Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-settings.php on line 472

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-settings.php on line 487

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-settings.php on line 494

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-settings.php on line 530

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-includes/cache.php on line 103

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/u/u1273102/www/blogg/wp-includes/theme.php on line 623
 Sneeky Pete » Film

Arkiv för kategorin 'Film'

Populärkulturens tokviktiga roll

fredag 19 november, 2010 kl. 06:26

En fundamental del av vår hobby (och våra bilars värde!) utgörs av populärkulturen som omgärdar dem. Jag talar förstås om alla filmer och tv-serier som släppts genom åren: Death Proof, Easy Rider, Dirty Mary Crazy Larry, The Seven-Ups, Fear is the Key, Raggargänget, White Line Fever, Two-Lane Blacktop… You know the thrill.

Vi brukar prata om detta i mekgaraget lite då och då, och vi är rörande överens. Ju fler filmer med gamla klassiska jänkejärn som släpps, desto större intresse. Det brukar gnällas en del i Wheels och Power om bristande återväxt, men så länge det kommer ny populärkultur fullproppad med klassiska bilar så oroar åtminstone inte jag mig. Men jag skulle oroa mig lite om jag var redaktör för Wheels eller Power, för det finns rätt många piggare biltidningar att välja bland.

Jodå, populärkulturens roll för det klassiska märks inte minst när jag står i begrepp att sälja min Rödqvarna (barn = Nova | barn != Nova + Rödqvarna), och det dyker upp en fjunig reklamare med keps. En räka utan valkar i händerna eller olja i pannan, och som förmodligen knarkat på tok för mycket Sons of Anarchy, och Jonas Crambys blogg. Det är kul med återväxt, i synnerhet från oväntat håll.

Speaking of populärkultur så släpps snart två nya filmer med trevligt innehåll i form av jänkebilar. De heter “Drive Angry” (lockar med Buick Riviera från 1963, Chevrolet Chevelle SS från 1971, Dodge Charger från 1969 m.fl.) och “Faster” (vad sägs om Chevrolet Chevelle SS från 1971, Pontiac GTO från 1967 m.fl.).

Skapligt mycket ögon- och örongodis, med andra ord. I bilväg i alla fall.

Av båda trailerna att döma så verkar “Faster” lätt medioker medan “Drive Angry” snäppet bättre. Vi får se, helt enkelt. Själv har jag för länge sedan fastnat för V8:or, och behöver inga fler filmer för att inse deras storhet!

En multitalang av rang

torsdag 18 november, 2010 kl. 06:00

Ringer det någon klocka om jag skriver namnet Leif Garvin?

Mm, tänkte väl.

Han är som bekant en av Sveriges mest kända bilbyggare, både här hemma och utomlands. Konstigt vore det väl annars, Leif har byggt både en 1967 års Shelby GT-500 “Eleanor”-replika, en kopia av KITT, det vill säga Knight Riders Pontiac Trans Am från 1982 med blinkande dioder i grillen, samt världens bästa kopia av den moderna Batmobilen.

Nu ska han bygga en Batmobile till. Med elmotor (trots att Leif är V8-fantast). Som han ska köra kust till kust i USA med! Allt filmat som internationell (nåja) webb-tv av Bobbo Krull.

Helgalet är bara förnamnet. Att han dessutom, enligt en två år gammal intervju i DN, vill göra en svensk nyinspelning av bilfilmsklassikern Cannonball Run (den med Burt Reynolds och Roger Moore), med Ronny och Ragge (!), gör honom inte till en mer sansad individ.

Mm. Det är är inte så lite Bruce Dickinson över Leif Garvin. Det vill säga multitalang av rang. Förutom att Leif är fenomenal på skruvandet rattar han även en skapligt hyllningsband som heter Fan Heller (gissa vilket bands låtar de lirar). Jösses. Karln är bara 44, men behärskar mer än vad de flesta hinner med att lära sig under ett helt liv. Respekt!

