Bildrömmar och drömbilar

Two-Lane Blacktop är utan tvekan en av de absolut bästa bilfilmerna någonsin.

Precis som genrekollegan Vanishing Point beror detta på att Two-Lane Blacktop är en av de bilfilmer som tar upp de existentiella frågorna. Manuset är inte särskilt komplext, och präglas inte av något filosofisk bråddjup, men ändå. På ren svenska handlar Two-Lane Blacktop om meningen med livet. När filmens fyra olika huvudpersoner (GTO, The Driver, The Mechanic, The Girl) lever ett par dagar av sina liv framför våra ögon är det samtidigt hela deras liv som passerar förbi oss. Döden, ungdomen, åldrandet, kärleken, pengarna, lyckan. Alla är de ämnen som spelar stor roll i Two-Lane Blacktop precis som i det verkliga livet.

Det är därför Two-Lane Blacktop får det absoluta toppbetyget.

En detalj som drabbar tittaren är det otroligt långsamma tempot som Two-Lane Blacktop utspelas i. Det kan uppfattas störande på samma sätt som när dogmareglerna slog igenom för 16 år sedan. Men det skapar samtidigt effektivt utrymme för eftertänksamhet, tittaren hinner med lätthet med att fundera över de stora frågorna. Och långsamheten bidrar med stor autenticitet.

Ja, befriande skulle jag kalla tempovalet. Fjärran är alla stökiga detaljer som t.ex. moderna actionfilmer som Transformers 3 formligen är nedlusad av. Inte heller behöver vi dras med den tokstress som sänker rullar som de i Fast & Furious-serien. Anledningen till detaljorgierna och superstressen är självklar: Man försöker släta över det faktum att man inte har någon historia att berätta.

I Two-Lane Blacktop är det precis tvärtom. Sparsmakat med fart och fläkt, och varenda pinal som återfinns i filmen har något att berätta och bidrar till historien. Och när motorerna väl vrålar till, ja, då är det på allvar.

Förutom att Two-Lane Blacktop är filmvärldens svar på musikbranschens evergreen så är rullen också fylld med odödliga filmrepliker och ordväxlingar.

Här är några, som exempelvis när GTO försöker imponera och utmana, men misslyckas kapitalt:

“GTO: I don’t like being crowded by a couple of punk road hogs clear across two states, I don’t.

The Driver: I don’t believe I’ve seen you. Of course, there’s lots of cars on the road like yours. They all get to look the same. They perform about the same, too…”

Eller när The Mechanic / The Driver säger några sanningens ord:

“The Mechanic: You’d have yourself a real street-sweeper here if you put a little work into it.

GTO: I go fast enough.

The Driver: You can never go fast enough.”

Och så har vi filmens liksom livets ultimata tagline:

“GTO: Performance and image, that’s what it’s all about.”

Bilarna i Two-Lane Blacktop är många, snygga och tuffa. Förutom de två som bär upp filmen - En Chevrolet 150 från 1955 och en  Pontiac GTO 1970 - kryllar det av fräna åk. I synnerhet i den senare halvan av filmen då det hängs på dragracebanan Lakeland International Raceway. Dodge Super Bee från 1968, en supervässad Chevrolet Corvette från 1964, Dodge Charger Daytona från 1969, mängder av den första generationens Camaro och så vidare.

Det är mycket snack om Bullitt och American Grafitti när det kommer till bilfilmer som gjort ett betydande avtryck i filmhistorien. Inget ont om dem, men Two-Line Blacktop är filmen som formade och fostrade fler än en generation biltokiga motorskallar. Det har den fortfarande potential att göra, om än i betydligt mindre skala. För runt nästa krök väntar nya utmaningar, nya äventyr, nya människor, nya bilar. Där väntar resten av ditt liv, oavsett om du lever på 1970-talet eller 2012.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 10/10

Året är 1965, och det är Halloween. Den lokala hamburgerrestaurangen Tubby’s Drive-In, mötesplatsen för traktens ungdomar, ska bommas igen. Detta på grund av att stadens politiker och andra högdjur vill tjäna pengar på marken och bygga ett kontorskomplex. Stadens maktelit har också tröttnat på allt bus som omgärdar stället.

Ungdomarna blir rejält sura, och gänget The Hollywood Knights som hänger vid hamburgerhaket (och bilverkstaden brevid) hämnas förstås. Det blir många nakna rövar, det vill säga moona genom bilfönster i sann raggaranda, och en del urinerande i högdjurens bål. Att jävlas med rättsväsendet - bestånde av Kling och Klang-poliser - ingår också i humorrepertoaren. Detta göres enklast genom okokta potatisar i avgasröret samt avskruvande handtag på polisbilsdörrarna.

