Bildrömmar och drömbilar

Det pågår en högst outtalad tävling i mitt mekgarage. Tävlingen om vem som har tuffast omklädningsskåp. Här är det alltså det “rätta” utseendet a.k.a. klistermärkena som gäller…

Hjälp mig att kora vinnaren. Vem har snyggast/coolast skåp?

Bonusfråga: Para ihop rätt omklädningsskåp med rätt fordonsägare: A kör Plymouth ‘Cuda, Pontiac Le Mans och Harley-Davidson, B kör Chevrolet Camaro och Chevrolet Caprice, C kör Chevrolet Caprice och Rödqvarna och D kör Pontiac Trans Am.

Garaget har fått finbesök. K har nämligen investerat i en ny jänkebil, en cabbad Pontiac Le Mans från 1968.

Gissar att Pontiacen kommer att gästspela hos oss lite då och då (alla mekplatser upptagna). Trevligt. Bland annat ska bilen utrustas med nya lyktor samt sulor och fälgar. Det senare bytet förstår jag inte riktigt, men så är jag också ensam om att tokdigga de där fälgarna från 80-talet…

Jesus hänger inte bara med när jag tar en tur med Capricen, han hänger även på väggen i garaget, mellan skjutmått och kapskivor. Jesus håller ett vakande öga över det som händer där. Kan behövas!

När det var dags att köpa hus i våras så förhandlade jag bort garaget. Det kan tyckas dumt.

Nu går det ingen nöd på mig, men kanske hade mitt liv blivit rikare på fler än ett sätt med garage. Om vi ser bortanför möjligheten att ha en mekplats för bilen på 20 sekunders gångpromenad från hemmet.

Garaget är nämligen nästan lika viktigt som oavslutade studier när det gäller att nå framgång i livet.

Förhör Bill Hewlett och Dave Packard (HP), Steve Jobs & Steve Steve Wozniak (Apple) eller Larry Page och Sergey Brin (Google) om den saken. Alla startade de nämligen sina verksamheter i garaget.

Själv har jag numera ett hobbyrum, det var vad jag fick i förhandlingen. Det är ungefär hälften så stort som ett ordinärt garage. Betyder det att jag kommer att bli hälften så framgångsrik som Apple-, Google- och HP-grundarna?

Nu kan det regna, hagla eller till och med snöa om väderguden så önskar. Bettie är avställd och har förpassats till sitt vinteride, det vill säga mekgaraget. Där ska hon ska få extra mycket kärlek och omsorg. Men mer om det i ett framtida blogginlägg.

Men jag har inte bara ställt av bilen, jag har också precis besiktigat den. 

Glädjande nog kan jag nästa vår ställa på Capricen rakt av för att sedan vrida om tändningsnyckeln och börja glida. För även denna gång gick Bettie i genom besiktningen utan att några fel hittades.

Och jag törs lova att hon ska få röra på sig mer under 2010 än i år. Körsträckan under 2009 landar nämligen på ynka 46 mil. Det är löjligt lite motion för en fet jänkare.

Jag undrar vem i garaget som läser skräplitteratur. “Överfall i bergen” av M. Marek låg på fikabordet häromdagen. Av baksidan att döma verkar boken tämligen lättläst (en längre toasittning räcker):

“Radiorösten fortsatte: -En amerikansk lastbil har överfallits på väg nummer 2 mellan Sonoyta och San Emeterio. En av de båda förarna är lätt skadad och fordonet blev stulet. Det rör sig om en ljusblå Kenworth. Meddelandet är speciellt riktat till Jim Stonewall i Red Baron, som också är på väg till Mexiko…”

Någon när helt klart drömmar om ett spännande liv som lastbilschaufför!

Jaja. Själv är jag knappast utan skuld. Författare som William Earl Johns, Ed Mcbain och Mickey Spillane stod högt på önskelistan en gång i tiden. Och stor har jag ju inte blivit, jag leker fortfarande med bilar!

Vad gör man när hungern river i magen och det står en varm färdigrätt i mikron i garaget, men besticken har glömts hemma?

Cajsa Warg hade naturligtvis rätt, på fler än ett sätt. Sexans nyckel är ett klart bättre alternativ än att äta med händerna.