Leifs nya Batmobile-projekt finns här: http://batmobilesweden.com

Bilfilmer du måste se (del 17)

måndag 18 oktober, 2010 kl. 06:29

Öppningsscenen i Heart Like a Wheel är heeelt magiskt bra. Den appellerar till mig eftersom jag själv kommer att befinna mig i samma situation om några år: I bilen med en dotter i knät. En dotter som först kommer att vara förskräckt över att jag kör som en biltjuv, men när hon sedan själv får vara med och styra - precis som jag med mina föräldrar - övervinner rädslan och blir stormförtjust. För att sedan bli fullkomligt upp över öronen förälskad i bilkörandet. Att köra fort. Fort som faaan.

Hm. Man får väl drömma lite, eller?

Tillbaka till Heart Like a Wheel. Det absolut bästa med den här filmen är att kvinnor inte reduceras till “våp vid vägkanten” som så ofta annars när V8:orna ryter till på filmduken. Filmen handlar Shirley Muldowney, den första kvinnan att köra dragracing, ever. Det är riktigt roligt att se henne hetsa fram ett race, eller själv ta plats i en skön slingshot dragster eller Mercury-blysläde. Roligt och ovanligt.

Heart Like a Wheel innehåller därtill något så ovanligt när det gäller bilfilmer som mänskliga relationer. Det uppstår flera intressanta konflikter som många tittare känner igen sig i. Den om givna och tagna roller i en relation, och hur nöjda de involverade är med dessa. Vem som får lov att ta några steg framåt rent karriärmässigt, medan den andre sköter markservicen. Om två viljor, lika starka, tävlingsinriktade och fullt beredda att kämpa hårt för att nå sina mål.

Vem nyttjar vem, och varför. Det är en fråga som biter sig fast.

Men till sist är det här en film som innehåller en löjligt perfekt mix av top fuel dragster, kärlek, otrohet och
vänskap. Den innehåller grym musik och kroppsmassage i form av öronbedövande motorvrål. Det är Road Kings versus Rochester Rockets, all the way. Det är tävling, så nära på liv och död man kan komma med livet i behåll.

Som Shirley Muldowney själv lär ha sagt vid ett tillfälle: “There is no room for bimboism in drag racing”. Alla andra är förstås hjärtligt välkomna att tävla, oavsett kön. Om de vågar. Allt tack vare Shirley Muldowney.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 10/10

Rallybrudar och Franz Jaeger

söndag 17 oktober, 2010 kl. 09:01

Två snabba, en solig och kall oktoberdag som denna!

  1. Igår var det dags för Franz Jaeger att flytta ut från garaget för gott. Han är på tok för stor, grön och bråkig tycker vi. Men han flyttade inte ut frivilligt, så vi var tvungna att hjälpa till. Och enkelt var det knappast, för ett 500 kilo tungt vapenskåp är rätt otympligt. Som synes på bilden nedan blev det en vådlig balansakt att få upp Franz Jaeger på släppvagnen, en balansakt som involverade både motorlyft och garagedomkraft. Kanske inte de bästa verktygen för skåplyft, men likväl fungerande sådana. Och bra gick det, till slut. Puh!
  2. Missa inte Rallybrudar på TV4 ikväll. Kanske inte världens bästa bilfilm, men gissningvis en redig trevlig och rolig söndagsrulle att käka chips till.

Bilfilmer du måste se (del 16)

torsdag 30 september, 2010 kl. 06:37

The Seven-Ups. Det är filmen man skulle kunna kalla Bullitts mindre kände kusin. De har en del gemensamt.

Båda är producerade av samme man, Philip D’Antoni, även känd för att ha producerat den riktiga bilrökaren The French Connection. Båda innehåller en lång och härligt biljakt som har en hel del gemensamma nämnare. Å så atmosfären. Vi pratar riktigt blekt 70-tal här. Tänk Charles Bronson i Death Wish. Endera älskar eller hatar du den. Själv blir jag aldrig mätt på scenerna och grejerna: mängder med gungande jänkebilar, snyggt skurna trenchcoats i knappt synbara färger, avgasmoln, gatubrunnar som pyser av varmluft, små blänkande serveringsbord med de rätta whiskeykarafferna, affärerna med de sköna namnen, t.ex. Chock full o’Nuts. Listan kan göras lång.