The Hollywood Knights är lite utav en lättviktsversion av Sista natten med gänget (American Graffiti). En rörig men livfull berättelse om vad som händer en kväll i ungdomarnas liv. Man rejsar, hånglar, knullar och hyperventilerar över kvinnobröst. Man oroar sig för framtiden (Vietnamkriget och den livslånga kärleken).

Ungdomarnas liv tycks sakna mening och funktion, men där finns också själva poängen! De befinner sig i limbo mellan tonårs- och vuxenliv. En tid i livet som är lika fylld med drömmar, glädje som ångest. Den tiden lyckas The Hollywood Knights gestalta riktigt bra.

Filmen är också ett måste för den som vill uppleva stämningen och detaljerna; B&M-tröjor, emaljskyltar med bilrelaterade logotyper, mekoveraller och bowlingskjortor med broderade namnskyltar samt Olympia-öl (figurerar även i American Graffiti).

Å så ska vi inte glömma alla astuffa bilar! Det kryllar av dem. Vad sägs om Shelby Cobra 427, en kompressormatad Chevrolet 210 från 1957, Pontiac GTO från 1965, en het Chevrolet El Camino från samma år, flertalet Porsche 356 A Speedster, Ford Coupe från 1940 (chopped, slammed & channelled!), Ford F-100 från 1953 med slot mags-fälgar…

Det här är ingen film det regnade Oscars över när den kom. Men om du har ett seriöst bilintresse är det en film du ska ha sett. Punkt slut.

Bilbetyg: 9/10

Filmbetyg: 6/10

Filmen Drive har blivit omåttligt hajpad under de senaste månaderna. Med all rätt. Det här kan vara årets fetaste och häftigaste rulle.

Tyvärr är det också en av de där filmerna där den som redan sett rullen inte kan uttala sig särskilt mycket om handlingen. Då förstör man mycket snabbt filmen för alla andra som inte sett den. Bland annat därför att det finns en del överraskningar som skakar om tittaren.

Men så mycket kan sägas: Den tryckande, kvava stämningen i början av Drive, den håller i sig. Mycket tack vare den perfekt utvalda filmmusiken, men också alla ljud. Från vrålande motorer i olika tappningar via det faktum att bilar som passerar i mörkret låter som hesa väsanden - som någon som kippar efter andan - till foten som krossar en människoskalle. Eller armbandsuret, det förbannade analoga, tickande armbandsuret.

Att vi bilfantaster bjuds på många fina fordonsögonblick är också en stor njutning, förstås (annars skulle jag inte skriva om Drive). Ibland i form av en skön panorering över ett gäng sköna jänkare på en bilverkstad; Pontiac GTO från 1966, Olsmobile Cutlass 1967 och en Ford Galaxie 500 från 1971, ibland i en het biljakt.

Den hetaste biljakten är för övrigt en blinkning till den klassiska filjaktsfilmen Bullitt. En hyfsat ny Chrysler 300 möter en nattsvart Mustang från typ 2010. Ford vs. Mopar, känns det igen? Elaka typer kör Mopar, the good guy rattar Ford.

Sedan är det förstås lustigt att en Chevrolet Impala av modernt snitt sågas fullständigt med orden “Plain Jane boring [...] There she is. Chevy Impala, most popular car in the state of California. No one will be looking at you.”

Fast Impalan är förstås en redig sleeper med dryga 300 hästkrafter under läppen. Å filmens coolhetsfaktor infinner sig snabbt igen - efter introduktionen av Impalan - när filmens huvudperson (föraren - en man utan namn…) fäster en gammal beprövad ananlog armbandsklocka på ratten. Eller när föraren privat rattar en sleten Chevrolet Chevelle från 1973. Då blir det maxat. Gåshud. Som återkommer när sanningen “Det krävs en rejäl kofångare från 70-talet för att reda ut en stökig situation” rullas upp inför tittarens ögon.

Jepp. Drive bjuder på riktig spänning, vilket filmälskare inte är bortskämda med år 2011. Det blir som sagt en del oväntade vändningar och sjukt snygga scener där regissören prövar nya, jävligt fräscha kameravinklar.

Å så en råa, svart Ford Mustang då. Den jag nämnde för några textstycken sedan. Helt plötsligt börjar jag uppskatta denna musse lite mer, efter en lång intressesvacka som sträckt sig över 3-4 år.

Slutligen kan sägas - om jag inte redan fått dig på kroken - att huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling vid sidan av Viggo Mortensen är 2000-talets Clint Eastwood, Tyst, bister och snäll, men hård när det gäller. Ju tuffare skurkarna blir, desto mer brutal blir Gosling, precis som Clintan. Samtidigt är han uppdaterad för 2000-talet, det vill säga öm och kärlekskrank som en kille på den här sidan milleniumskiftet ska vara.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 10/10

Om jag förstått Death Race 2 rätt - och det har jag nog då filmen inte innehåller något som kan missförstås - så finns det inte mycket att orda om. Death Race 2 är rätt och slätt en prequel till Death Race som kom för några år sedan, och handlar om tiden före och i samband med att Death Race skapas. Detta i en dyster och mycket cynisk framtid där fängelsekunder som tar kål på varandra utgör underhållningen i tv-apparaterna.

