det i USA.
Samtidigt… Om du verkligen, verkligen vill vara annorlunda och ha stadens fränaste muskelbil så är det en Nickey Nova eller Yenko Deuce Nova du ska införskaffa… Det kostar som bekant att ligga på topp!
Mer information om 60- och 70-talets tuffa muskelbilsåterförsäljare hittar du bland annat här: http://www.detroithorsepower.com
En Cadillac 60 Special från 1958 och en Scream-mask har en del gemensamt… Vill man även blanda in Edvard Munchs tavla “Skriet” går det givetvis bra det också!
Det finns för övrigt en hel fotogenre som går ut på att hitta ansiktet i olika ting, allt från termostater via elkontakter till vanliga väggar. Rätt spännande. Sök på “inanimate objects with faces” på Google och du ska finna.
Ibland upptäcker jag musik som både jag och ni gillar. Koffin Kats är ett band som skriver sådan musik.
Koffin Kats handlar om ståbas och rockgitarr i helig symbios. En frän hybrid mellan punkrock och rockabilly, en genre som en del kallar horrorpunk. Jag skiter i epiteten och digggar, för den här musiken svänger.
Här är två bra låtar att börja med:
För några veckor sedan hörde Peter Larsson på Gasoline Magazine av sig. Han hade sett mina fotografier från Färnsjörepan och undrade om inte jag var sugen på att sälja några av dem till tidningen.
Öh. Ja, jo. Gärna för mig…
Sagt och gjort. Jag satte mig och redigerade fotografierna för tryck och dammade över ett antal bilder till min namne.
Tämligen snart uppstod dock problemet att vi bär exakt samma namn. Det blir väldigt förvirrande med två Peter Larsson i samma tidning, särskilt som jag och Peter kom överens om att detta inte var sista gången som jag kommer att figurera i Gasoline (!). Hastigt och lustigt (?) bestämde jag mig för ett “artistnamn” i tidningen, och det fick bli Sneeky Pete efter det Holley-ägda varumärket Nitrous Oxide Systems (NOS) produkt med samma namn. Det vill säga det minsta och snikigaste lustgassystemet man kan köpa.
Att Sneeky Pete - skrivet Sneaky Pete - även är slang för en del andra mer eller mindre lustiga fenomen får jag på köpet.
Hur som helst så är även domännamnet sneekypete.se nu registrerat (det fixade jag i fredags, den 13:e). Så det är det som bloggen numera heter. Man måste ju vara konsekvent! Detta kan nog också vara en fördel då Bildrömmar och drömbilar samt domännamnet www.metica.se varit lätt förvirrande. Bättre att vara just konsekvent.
Så hej då Bildrömmar och drömbilar, välkommen Sneeky Pete.
Vad tror du? Hur många biltidningar finns det plats för i Sverige? Jag tror tyvärr att åtminstone någon eller några blaskor kommer att dö tidningsdöden framöver.
Här är anledningarna:
Låt oss analysera läget lite mera noggrant.
1) Hur många svenska biltidningar som på något sätt rör jänkebilar har vi idag?! På rak arm kan jag räkna upp åtminstone Street&Strip, Bilsport, Gasoline, Classic Motor, Nostalgia, Klassiker, Wheels Magazine, Power Magazine och senaste tillskottet Fuel Magazine. Alla dessa blaskor har ett innehåll som mindre men oftast mer har med amerikanska bilar att göra.
För ett litet land som Sverige är det väldigt många olika tidningar. Visst, det bor också många bilfantaster i vårt land, men knappast SÅ många att det i längden räcker till att hålla 10-15 biltidningar med liknande likriktade innehåll flytande.
Det är väl kanske just därför det börjar hända saker. Till exempel annonserade nyligen Wheels Magazine att de ska koppla ett grepp om läget med alla importskojare i Sverige som skor sig på kärlekskranka V8-älskare, och sortera ut de seriösa från de mindre seriösa i ett kommande reportage. Det är en bra start, och jag hoppas att vi får se mer granskande journalistik och mindre illa dold textreklam i de svenska biltidningarna framöver.
Vidare är vissa (typ alla utom Street&Strip, Gasoline och Fuel) av dessa tidningar mer än lovligt gubbiga. Detta är inget akut problem för biltidningarna då just de äldre männen ofta har utflugna barn och gott om pengar, men innehållet blir ju också lätt ålderstiget och mossigt. Det attraherar få nya läsare, vilket förhindrar en nytillväxt av unga bilfantaster och i sin tur nya prenumeranter.