Samtidigt är The Seven-Ups något så ovanligt som en polisfilm med stor medmänsklighet, själ, värme och hjärta. Med känslor. Där boven är rädd, och där hjälten blir tveksam och frustrerad. Det här är också en av de första filmerna när polisen börjar jobba efter samma villkor som buset, det vill säga sätta hårt mot hårt på allvar. Förmodligen speglar det åtminstone delvis hur samhället såg ut i 70-talets USA.

The Seven-Ups är sprängfylld med snygga detaljer för den som uppmärksam. Den första biltvättsscenen (finns flera, bara en sådan sak!) är magiskt bra. Så perfekt dörrhandtagen på en Lincoln Continental matchar en elak skurkidé! För övrigt var det på 70-talet man kunde se riktiga Chevrolet Impala- och Ford Mustang-vrak (båda tidiga 60-talare) ligga utspridda i landskapet. Fullt naturligt.

Det finns de som hävdar att biljakten i Bullitt är den bästa i filmens värld. Den tio minuter långa biljakten i The Seven-Ups som slutar med att en 1973 års Pontiac Ventura stöps om till cab är snudd på lika galant. Dessutom betydligt vassare vad gäller motorljud och spänning.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 8/10

Bilfilmer du måste se (del 15)

fredag 24 september, 2010 kl. 06:36

The Adventures of Ford Fairlane. Jag minns att jag såg den här rullen när den kom 1990, jag kommer inte ihåg ett gram av handlingen.

Gissar att det var en och annan kille som apade efter Fords spasmer och manér. Säkert var att några grabbar i klassen älskade filmen. Kanske tyckte även jag att filmen var fräck då - men förmodligen och förhoppningsvis inte.

Egentligen finns det bara några grejer som den här filmen kan stoltsera med. Typ underhållande rekvisita från 80-talet och grymt vackert typsnitt i vinjetten (tänk Magneto).

Samt en handfull fräscha bilar då, som huvudrollsinnehavaren, en Ford Fairlane 500 Skyliner från 1957. Även en skön Chevapickis från mitten av 50-talet skymtar förbi, liksom några tuffa Polis-Impalor från 80-talet.

Det är snudd på att The Adventures of Ford Fairlane inte platsar alls under bloggserien “Bilfilmer du måste se”. Den räddas endast av den snygga filmtiteln. Kanske borde jag döpa om hela rasket till någonting annat. Samtidigt går det att dra en parallell till våra årstider. Vad vore sommaren utan vintern.

Jag vill verkligen gilla den här filmen. Men det går inte. Den är ostig i kubik, och med ett sjukt kasst manus. Jag förstår plösligt varför jag inte minns något av filmen, jag har förträngt dess existens.

Så… bara för att filmen innehåller några fräcka bilar och kommer med en tufft omslag behöver det inte betyda att det är en bra film i övrigt. Jag lovar därtill att nästa bilfilm som jag recenserar är betydligare hårigare.

Bilbetyg: 3/10

Filmbetyg: 1/10

Dokumenterad bilnörd

torsdag 12 augusti, 2010 kl. 05:45

Som du redan vet så är jag en stolt bilnörd av rang. Vad känns då bättre än att få ett erkännande för sina böjelser, exempelvis genom få det dokumenterat på annat håll än här på Bildrömmar och drömbilar. Jepp, jag har framgångsrikt bidragit med material till Internet Movie Cars Database, IMCDB.

Helt enkelt var det inte. Dels måste man identifiera en hel del bilar, dels måste det finnas en ledig plats i IMCDB, vilket det knappt gör numera. Majoritetens av alla filmbilar är redan dokumenterade där (gäller även fordon i svenska filmer som Raggargänget, Smultronstället och Fartfeber…).

Mitt bidrag fick således bli Code of Silence, en patinerad gammal rulle från 80-talet med en idealistisk Chuck Norris i huvudrollen. Filmen är väl så där, men det finns en och annan skön bil med. Som en Pontiac Firebird från 1974 och en svampig Chevrolet Monte Carlo från 1977.

Här hittar du mitt bidrag: http://www.imcdb.org/movie.php?id=88936

Bilfilmer du måste se (del 14)

onsdag 21 april, 2010 kl. 06:12

250 000. 400 000. En miljon. 30 miljoner dollar? Din egen familj. Vad är värt att äventyra för att få svinga etikens svärd i syfte att få rätt?