Gissa om filmen bjuder på många kraschande bilar och våldsamma slagsmål, och har inte så lite gemensamt med The Running Man (vilket också Death Race har).

För mig som är sjukt svag för både fängelsefilmer och bilfilmer skulle denna film kunna innebära dubbelbingo. Att favoritskurken Danny Trejo dessutom medverkar gör Death Race än mer lovande. På papperet alltså. För den tuffa grundidén förvaltas så dåligt, så dåligt. Det gör Death Race 2 till en acceptabel matiné en regnig söndagseftermiddag. Om den går på tv och jag slipper betala för att se den.

Filmen släpptes för övrigt direkt till dvd och bluray, vilket kanske berättar något om filmskaparnas ambitionsnivå. Death Race 2 innehåller alltså trevlig c-action med dagens mått mätt. Något för en historielös 16-åring utan särskilt många sedda filmer på sitt samvete att bli imponerad av.

För oss andra är det stora glädjeämnet - som du kanske kan gissa - själva bilarna. En korpulent Dodge-pickis, en Buick Riviera från slutet av 60-talet och en Pontiac Trans Am tillhör mina favoriter.

Den som konstruerat bilarna och dess vapen verkar också ha tänkt lite grand, i alla fall ibland. Vapnen är coola, och försvarsmekanismerna likaså. Att Mustangen kan släppa sin bakre sköld (The Tombstone!) och därmed blottar bensintanken som är monterad direkt bakom är dock så där listigt. Att samma Mustang har självmordsdörrar är däremot coolt.

Å så en liten kul anekdot: manusförfattarna Tony Giglio och Paul W. S. Anderson har mycket stilfult lånat företagsnamnet Weyland Corporation från Alien-filmerna. Kaxigt. Ett genomruttet företag expanderar och ger sig in i ytterligare en stinkande bransch! Men det är också en av få finesser i denna renodlade actionfilm där herrejösses-våld och sprängalltsomrörsig-mentalitet befinner sig i fokus.

Bilbetyg: 4/10

Filmbetyg: 3/10

Historien har vi sett tusen gånger förr. I filmen Fast Company ställs de onda, egoistiska och profithungriga - som denna gång inte ens har särskilt tydliga motiv - mot de goda, snälla och solidariska. Kapitalet är nära att krossa de kanske naiva men ack så ljuva drömmarna. Till slut vinner förstås de goda.

Inte så spännande.

Efter en ostig inledning värdig det fulaste 70-talet hade att erbjuda följer dock det som vi alla vill ha, längtar efter och konstant inte kan få nog av. En av många trevligt stunder i Fast Company, de som sjuder av rått, ettrigt knatter från aggressiva kamaxlar, fräsande varm nitrometan och kompressormatade V8:or.

Det vill säga allt annat än ett förnuftig liv i den långsamma högerfilen. Ett högljutt och helrätt avståndstagande från chipsflottigt Svenssonliv och fredagsmys. Något för motorskallen att drömma om varje dag när han eller hon går till jobbet.

Fast Company bjuder också på en enorm närvarokänsla, med många skönt skeva profiler. Men så är det också - något otippat - den lysande David Cronenberg som står för regin.

Kontentan är att det finns ett antal scener i Fast Company som tittaren bara måste se om (och om igen!). Som när Plymouth Furyn, hyrbilen från Avis, checkar in. Eller den sista kvalificeringsrundan i klassen Funny Car. Sååå. Jävla. Snygg.

Filmen spelades för övrigt in under en tid då säkerheten fortfarande inte var på topp i dragracing. Det ger onekligen nerv och spänning åt Fast Company. Det är till exempel ett festligt ostabilt studsande som Funny car-bilarna bjuder på efter det att föraren löst ut bromsskärmen. Känns som oborstad och lätt instabil racing á la det inte helt racingsäkra 70-talet. Vi förstår varför det fanns en poäng med att införa krav på dubbla bromsskärmar.

Sedan kan vi ju alltid diskutera hur David Cronenberg kan “lyckas” med att göra en dragracingolycka mindre dramatisk på film än vad den är i verkligheten. Det är ju ett konststycke i sig, men tack och lov ett av Fast Companys få tråkiga ögonblick.

Till sist måste jag notera att amerikanerna måste ha skrattat gott åt oss svenskar när diskussionen om produktplaceringens vara eller icke vara rasade för några år sedan i Sverige (i samband med filmen Jägarna). Redan här - runt åren 1978-1979 - dunkade så väl Budweiser som Avis in sjukt snygga produktplaceringar. Placeringar som tillförde något till handligen, om än väldigt lite.