Samtidigt går det åter att konstatera att rätt verktyg för rätt jobb är grejen. Pastan gled nämligen runt som en tvål i ett badkar…

Tänk att ha en billyft i garaget. Gosse, det hade varit något det. Att slippa släpa fram garagedomkraften och pallbockarna vareviga gång jag ska in under bilen och meka.

Undrar vad den där modellen kostar?

Hm. Förmodligen ingen idé att ens fundera vidare på saken - lär ju gå två Capricer på en sådan makalös pjäs.

Jag är en pragmatiker. Coola teknikprylar i all ära, jag går främst i gång på verktyg som uppenbart förenklar mitt liv.

Som Black & Deckers skruvdragare Smartdriver. Hur många skruvar har inte tappats rakt ner i svåråtkomliga hål, hur många fingertoppar har inte manglats sönder av vassa skruvgängor? En liten arm som håller skruven på plats löser enkelt dessa problem.

Varför har ingen kommit på det tidigare?

Ytterligare en smidig lösning är New Waves vågformade slipskivor. Förenklar sliparbete i trånga vinklar med ungefär 543,7 procent.

Nu händer det grejer! Simon - kompis med en av garagekamraterna - är på besök. Han rullade faktiskt in sin nyinköpta Harley-Davidson i vårt garage redan under förra veckan, och trimsatsen åkte på i all hast (Simon är inte klok någonstans, men väldigt trevlig). Det låter mäktigt som f-n när han startar upp tvåhjulingen, som en brunstig tjur på grönbete. 

Simon är inte säker på om allt rullar som det ska efter trimmandet - det knackar lite märkligt om cylindrarna - men det verkar inte bekymra honom så mycket.

Garagekompisen som äger en Smokey and the Bandit-Trans Am har också börjat känna att vårluften sipprar in genom den dammiga ventilen uppe vid taket. Han har precis brevid klar med sin bilgolvsrenovering, och berättar förnöjt att ”snart är det dags att åka och tvätta eldfågeln och dra en repa på stan”.

Själv inser jag att jag inte är klar med ens hälften av de grejer jag tänkt göra under vintern. Men det är väl bara att gilla läget, smälta att jag kommer att konstatera ungefär samma sak vid den här tidpunkten nästa år… ;-)

Det är helt galet billigt. När jag besökte Florida i förra veckan lyckades jag hitta en komplett verktygsats med hela skalan av tumbaserade fasta nycklar och hylsor (plus motsvarande uppsättning milimeterstorlekar och annat godis) för 160 kronor på butikskedjan Target.

Märket är Durabuilt, vilket förmodligen inte motsvarar Bachokvalité. Men tillverkarna lovar i alla fall livstidsgaranti på prylarna.

Nedanstående uppsättning fasta nycklar från 13/16″ till 1/4″ kostade - håll i dig - 50 spänn!

Det är svårt att nämna ärkepervot Coop utan att skriva lite mer om hans konst. Fast jag vet om det finns så mycket att tillägga. Hans bitvis eminenta teckningar handlar nästan uteslutande om två saker: bilar och brudar.

Döm själv på vilken sida av god smak hans arbete befinner sig (och passa samtidigt på att köpa en t-shirt med nedanstående tryck = tuffast i garaget).

http://www.coopstuff.com

Nu börjar projektet med garageinredningen att ta form. Gött. Kvar att göra är att skruva upp en bra lösning för hylsor och fasta nycklar, men det är borde vara löst på ett litet kick. Sedan kan jag börja meka på allvar.

I kväll är det dags för veckans garagesession. Eller rättare sagt, det hade varit det om jag inte hade drabbats av maginfluensa. Nu blir det i stället till att sprutlackera porslin.

Hur som helst. Nästa steg i garageinredningen är en verktygstavla. Jag ringde runt och kollade priser på färdiga lösningar. Enbart för själva verktygstavlan utan tillbehör ska exempelvis Mekonomen ha 800 spänn. 800 spänn! Det är ohemult mycket pengar. 

Måttet på Mekonomens tavla är en gånger en meter, och då behöver jag åtminstone två stycken för att få plats med mina grejer. Därmed landar prislappen på det dubbla, det vill säga 1 600 spänn bara för att kunna organisera verktygen på ett smidigt sätt. Det är inte acceptabelt.

Då är det bättre att tillverka sig en egen verktygstavla. Vilken ska göras, med några tunna spånplattor och lite skruv. Skulle gissa att den totala kostnaden hamnar på en tiondel av 1 600 kronor.