Enligt Robert Kearns, intervalltorkarens uppfinnare, fanns det ingen övre gräns. Han var den lilla människans företrädare till sista blodsdroppen.

Flash of Genius bygger på en sann histora, men den ter sig rätt märklig. Åtminstone i filmen säger Robert Kearns “Jag vill bara göra någonting viktigt”. Det betyder att företräda några överkörda uppfinnare - inklusive sig själv - istället för att fortsätta att undervisa blivande ingenjörer.

Robert Kearns slogs för principen. Rätt ska vara rätt.

Vi andra - de av oss som är uppfinnare - skulle ha släppt eländet vid våra fötter. Gå och uppfinna något annat. Komma tillbaka, stärkta och pålästa om vad som gäller rent juridiskt.

I filmen Flash of Genius ställer Robert Kearns sig frågan “Vad definierar framgång? Hjärna och talan? Tur och tajming?”.

De flesta svarar nog tur och tajming.

Inte rättshaveristen Robert Kearns. Men han struntar samtidigt i att söka svar på några högst väsentliga frågor. “Är jag på rätt spår?”. “Stöttar familjen mig?”.

När Robert Kearns till slut får rätt, infinner sig några sekunders glädje. Och en inre tomhet. Var det allt?

Mmm. Fast en bra film och en intressant och tankeväckande historia är det.

För att inte tala om alla trevliga bilar som det i Flash of Genius kryllar av. Ford Mustang från 1972, Chevrolet Camaro från 1969. En mäktigt fet Lincoln Continental Mark III från samma år. Ford Galaxie 500, Chrysler Newport, Mercury Montclair. Många mullrande V8 som helt normalt väller fram längst gatorna.

För övrigt är steglös variabel intervalltorkare en av de bästa uppfinningarna till min Chevrolet Caprice. Men det är förstås en helt annan histora.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 7/10

Dödsmässa för Detroit

fredag 16 april, 2010 kl. 06:51

Julien Temples makalöst intressanta men också skrämmande dokumentär Requiem for Detroit om den döende motorstaden får avsluta den här veckan. Ett stycke evig bilhistoria, med allt vad det innebär av trevligheter och mördande tråkiga skitjobb. Vad du än gör, se den.

Resterande sju delar hittar du här: http://www.youtube.com/user/RobFinlay

Bilfilmer du måste se (del 13)

fredag 26 februari, 2010 kl. 05:37

Det var den första actionfilmen jag såg. Mamma hade blivit med VHS och jag lånade rullen Code of Silence av en kompis. Tror året var 1987, eller så. Givetvis mörkade jag de våldsammare partierna i filmen och slätade över det med en kommentar i stil med “… som Rosa Pantern, men med någon biljakt…”. Mamma var skeptiskt, men lät mig i alla fall se filmen.

Kommer ihåg att jag häpnade över att skurkarna hotade filmens huvudrollsinnehavare med en Colombian Necktie. Minns mycket väl att jag diggade alla sköna jänkebilar. Filmen kändes väldigt USA, väldigt New York (trots att den är inspelad i Chicago). Ruffiga t-banemiljöer och rostiga amerikanare hjälpte till att förstärka den bilden.

Chuck Norris gjorde förstås sitt till. Den hårda hjälten, som aldrig avvek från sina ideal trots ett massivt grupptryck. Stort för en 13-åring.

Tyvärr kan jag meddela att Code of Silence inte åldrats särskilt väl. Den enda riktig behållning så här 23 år senare är bilarna. Chuck Norris väderbitna Pontiac Firebird från 1974 sida vid sida med en tung 1981 Plymouth Grand Fury i polisbilstappning. En dominant Chevrolet Monte Carlo Landau av 1977 års modell gungar fram och snor uppmärksammheten från en luggsliten Cadillac Coupé de Ville från 1977.

Som sagt. Mycket trevlig film när det kommer till bilarna.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 3/10

Bilfilmer du måste se (del 12)

fredag 20 november, 2009 kl. 06:04

Musiken. Kläderna. Skäggen. Stämningen. Men framför allt: Bilarna.