Just det. Är det någon som är förvånad att Fast Company har ett tämligen märkligt slut?! Näe, filmen är som tidigare nämnts regisserad av Cronenberg. Samtidigt är det en klassisk dragracingfilm du bara ska ha sett innan du plockar ner skylten, konstigt filmslut till trots. En av de bästa dragracingfilmerna faktiskt. Drop the hammer!

Bilbetyg: 8/10

Filmbetyg: 8/10

Buick GS 1971, Chevrolet Nova 1972, Pontiac Grand Prix 1970, Plymouth Satellite 1971, Ford Gran Torino 1973… Det går att räkna upp hur många sköna 70-talare som helst som rullar runt i filmen Invincible från 2006.

Men Invincible är per se inte en bilfilm, utan är ett drama som bygger på verkligheten och som handlar om den amerikanske fotbollsspelaren Vince Papale som var en av de äldsta spelarna att ta plats i NFL när det begav sig. Det som regissören Ericson Core glädjande nog har gjort är att använda sig av bilar som tidsmarkörer. Och då pratar jag inte om en bil eller tio. Ericson Core måste vara biltokig eftersom amerikanska jänkejärn förekommer i någon form i var och varannan scen. Och givetvis - en rulle behöver inte vara en enda lång biljakt för att vara en bilfilm, något den här filmen visar.

I övrigt är Invincible en tvättäkta feelgood-film om en människa som får sitt liv mosat, som reser sig ur askan och vågar satsa på nytt och på sin dröm. Detta trots ständiga ifrågasättanden från omgivningen. Dessutom finns det en ständigt närvarande känsla av att Vince Papale kanske bara har 99,9 procent av det han behöver för att lyckas. En bekant känsla många av oss ibland drabbas av, vilket skänker filmen en extra dimension och tittaren en viss trygghet. Inte minst när det visar sig att Vince Papale faktiskt har vad som krävs.

Att filmen lunkar på i ett föredömligt lågt tempo som verkligen andas dåtid - ett lite märkligt grepp 2006 - är bara positivt. Var dock beredd på att det är de stora penseldragen som används för att måla upp denna historia. Fast vi ska samtidigt inte glömma att Invincible har begåvats med ett vansinnigt knäckande snyggt foto, vilket gör att jag kan ha överseende med en del av de klyschor som jag matas med.

Och för att du inte ska glömma bort det: Invincible utspelar sig alltså på 70-talet. Det årtionde som vi gick fram till tv-apparaterna för att skruva upp eller ner volymen. Sååå coolt! Jag vill ha valda delar av min manuella värld tillbaka!

Bilbetyg: 5/10

Filmbetyg: 5/10

Hör du till dem som gnäller om rusningstrafiken i Stockholm? Att infart- och utfartsköerna bara blir värre och värre. Sluta gnäll. Det är inget nytt fenomen. Så här såg det ut i vår huvudstad redan 1957, för 54 år sedan.

Du tror mig inte? Kolla in journalfilmen Den förlorade melodien från just 1957. Den berättar om ett Stockholm med svåra trafikproblem. Förvisso propaganda för att få folk att använda lokaltrafiken och den nygrävda tunnelbanan. Men bilderna talar sitt tydliga språk. Det var på sina ställen trångt om utrymmet redan då.

Den förlorade melodien bjuckar för övrigt på mycket godis för den som gillar gamla bilar…

Styr kosan hit för att se filmen: http://tinyurl.com/48wf3br

Drive Angry öppnar riktigt snyggt med det stentuffa flexandet med Buick Riviera-loggan (och bilen i sig, förstås). Filmen är också riktigt cool mot slutet när en av huvudrollsinnehavarna gör entré i en brinnande Chevrolet Chevelle SS från 1971. Däremellan innehåller Drive Angry helt klart ett antal höjdarscener, vilket bland annat inbegriper fordon som Chevrolet One-Fifty från 1957, Dodge Charger från 1969 och en Ford Bronco från 1987.

Synd bara att jag har så förbannat svårt för Nicolas Cage. De enda två filmerna han gjort (vad jag kan minnas) där hans plågade uppsyn och än mer ansträngt trasiga röst gör sig bra är Wild at Heart och Leaving Las Vegas. Resten av hans rullar är ett enda långt stönande och stånkande, ett “Hej vad jobbigt det är att vara jag, å så trumpen jag är, jag ser ut som en trött, gammal och ledsen hund”.

Det är faktiskt tur att filmen har en tuff karaktärskådis till, en som är sju resor fräckare: William Fichtner. Det får Drive Angry att lyfta avsevärt.

Det genomgående religösa temat har väl även det sina poänger, rent underhållningsmässigt. Frågan är dock om inte amerikanerna lägger större vikt vid det än vi i det sekulariserade Sverige.