2) Hur många bra, helt kostnadsfria bilbloggar finns det inte idag. Bilbloggar som drivs av hungriga, fantasirika, kreativa personer. Bangshift, Jalopnik, Street Legal TV och Hooniverse är fyra bra, men det finns mååånga fler.
Lägg sedan till att varje utländsk jänkebilsblaska med självbevarelsedrift har satsat på webben sedan åratal tillbaka. Och så alla dessa eminenta bilforum, oftast ett riktigt bra sådant per bilmärke och -modell.
Här ligger de tryckta tidningarnas mögiga frågespalter i lä, rejält! Forumen innebär att du kan ställa en fråga nu, och få svar om fem minuter. Vill du kan du lägga en frågebombmatta över 10 forum och få 10 mer eller mindre bra svar på kort tid. Addera en stunds funderande och du har löst 99 av 100 problem inom en timme. Det mina vänner, är inspiration som heter duga.
Och här hemma händer? Inte mycket. Surfa exempelvis in på Wheels Magazines webbplats och du inser att de precis lärt sig stava till internet. Sajten används för att kränga t-shirts och blogg verkar de inte ha en aning om vad det är. Forum? Näe, spalten “Fråga professorn” ska lösa den biten. Det vill säga “Fråga nu, få svar om en månad”. Om du har tur…
3) Jag har tagit upp de svenska tidningarna, men hur ser det ut i utlandet. Huga!
Hot Rod, Super Chevy, Chevy High Performance, Mustang Monthly, Mopar Muscle, Car Craft, Muscle Car Review, Popular Hot Rodding, Rod & Custom, Street Rodder, Vette, High Performance Pontiac, Ol’ Skool Rodz, Rodders Journal, Drag Illustrated, Hot Rod Digest…
Att vi står inför en lika internationell marknad här som i alla andra branscher gör att de svenska biltidningarna inte har så mycket att konkurrera med förutom språket och den lokala vinkeln. Men den lokala vinkeln, med feta bildreportage från bilträffar, tar Power och de andra inte särskilt väl hand om. Vem orkar vänta 1,5 månader för att betalar 60 spänn för ett tryckt reportage när snyggare och större fotografier OCH film finns ute på webben dagen efter bilträffen?!
Då är det väl språket då, som återstår. Förståelsen. Men vad jag vet så var det länge sedan raggaren var tvungen att lära sig engelska på grund av sitt jänkebilsintresse…
Jag gillar Allan Hill. Han bor i en gammal nedlagt bilfabrik i Detroit, där Packard en gång i tiden tillverkade sina bilar (produktionen upphörde 1958). Allan kan verka lite sorgsen, men han är faktiskt - för den som lyssnar - full av tillförsikt och framtidstro.
För ett tag sedan besökte jag och några vänner en retromässa i Stockholm. Mässan som sådan var på det stora hela rätt lam, men några höjdpunkter fanns förstås, även om dessa var rätt dyra.
Bland de sköna grejerna till salu kunde några redigt snygga trälådor från Shell (för leverans av stadsgas, men ändå) skådas, men också en filmaffisch (“Den vilda jakten på Cadillacen”), några slitna bowlingkäglor (sååå coola, men saftigt dyra) samt skönt punkjunk från Biribakkens, vilket inkluderade en kylarmaskering från okänt fordon.
Å så tavlan då, från Don Eddy. Den som heter “Bumper Section XIII 1970”. Så himla trevlig och mullig, och egentligen inom räckhåll rent prismässigt. Mycket dumt att jag inte slog till. 
Om du inte vet vem Don Eddy är så kan jag berätta att han är en konstnär från Californien som pysslar med fotorealism och som började måla i mitten av 60-talet. Hans trevligaste period är den mellan 1967 och 1972 då han målade av många trevliga bilar, som Mercury Cougar, Buick Le Sabre, Chevrolet Impala och olika VW-modeller.
Don Eddy gjorde även andra tavlor under denna period, som “Angels of Destruction” och “Rat”. Konstverk som berör.
Kolla hans verk här (under menyvalet Archives): http://www.doneddyart.com
TV-serien Alcatraz, som hade premiär på TV4 igår, innehåller en hel del godis. Bland annat en nyinspelning av den klassiska biljakten på San Franciscos gator från filmen Bullitt (sista avsnittet, första säsongen). Tyvärr handlar det om en modern tappning, med en lika modern Ford Mustang och Dodge Charger. Samtidigt har teamet bakom Alcatraz satsat mycket på att efterlikna originalbiljakten, så räkna med en och annan överraskande detalj från förr!