Originalversionen av Gone in 60 Seconds har allt, utom möjligtvis nyanserade skåderspelarinsatser. Den enda karaktären som lämnar ett bestående intryck är Billy, som tillsammans med sina fem majjarökande och spritkrökande polare glider runt i en tung Cadillac Coupe De Ville från 1965.

Men vem bryr sig om skådespelarna. Filmen är en äkta stilstudie i det sorglösa 70-talets mer vräkiga och glamorösa sida, och det är det som är intressant. Det är också lätt att förstå varför Beastie Boys genom stil- och bilval hyllade rullen i sin musikvideo till låten “Sabotage”.

De två enda men ack så ledsamma ögonblicken är när en Dodge Challenger mals ner, och när en Cadillac Fleetwood Eldorado eldas upp. Men samtidigt fanns det ju tämligen gott om sådana bilar när filmen spelades in.

Sugen på en total överdos på bilar från 60- och 70-talet? Då är Gone in 60 Seconds ditt bästa filmval. Allra trevligast är den vandring i ett parkeringshus som huvudpersonen Maindrian Pace gör i jakten på Mustangen Eleanor. Inom loppet av några minuter får tittaren en rad exotiska bilar serverade på ett silverfat, som Jensen Interceptor MK III, Maserati Ghibli Coupé, Lotus Europa S1, Chevrolet Vega och Lamborghini Miura P400. Och då har jag bara nämnt en jänkare - parkeringshuset innehåller många fler, liksom filmen i övrigt.

Ja, tittaren bjuds på mängder av Corvetter, Cheveller, Camaros och Challengers, men också Porsche 911 Targa, Karmann Ghia, Volvo 1800 E, Volvo PV 544… Listan över sköna bilar är kilometerlång.

Toppa sedan det hela med en 35 minuter lång biljakt och du förstår att vi pratar om en av filmhistoriens allra främsta bilfilmer.

En rolig anekdot är att Gone in 60 Seconds är en liten revolution i produktplaceringens ädla konst.  Goodyear, Datsun, Mazda, Cadillac med flera lyckas nämligen peta in sina logotyper på strategiskt valda positioner. Subtilt, men ändå synligt.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 8/10

Bilfilmer du måste se (del 11)

onsdag 16 september, 2009 kl. 05:52

Män vågar inte erkänna för andra män att de kan vara rädda.

Där har du nivån på det filosofiska anslaget i Days of Thunder.

Resten är - tack och lov när det gäller den här filmen - enbart en trevlig matiné med inte alltför höga anspråk på intellektuellt stötande och blötande, eller djup.

Må bra-faktorn är i stället naivt tokhög, med lika delar romantik, humor (nåja) och en slagen amerikansk hjältes klassiska revansch i slutet.

Det är emellertid mängden höga motorvarv, vrålande V8:or, högljudda bilkrascher och argt gnisslande bilplåt som gnuggas mot cementvallen som är den verkliga behållningen.

Det vill säga det som är Nascar.

Det finns gott om små sköna detaljer i Days of Thunder, sådana som förmodligen går över huvudet på de som inte är bilintresserade. Detaljerna utgör själva limmet som fogar ihop det oljefilmstunna manuset.

Robert Duvalls rollfigur Harry Hogge har fått låna några busiga trix från Henry “Smokey” Yunick, världsberömd tävlingsbilsbyggare inom Nascar.

Flertalet gånger dyker vita Capricer upp, både som boxy och tvålkopp. Men också andra populära bilar som Dodge Charger och Jeep Wrangler dyker upp utan någon annan egentligen orsak än att glädja tittarna, och få dem att nicka igenkännande.

Det är också klart underhållade att de två racerförarna Cole Trickle och Rowdy Burns både krockar i Nascarbilar som i sina respektive rullstolar, eller rejsar runt i sjukhuskorridorerna i dem. Ja, rullstolarna alltså.

Men den intressantaste detaljen är den runt kraschen som förekommer racerförarnas sjukhusvistelse.

Först anser jag att regissören Tony Scott borde pryglas för den utomordentligt uselt byggda dramatiken runt själva smällen.

Dramatiken är nämligen obefintlig.