För övrigt detta den enda filmen jag känner till där en farsa blir misshandlad med sin egen dotters lårben. Bisarrt nog? Jo. Tyvärr håller varken dialogen, antalet lurkar, rednecks och exponerade kvinnobröst eller dramaturgin för att utnämna Drive Angry till en angenäm Grindhouse-rulle.

Det är faktiskt först i slutet som det blir kristalklart att manuset är något mer än en enda lång ursäkt för biljakter, att bränna däck och visa nakna kvinnor.

Bitvis bjuds dock tittaren på en rapp dialog med brutala undertoner. Ett exempel bland flera är när The Accountant medelst avslaget baseballträ naglat upp en kvinnomisshandlare vid namn Frank i väggen.

The Accountant:
 - What kind of car Frank? (tapp, tapp på baseballträet, vilket får Frank att vrida sig i plågor)

Frank:
 - 69 Charger, you fuuuck!

The Accountant:
 - 440 or Hemi?

Frank:
 - f-f-four-forty…

The Accountant serverar en obetalbart besviken min under bråkdelen av en sekund. Obetalbart snyggt.

Synd att vissa andra scener är så uppenbart datorgenererade. Som när The Accountant gör entré i en flygande lastbil. Men det får väl jag tugga i mig. Filmen som helhet bjuder på tillräckligt med underhållning för att jag inte ska känna mig lurad på den tid som filmen tagit att se. Och för att rekommendera den som skön söndagsunderhållning när du ligger bakfull i soffan.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 5/10

Visst, det hade ju varit ännu tuffare med en Chevrolet Camaro Decepticon Editon. Och kanske är den väl tydliga kulturkopplingen till sista filmen i Transformers-trilogin väl uppenbar för att vara riktigt spännande.

Samtidigt är det svårt att motstå GM:s pr-knep i form av Chevrolet Camaro Transformers Edition. 2012, det vill säga nästa år, ska den finnas att köpa. I USA, that is. Vi får se om några exemplar letar sig hit via import. Bilen, även kallad Chevrolet Camaro Bumblebee version, är trots allt inte utrustad med så mycket speciella grejer förutom ett stiligt Autobot-emblem, en speciell bakvinge och en snygg bilklädsel med gulstreckad söm.

Snygg som f-n är den dock.

Det vore synd att säga något annat än att jag haft tämligen höga förväntningar på Deuce of Spades.

Lågbudgetfilm eller inte, tyvärr infrias inte förväntningarna.

Anledningar är flera. Deuce of Spades är för det första en alldeles för tillrättalagd film för att skänka några stora, autentiska känslor. Alla tidstypiska detaljer finns förstås på plats, men de är inte så där dammiga, skeva och repiga som de borde vara. Faith Granger må ha en fin känsla för hur ljus ska användas i filmproduktion, men i övrigt blir det på tok för snyggt.

För det andra är dramaturgin som hämtad från den lokala folkhögskolans filmskaparprogram. Från “Första terminen, första kursen” för att vara mer exakt. Det klassiska förflyttandet mellan dåtid - nutid - dåtid - nutid och så vidare kräver att tittaren också får en engagerande historia att hänga upp filmen på. Så är inte fallet här då manuset är kristallklart från ruta ett och till brädden fyllt med ihåliga klyschor vi redan har sett till leda.

Å så till filmens absoluta problem. Skådespelarinsatserna passar väl överens med uttrycket “Du får vad du betalar för”. Regisören och manusförfattaren Faith Granger har inte betalat många dollar för de tvålfagra utseenden som visas upp.

Faktum är att skådespeleriet är så tväruselt att jag rodnar.

Men… Kan du blunda för dessa besvärande svagheter är Deuce of Spades trots allt värd att se.

För filmen är något så ovanligt som en bilrulle fylld med tonvis av romantik. Ja, från en kvinnas perspektiv. Inga problem för mig då samma kvinna också hyser en förkärlek till sköna hot rods och det bland annat tar sig uttryck i form av en ökendammig Ford 32:a i solnedgången.

Och filmen är inte bara en orgie i få omtagningar och “Jag läser innantill utan någon som helst känsla för vad jag säger”. Slutscenen är riktigt fin. Samma sak gäller scenen där Betty spelar svårfångad. Då biter dialogen ifrån en smula, och spänning uppstår. Spänning som inte har med bilar att göra.

Men, men. Filmen är för lång, 1:30 hade räckt gott. Dessutom är det kanske mindre taktiskt att själv regissera, skriva manus OCH placera sig i en av huvudrollerna. Den som vill se Faith Grangers röv eller spiror i slow motion får sin önskan uppfylld tämligen omgående.

Om Deuce of Spades lever upp till alla hajpade betyg på nätet? Nej. Om Deuce of Spades är en framtida klassiker? Ytterst eventuellt. Är det en film du måste se om du gillar hot rods? Ja, absolut. Faith Granger har inte sparat på krutet när det gäller bilar och radar upp alla klassiker du kan tänka dig. Från Ford 32:or till Mercury ‘49, Ford ‘50 och Chevrolet ‘55.