Den som inte orkar vänta 12 avsnitt eller har lust att betala för sig (Alcatraz går även på TV4 Play mot betalning) kan med fördel se delar av biljakten här:
Förmodligen. Själv gör jag det och skrapade därmed ihop 9 av 10 möjliga poäng. Se upp för fråga fem, den är särskilt svår…
Här gör du testet om filmbilar: http://bit.ly/Ha8Lx8
Nu är det bråda dagar i landets mekgarage, något som inte minst märks utanför Hansen Racing i Spånga, Stockholm. Jag var där för några dagar sedan för att köpa nya bakre stötdämpare till Novan, samt införskaffa ett par hjälpfjädrar till mina saggiga bakre bladfjädrar (mer om dem i ett senare blogginlägg). Parkeringen utanför fylldes hela tiden på med nya jänkebilar. Tyvärr hann jag bara fånga två, lite nyare varianter på bild.
För övrigt gillar jag Hummer H1 (till skillnad från H2/H3). Däremot blir det väldigt lökigt att försöka stöpa om den till en pimpad bil hämtad från Snoop Doggs senaste musikvideo (en H1:a ska vara fet, burdus, grön och ruffig, inte snobbvit…). Samtidigt svarar ett sådant där pimpande väldigt bra mot en viktig poäng med jänkebilar och hobbyn som sådan: Varför har du gjort så där? För att jag kan!
I början av veckan hörde en gitarrnörd och tillika gammal medarbetare av sig för att fresta med ett reportage han skrivit från den tyska mässan Musikmesse i Frankfurt som gick av stapeln under förra helgen. Hans artikel berörde bland annat den åldrande men samtidigt ständigt aktuella “konflikten” mellan de två stora gitarrtillverkarna Fender och Gibson.
Det där sparkade igång min nyfikhet och jag började surfa runt bland fakta, termer, begrepp och modeller som “Single coil pickups”, “Les Paul“, “Stratocaster”, “materialval”, “Double humbuckers” och annat viktigt.
Snart var jag fångad på nördkroken.
Efter ytterligare någon timmes gitarrsurfande kom jag in på Gibsons olika gitarrermärken. Hårdrocksguran Flying V i alla ära, men namnet Gibson Firebird lät (och låter) rätt fräckt det med.
Firebird, som i Pontiac Firebird? Näe, snarare Firebird som i Dodge Coupe från 1939!
Jo, Gibson Firebird designades av Raymond H. Dietrich, samme man som gav oss en av de där svintuffa kuporna, som vid sidan av Willys, Ford, Chevrolet och Plymouth fungerar både som gangsterglidare, gasser och dragsterdräpare.
Firebird har för övrigt drag av femtiotalets stolta bilfenor och blev tillsammans med syskonet Gibson Thunderbird med tiden mycket uppskattade gitarrer av världens musiker. Särskilt av Johnny Winter och Lynyrd Skynyrd, vilket passar med tanke på vad dagens och gårdagens raggare lyssnar på. Cirkeln är sluten, liksom.
Det är inte utan att jag undrar hur det omvända skulle fungera idag. Hur skulle den bil se ut som blev formgiven av den eller de designer som står bakom till exempel Ipad eller Xbox 360?! Förmodligen skulle den inte vara så vacker. Samtidigt gillar jag tanken på hur helt olika genrer korsbefruktas. Det är där, i skärningen mellan två vetenskaper, ämnesomåden och så vidare, som någonting nytt och spännande föds.
Min gode och pålitlige bloggkamrat i väst (http://svammelsurium.blogg.se) brukar då och då ta sig en tur till bilimportföretaget Nordtrafiks containrar för att se vad som anlänt till Sverige från Amerikat.
Häromdagen kom han ihåg Novaälskaren Larsson i öst och skickade således över några fotografier på en ruggigt cool Chevrolet Nova från 1972 som precis anlänt.
Av Mårtens - ja, herr Svammelsurium heter ju så i verkligheten - kommentarer och fotografier att döma så handlar det om en riktigt välbyggd krutburk som hänger av det mesta på våra vägar. Så här skriver han:
Den här ser inte så billig ut. Mycket fint byggd. Bigblock, Brodix-toppar, bra delar och kanonfinish med. Den har fyrlänk, Strange spole till bakaxeln, fullbur, line-lock, tryckluftsstyrd låda med mera. Fina prylar och inga raggarlösningar någonstans vad jag kan se. Mycket seriös bil. Men den har ändå kvar full inredning, rutor med mera. Ingen överladdning heller. Ingen gas, kompressor eller annat, bara en herrejössesjävlar jätte-Holley. Men det kan nog flytta åbäket rätt bra ändå…
Då återstår frågan vem som köpt Novan och vad den ska användas till?! Vet du mer, hör av dig!