Sedan inser jag att det är DET som är själva grejen. En krasch kommer alltid väldigt oannonserad. Att bygga upp förväntningar inför en sådan är både lamt och till med lite smaklöst, beroende på utgången.

Som sagt, det är detaljerna som gör Days of Thunder. Lite otippat, eller hur.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 5/10

Bilfilmer du måste se (del 10)

torsdag 3 september, 2009 kl. 06:46

“Han måste ha knullat en massa kvinnor i sin enorma bil. Den är som en säng på hjul.”

En av huvudpersonerna - Catherine Ballard - kommenterar den Lincoln Continental från 1963 som rollfiguren Vaughan kör runt med i filmen Crash från 1996.

Dessa två meningar kapslar på något sätt in hela handlingen. För vad gör man när den knotiga, gråa vardagen smyger sig på. Skaffar en hobby; samlar frimärken eller mekar med bilar?

Kanske inser att man är lätt rubbad och knullar runt bland bilplåt och fordonsvrak?

Crash är en tämligen skev och vrickad film om mentalt krockskadade människor, oförmögna att vara intima på något annat sätt än genom att titta på kollisioner mellan fordon för att sedan ligga med varandra. Gärna i det aktuella bilvraket. Det känns så där friskt.

Visst, det finns en laddad stämning. Om åskådaren nu ser bilresan som själv sexakten, och bilkraschen som orgasmen. Den trasiga kylaren väser djupa andetag, den buckliga och varma plåten tickar likt ömmande muskler. Alla är betagna, utmatade.

Den ultimata blandningen av nörderi och sex. Som förmodligen har sitt ursprung i att Crashförfattaren J. G. Ballard knarkat en hel del skräckpropaganda och våldsfrosserier i 50- till 70-talets trafiksäkerhetsfilmer.

Samtidigt är det en samling förvridna människor som blottläggs, lika repiga som bilvraken. Desperation och och en inre tomhet fylls med sex, sex, sex. Ja, sällan har jag sett en icke-pornografisk rulle där det jökas så mycket. Alla ligger med alla, och då menar jag verkligen ALLA. Män med kvinnor, kvinnor med kvinnor, män med män.

En längtan efter trygghet och närhet. Ett rop på hjälp.

Bortser vi från allt som gått sönder så finns det gott om kultiga ögonblick i Crash. Som iscensättandet av James Deans dödliga bilkrasch mellan hans Porsche 550 Spyder (även kallad Little Bastard) och en Ford Tudor från 1950.

Det skadar inte att det är gott om både fyrkants- som tvålkoppscapricer. Eller att en rostig Pontiac Parisenne från 1963 gästspelar i slutet av filmen.

Slutligen kan man undra hur David Cronenberg kom på idén att låta filmens huvudpersoner smeka sig själva och varandra till en svensk dokumentär om krocktester. En skapligt oväntad scen även för en luttrad halvcineast som jag.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 8/10

Från klentrogen till övertygad

torsdag 6 augusti, 2009 kl. 06:24

Glöm min skepsis. Filmen “Bygg en V8 med topprestanda” är riktigt bra. Spenderade precis en hel kväll i dess sällskap - snacka om aha-upplevelser och ifyllda kunskapsluckor på löpande band.

Det uppstår förstås en del frågor som börjar med “Varför…” och “Men hur gör jag…”, - de tre dvd-skivorna är inte 100 procent heltäckande - men samtidigt kan mekpolare, insatta och olika forum ge svar på den typen av detaljfrågor.

“Bygg en V8 med topprestanda” är bra för nybörjare som letar efter övergripande information om hur en motor inspekteras, monteras ur och isär, plockas ihop och återmonteras. Medföljer gör också en himla massa tips om vad du bör och kan göra själv, och vad som motorverkstan ska göra, samt grundläggande information om motorns delar och funktioner.

Det bästa är dock att ”Bygg en V8 med topprestanda” är en film, och inte en bok. Det gör att motorn och alla delar kan betraktas ur alla tänkbara vinklar, vilket i sin tur underlättar inlärningsprocessen avsevärt.