Dessutom innehåller Deuce of Spades några ögonblick som faktiskt ger mig gåshus. Hitta dem du också!

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 3/10

Bara den festliga filmtiteln gör mig nyfiken. Tuff Turf. Wow! Att filmen hajpats hårt ett flertal gånger av garagepolaren K gör mig inte mindre intresserad av rullen. Enligt K så var det i och med Tuff Turf år 1985 som hans våldsamma ha-begär efter en Chevrolet Camaro från 1968 uppstod. En Camaro med en svart skiva av plexiglas framför framlyktorna och grillen, och fläskigt upphissade hi-jackers. Mattsvart. Feta baksulor. Rå.

Ja, du förstår ju själv varför jag blir upphetsad.

Och ja, de högt uppskruvade förväntningarna infrias. Filmen handlar om Morgan Hiller som dras mellan två personligheter. Dels är han den begåvade killen som har det väldigt förspänt i skolan och knappt behöver plugga för att klara det mesta med bravur. Dels vill han vara den lite tuffare snubben som kör ball jänkebil och får brudarna på fall.

När han revolterar mot den äldre välartade brorsan och hela den välkammade familjen och väljer den tuffare vägen går det givetvis åt skogen. Saken blir inte bättre av att Morgan Hiller både är stolt och envis.

Manusförfattare och regissör har inte duckat för att blanda in element från musikalen Grease och ungefär alla tidigare high school-filmer som de sett. Så du kan ju gissa slutresultatet och ungefär hur mycket 80-tal som filmen doftar. Och därmed om du kommer att gilla filmen, eller inte.

Helt klart är att om du gillar jänkebilar så kommer du att få en hel del av den varan, till exempel tidigare nämnda Camaro och en ljusblå Ford Mustang från 1968. Dessutom vimlar det av amerikanare i kulisserna, som Buick Lesabre, Ford F-100, Plymouth Barracuda och en herrans massa Impalor och Capricer.

Bilbetyg: 7/70

Filmbetyg: 6/10

Såg en tv-dokumentär för ett tag sedan. Minns inte vilken kanal den gick på eller vad den heter, men kommer ihåg innehållet väldigt väl.

Dokumentären handlade nämligen om hembränt, samt fenomenet som är ännu mera intressant i sammanhanget - att hembränningsindustrin inklusive smuggling gav upphov till en av USA:s mest populära bilsporter: NASCAR.

Jodå, förkunnade programledaren: “75 procent av NASCAR-förarna på 60-talet var föredetta smugglare. Ett lysande exempel på det är Robert Glenn Johnson a.k.a. Junior Johnson”.

Snick-snack. Smugglingen av hembränt och dess betydelse för NASCAR finns nog, men är i det här fallet starkt överdriven. Faktum är att det är halvsvårt att finna särskilt många fler exempel på förare som gått från spritsmuggling till Stock car racing än Junior Johnson. De finns, men så mååånga är de inte.

Likväl är överdriften underhållande. Så låt oss fortsätta tro att den stämmer överens med sanningen. Det blir så mycket roligare!

Hur gick det hela då till?

Jo, det var nämligen så att förbudstiden i USA, som på nationell nivå varade i 13 år, inte upphävdes i alla delstater 1933. Förbudet varade ända fram till 1948 i Kansas, och Oklahoma till och med 1957. Mississippi var en torrlagd delstat ända fram till 1966.

Vidare kunde vissa countys (typ USA:s motsvarighet till kommuner) och städer vara behäftade med alkoholförbud långt senare än 1933. Ja, en del ställen i USA har kvar förbudet än idag.

Det här öppnade givetvis för den lukrativa möjligheten att bränna hemma, och smuggla sprit och whiskey över delstatsgränserna.

Smokey and the Bandit, The Last American Hero och Thunder Road är bara tre av många fräcka bilfilmer som tar upp konceptet “Smuggling hjälp av fräcka fordon och duktiga förare”.

Att denna förbjudna handling sedan skolade de duktigaste, mest våghalsiga och fräckaste bilförarna USA hade skådat är ju i sig givet.

Därmed skrev smugglarna för evigt in sig bilkulturens historieböcker. Med allt vad det innebär av uttryck som “Bootleg Turn” och “Moonshine Runners”.

Det är alltså inte för inte som Stockholms kanske mest kända raggarklubb heter Moonshine Cruisers. Eller att kupor, gärna en Ford Coupe från 1937 om du frågar mig, är svintuffa.

Det är också därför vi bilälskare tokdiggar små strömbrytare i våra fordon. Sådana som i sin tur kan styra allehanda små uppfinningar. Som att bryta elen för bromsljusen till exempel! Det var nämligen så smugglarna hängde av rättsväsendet. När smugglarna om natten bromsade i kurvorna såg inte polisen detta, och stod på likt tidigare. Föga anade de kurvan som snart komma skulle, varpå dikeskörningen var ett faktum.