Frågan är från vilken av nedanstående tre verktygstavlor (garagegrannarnas) jag ska hämta mest inspiration när jag knåpar ihop tavlan?!

På tal om Hitta.se och deras nya tjänst Gatubild. Jag trodde att pengar och smak inte hade något med varandra att göra, men jag verkar ha fel.

Snubblande nära öfvre Östermalm i Stockholm hittar jag nämligen denna skönhet parkerad. Vacker Caprice, eller hur (se fotografi längre ner)!

Om några timmar är det dags för en garagesession. Då blir det en slutspurt vad gäller garageinredandet för att sedan ägna lite tid åt det som är riktigt kul: själva bilmekandet. Dagens uppdrag går ut på att komma underfund med vad som gör att Capricen är svårstartad när motorn är varm. Blir en stabil del i arbetet att se över hela bilen.

Nu är jag nästan klar med min arbetsbänk. Den tog tre timmar att skruva ihop, och består av 80 skruvar, en osb-skiva och några reglar. Till en kostnad av drygt 200 spänn.

Kvar att göra är att lägga på någon form av smutsavvisande duk på den, samt sätt en skyddande sarg på osb-skivan så att jag slipper riva mig på de vassa kanterna. Sedan är själva grundbulten i garageinredningen klar.

Men visst är resultatet fint, så här långt?!

Väl på plats i nya garaget är det bara att konstatera att det är tur att lokalägaren inte tar ut trängselskatt. Då hade det blivit rejält dyrt för oss hyresgäster, och synnerhet bloggägaren som har garagets största bil.

Inte mycket till lebensraum just nu, med andra ord. Får helt enkelt smygannektera delar av de andras garageplatser och hoppas att de inte märker något. Karlis, min granne i norr, ligger helt klart risigast till.

Har redan börjat fundera över garageinredningen. Då denna mekplats är permanent så gäller det att gnugga geniknölarna rejält så att ytan maximeras och trivselfaktorn skjuter i höjden.

Högtalarna ska exempelvis upp i taket, så de kommer ur vägen.

När det gäller arbetsbänken blir den en kombination av finsnickeri och att dra fyra feta bultar i vägen, applicera några tjocka reglar och en spånplatta.

Kristians idé om att klä osb-plattorna med lättsvabbad vaxduk eller matta verkar klok.

Tur för honom att han är snäll. Det innebär att jag väntar med att invadera hans guldkust.

Några dagar.

Så var det dags att röra sig mot den permanenta mekplatsen. Från att vara garagegranne med en Ferrari och ett antal tyskar (BMW) får Capricen från och med i morgon gosa med en Chevrolet Camaro, en Pontiac Trans Am, en Plymouth Barracuda, en Harley-Davidson och några vilsna paddor (Citroën, du vet).

Till skillnad från den temporära och trevliga vänskapen med putsbögarna, som har polerat sina fullt fungerande BMWs alldeles högglansiga, så är det ett trött gäng Capricen får kela med framöver. Camaron är inkontinent och läcker bensin, Cudans motor liknar mest en sprängskiss och paddorna har inte rullat många mil under de senaste åren. Det är förmodligen bara Pontiacen som kan frusta i gång ett mäktigt V8-vrål.

Men, men. Det är fortfarande långt till sommaren!

På plats i första garaget.

Vettigt inredningsarbete börjar givetvis med att koppla in stereon. Inget mekande utan Motörhead, Ministry och Monster Magnet på högsta volym.

Det återstår att se hur länge jag blir kvar här. Grannarna är trevliga, men pysslar mest med BMW och rejsingbågar. Inte min kopp med te.

Dessutom börjar det lossna med garageplatsen som befinner sig på två tunnelbanestationers avstånd. Betydligt bättre än fem, som är fallet med den här.

Efter att ha hyrt en dyr plats i ett stort parkeringshus i närheten av bostaden (som tyvärr inte erbjuder möjlighet att meka och som är bajs på alla sätt och vis) visar det sig att räddningen är närmare än vad jag trott.

På tisdag flyttar jag in en mekplats överkomligt antal tunnelbanestationer hemifrån, tack vare en trevlig bekant.

Guld!

Här är några nya fotografier på Bettie. Visst är hon fin!