Mecka som proffsen på 8 timmar

fredag 31 juli, 2009 kl. 06:52

Många är de gånger då jag skrattat gott åt reklam som “Gå ner 30 kilo på 3 dagar”, “Bli silversmed på 24 timmar” eller “Lär dig allt om programmering på 2 dygn”.

Nu har jag själv gått på samma säljsnack. Beställde precis filmen “Bygg en V8 med topprestanda”, som har undertexten “Mecka som proffsen på 8 timmar!”…

I och för sig inbillar jag mig inte att jag efter att ha sett filmen river Capricens V8 och renoverar den på några timmar, men faktum kvarstår: Jag hittade en artikel om filmens uppkomst i ett gammalt nummer av tidningen Wheels, och på samma uppslag som artikeln slutar fanns en helsida med snudd på textreklam där läsarna kunde vinna filmen.

Meep-meep-MEEP! Varningsklockorna ringer med en väldigt ilsken signal.

Ja, ja. Bara jag lär mig något nytt om motorer som jag inte redan kan, och får några värdefulla tips på vägen om hur man exempelvis byter lyftare och kamaxlar, är investeringen vettig. Dessutom är det en Chevrolet 350 som filmen handlar om, precis en sådan motor som sitter i Capricen.

Till det ska också adderas att webbplatsen där filmen säljs är ytterst seriös. Så… nu väntar jag med spänning på brevbäraren!

http://www.meckasjalv.se

Bilfilmer du måste se (del 9)

torsdag 23 juli, 2009 kl. 06:59

Egentligen är rubriken lite missvisande, eftersom Fast & Furious 4 mycket väl kan vara världens sämsta bilfilm hittills, men… here goes…

Herregud. Jag förväntade mig inte att det skulle regna Oscarsstatyetter över den här rullen, men maken till tafflig och handfallen intrig får vi i filmhistorien leta länge och väl efter.

Påtagligt usla cgi-effekter breder ut sig över filmen som ett dassigt gråfilter.

Bovarna är inte grymma, hjältarna inte tuffa.

Transportsträckorna mellan de bilintensiva partierna är mil efter mil av transparent malande dialog, som inte tjänar något annat syfte än att visa att filmbudgeten inte räckte till mer bilåkande än det vi får.

Rent ut sagt är det helt jävla korkat att skrota 8 av 9 använda Ford Gran Torino plus mängder av andra sköna jänkebilar när slutresultatet är så här in i helvete mediokert.

De sköna bilrelaterade scener värda att se är för övrigt också de som i mångt och mycket förkommer i olika trailers.

Fast det är klart, för första gången någonsin ler jag lite åt produktplaceringarna: motoroljorna Castrol Edge och Castrol Syntec.

Eller så är det symptomatiskt - det finns helt enkelt inte mycket annat att le åt.

Du som vill skippa de många och sömniga partierna i Fast & Furious 4, åt dig har jag valt ut de fyra tidpunkterna i filmen då det händer något av större värde. Det vill säga då det förekommer intressant handling (sköna bilar).

  1. 00:34 - 07:09. Tankbilskapning. Här är främst en Buick Grand National som är stjärnan.
  2. 32:54 - 43:17. Gatrace. Chevrolet Chevelle SS rockar förstås, och tackas med frasem “Yo nutsack, muscle beats import everytime”.
  3. 84:53 - 91:57. Biljakt. Ford Gran Torino och Dodge Charger sida vid sida, vilket ös!
  4. 94:41 - 95:19. Fritagning. Pontiac Firebird Trans Am visar att den fortfarande är kung på vägen.

I övrigt är det snarare fast forward än Fast & Furious som gäller. Blä!

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 1/10

Jag får spader

onsdag 15 juli, 2009 kl. 06:29

Anders, mannen bakom bilbloggen Grandprix 63 (länk under Bloggar till höger), har uppmärksammat omvärlden på att den amerikanska filmregissören Faith Granger behöver assistans.

Jag är väl bekant med indiescenen, oavsett kulturform, och vet att de ekonomiska resurserna är minst sagt knapphändiga.

Så nu har jag åtagit mig att en ytterst minimal roll i filmen Deuce of Spades. Som översättare.