Slutligen går det också att konstatera att bilar och spritkonsumtion faktiskt har en gemensam nämnare: din och min frihet. Frihet att göra vad vi vill, var vi vill.

Att kombinera dessa två - alhoholförtäring och bilkörning - är dock bara idiotiskt.

Filmen The Green Hornet är en nyproduktion (oj, så originellt!) av tv-serien med samma namn från 1966. Redan där borde varningsklockorna börja ringa, vilket de också gör. Samtidigt är alla dessa nyproduktioner bra, eftersom de fyller en funktion genom att de väcker ett intresse för originalproduktionerna.

Resultatet?! Med tanke på att jag inte hade några som helst förväntningar så är väl The Green Hornet att betrakta som en ok matiné. En film som skänker en gnutta underhållning när jag ser den, men som lätt glöms bort så fort jag reser mig från biostolen.

Handlingen då? Pja, en salig blandning av James Bonds superhäftiga specialvapen och Batmans kostym och superbil. Fast med sämre action, mindre finess och mentalt slöare dialog.

Samtidigt är det den klassiska superhjältehistorien om den annorlunda pojken som står i fokus. I det här fallet grabben som blir bortskämd med pengar, men saknar en stabil relation till föräldrarna och ett rikt känsloliv.

En bit in i historien rycks givetvis mattan bort under killens fötter (han är nu vuxen) då den rike pappan dör och han måste närma sig omvärlden. Lära sig hur den fungerar, hur människor tänker och agerar. Att pengar inte är allt. Att lycka inte kommer från kapitalet.

Allt detta, det allvarliga och tänkvärda i historien, slarvas givetvis bort. Kvar blir en rörig sörja, med lika delar slapstick, dagishumor och lönnfet humor.

Och en och annan skön bil och mycket trevlig V8-muller förstås. Filmen stora och snudd på enda behållning. Främst är det en customiserad Imperial från 1965 (riktigt fin!) som står i fokus, men även Lincoln Zephyr (från 1937), Chevrolet Camaro (från 1969) och en Ford GT40 skymtar förbi.

Ja, det märks att folk med smak för feta jänkebilar funnits med i filmteamet. Produktplacering från Summit är det inte var dag man ser!

Samtidigt måste dessa jänkebilsintresserade personer ha somnat halvvägs in i filminspelningen eftersom framhjulsdrift (på hjältarnas superbil, den customiserade Imperial:en) blir det som räddar dem. Hallå, framhjulsdrift???

Som sagt. The Green Hornet är värd att se, men bara om någon bjuder dig. Eller om fem-tio år när TV3 köper in filmen och du kan se den kostnadsfritt på det sättet.

Bilbetyg: 4/10

Filmbetyg: 3/10

Sverige har Bo Zolland, Nya Zeeland har Aaron Beck. Förutom att det hade varit roligt om det omvända hade gällt (Zolland från Zeeland!) så återstår frågan vilken av dessa två designers som är bäst? Jämt skägg, skulle jag vilja säga. För Aaron Beck är grym på att rita bilar (han älskar jänkejärn) och gör det gärna. Ja, när han inte skapar rymdvarelser och vapen till filmer och spel som Avatar och Halo. Se några exempel på Aaron Becks snygga bilar nedan.

Men vänta… Se på fasen! Aaron Beck har agerat chefsdesigner för kommande actionrullen Mad Max 4, som enligt interwebs ska släppas 2012. Det lovar gott, i synnerhet som han älskar Plymouth Cuda.

Huvudrollsinnehavare med sydstatsmössa, hillbillys och rednecks om vartannat. Knäppa poliser som hoppar på stället och vevar på armarna. Mycket banjo och asfaltskrikande däck på grus. Peka, skratta, gapskrik och slå i dörrar-buskis i kubik.

Det är som om Åsa-Nisse, Benny Hill, Mr Bean och hela gänget från The Little Rascals bestämt sig för att de ska köra jänkebilar, dricka bärs, imponera på det motsatta könet och leva rövare.

Eat My Dust må ha det tunnaste manuset i filmhistorien, men det är också skrivet med ett blödande hjärta för den vanliga enkla människan och slapstick utan pk-ambitioner.

Det är massor av under bältet-humor, det är rått, men det är också hjärtligt och innerligt. Uppenbart dåligt trickfilmande varvas med dagisstunts för sandlådan. Allt nedtryckt i rödnackarnas paradis, en dammig stad med mycket hö någonstans i södra USA.

Så till frågan som på något sätt ramar in hela filmen: Hur många personer får plats i en Chevrolet Camaro från 1968? Många!