Så här skriver Faith Granger i ett mejl till mig:

“Peter,
 
You are so very kind and I gladly accept your offer. I need the help! I will email you the dialogues once the film is edited, and all dialogues have been finalized, so you can make the translation. I will do a little more research on that as we get closer, to see the easier way to approach this.
 
Thank you so very much! Fortunately, the dialogues have been kept to a minimum in the film, so it should not be too painful…
 
Feel free to keep in touch, and expect another email from me in 2 to 4 months.
 
Many blessings and gratitude,
 
Faith Granger
Filmmaker”

Kul!

http://www.deuceofspadesmovie.com

Bilfilmer du måste se (del 8)

torsdag 9 juli, 2009 kl. 07:01

Att påstå att Lock Up är en renodlad bilfilm kanske är att överdriva lite.

Samtidigt är rullen fylld med flera trevliga bilar, som spelar både små och stora roller.

En liten insats görs av en Dodge Coronet från 1970, den sista årsmodellen då Coronet var riktigt intressant och fortfarande levererades som coupé.

Den betydligt större rollen fylls upp av en Ford Mustang från mitten av sextiotalet.

Renoveringen av denna bil, där motorblocket målas en härligt blå nyans, där nya Edelbrocktoppar monteras och där Mustang återuppväcks från de döda, tillhör en av Lock Ups höjdpunkter.

Men det finns också en mycket, mycket sorgligt scen i filmen, som är högst bilrelaterat.

Annars är Lock Up inte den bästa rullen världen fått sig till livs, men klart sevärd - tänk skön matinéfilm en
regnig sommardag.

Försöket att få Stallone att framstå som intelligent haltar dock värre än en björn som suttit fast i en björnsax
i ett dygn.

Då klarar sig Donald Sutherland betydligt bättre och är högst trovärdig i rollen som psykopatisk fängelsedirektör. John Amos är dessutom den klart tuffaste fängelsechefen med sitt stenansikte och bakom sina solglasögon med spegelglas. Hård, men jävligt rättvis.

Är man svag för fängelserullar (check), de stereotyper som så ofta förekommer i denna film (check) och dessutom redan sett och läst alla fängelsefilmers urmoder Greven av Monte Cristo, fenomenala Nyckeln till frihet och klassikerna Papillon och Flykten från Alcatraz (check, check, check, check!), ja, då är det läge att nostalgitrippa till Lock Up från 1989.

Bilbetyg: 4/10

Filmbetyg: 5/10

Bilfilmer du måste se (del 7)

onsdag 1 juli, 2009 kl. 06:08

Förutom att Bullitt innehåller filmhistoriens kanske mest kända biljakt där huvudpersonerna sladdar runt i San Franciscos många och branta backar, är biljakten i sig en 10 minuter lång promenadseger för produktplaceringens ädla konst.

Att både Ford Mustang 390 Fastback (Ford) och Dodge Charger R/T 440 Magnum (Chrysler) fick plats i samma film lär knappast ha fått den tredje biljätten General Motors att vråla av glädje.

Biljakten är också en studie i vad som kan gå fel om scriptan inte gör sitt jobb, det vill säga hålla koll på alla detaljer…

Bortsett bilarna innehåller inte filmen supermycket att skriva hem till mamma om. Steve McQueen spelar Frank Bullitt, en detektiv som är leopardsnabb, tyst som ett döing, seg som läder och hårdare än Kruppstål.

Till det kommer en simpel historia med gangstrar, pengar och ond, bråd död.

Räcker långt för action- och bilknarkare (som bloggägaren), övriga bör kanske titta på något annat.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 8/10

Veckans gatufynd (del 9)

lördag 25 april, 2009 kl. 15:32

Klassisk 80-talare, lika klassisk barndomsdröm. När jag hjäper en arbetskamrat att baxa hem hennes nyinköpta skrivare hittar jag denna Chevrolet Corvette C4 cabriolet parkerad utanför Råsundastadion i Solna.

F-n, till och med fälgarna är tidstypiska. Precis så här såg Corvetterna ut, både på Sveriges gator som i filmer som Karate Kid, Täcknamn Coq Rouge och Lost Boys samt tv-serier som Miami Vice och pilotavsnittet av Beverly Hills 90120.

Stiligt!