På tal om bilar så är det kul att jänkebilar med stora V8:or körs på det sätt som de var ämnade för: hårt, brutalt, snabbt och skoningslöst. Det är långt från dagens släpkärredrottningar det!

Dessutom är det väl ett antal miljoner med dagens pengamått mätt som går upp i rök. Bland bilarna som körs sönder och samman märks Buick Lesabre från 1966, Dodge 330 från 1968, Dodge Charger 1968 och 1970, Mercury Meteor från 1963 och en fräck Ford Galaxie 500 från 1966. Ja, förutom redan nämnda Chevrolet Camaro som också får sig några rejäla törnar ute i den kuperade terrängen.

Anekdot: Det är manusförfattaren och regissören Charles Byron Griffith, mannen bakom underbara a- och b-skräckisar som The Little Shop of Horrors, It Conquered the World och A Bucket of Blood, men också stencoola Death Race 2000 (den från 1975), som skrivit och regisserat Eat My Dust. Det märks. För trots att det handlar om västvärldens allra billigaste verktyg för att skapa underhållning så är hantverket också präglat av kvalitet.

Skål för det! Och gasen i botten!

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 4/10

Alla med ett intresse för gamla amerikanska bilar vet hur situationen ser ut på Kuba. Jepp, årtionde efter årtioende av strängt handelsembargo mot landet har gjort att Kuba kryllar av amerikanska bilar från 50-talet.

Här är en film om jänkebilsfesten som aldrig tar slut: http://www.wliw.org/productions/travel/classic-american-cars-of-cuba/342/

Den som inte hört talas om Dirty Mary Crazy Larry är förmodligen inte intresserad av bilar eller filmgenrer “Tokbra bilfilmer”. Eller så har hon eller han missat en riktig pangfilm. Näst efter Bullitt och Vanishing Point är nämligen detta en av de största kultrullarna EVER.

Filmen börjar med en diskussion om vilket bilmärke Larry och Deke ska bygga vidare på, avhängt vad det kostar att konstruera den kraftfullaste bilen som går att frambringa för pengar enligt gällande reglemente. Larry och Deke är nämligen två unga män med NASCAR-ambitioner.

Ska de satsa på en AMC Matador eller en bil från Chryslerkoncernen? Dekes konstaterande sätter punkt för diskussionen: “Speed’s expensive… How fast do you wanna go?”.

Så där fortsätter Dirty Mary Crazy Larry. Med en lika underhållande som tänkvärd dialog. Ta följande replikskifte som exempel:

Larry, efter en het natt med Mary: “This is a nice little town.”
Deke: “Any town is a nice little town, when you nail a broad”.

Att de två sedan ömsom pikar ömsom retar varandra är typisk grabbhumor. Som när Larry iskallt konstaterar att han ångrat sig, mitt under ett rån med tillhörande kidnappning. Att han ångrat sig handlar dock om val av delar till den kommande Nascar-bilen som rånet ska finansiera.

Den här typen av fräck dialog är något regissören Quention Tarantino mycket förtjänstfullt tagit fasta på i filmer som Death Proof och Resevoir Dogs. Jodå, Tarantino har också utan omsvep och många gånger slagit fast att han mer än gärna kopierar gamla kultfilmer.

En annan viktig del Tarantino snott ur Dirty Mary Crazy Larry är kvinnor. Plötsligt får de något mer kvalificerade roller i den här typen av filmer än att bara ligga och spreta med benen eller förskräckt pipa när en bil sladdar. En självklarhet kan tyckas, men titta på valfri actionfilm från 2010 och du upptäcker att stereotyperna finns kvar än idag.

Bilgodis då, hur ser det ut på den fronten? Det ser mycket bra ut!

Förutom de två självklara stjärnorna - en Chevrolet Impala från 1966 och en Dodge Charger från 1969 - får vi stifta bekantskap med en fet Dodge Polara Police Interceptor med 440 och Six Pack.

I småroller skymtar även Oldsmobile Delta 88 Royale från 1969 och Oldsmobile Cutlass från 1968. Vi får även se rumpan på en smäcker Chevrolet Camaro från 1967. Detta då fyra råbarkade busar, förövrigt gamla vänner till Mary, precis blivit uppläxade av den samme. De sviker henne dock inte när polisen kommer med närgångna frågor om Mary. Inte ens när polisen hotar dem med reprisalier “for some loud pipes” på Camaron.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 9/10

Rappa och humorspetsade one-liners, människotarmar som lianer, tankbil efter tankbil med blod, 100 sätt att med en machete döda människor, pimpade trädgårdsverktyg som vapen, sexiga kvinnor, ett snabbt klipp där en man blir dödad av en hoppande lowrider, Scorpion Tequila, utflippat många sköna b-skådisar och
allmän ultrakitch.

Toppat med Danny Trejo i toppform, hårdare än hårdast. Samt det viktigaste: mängder av sköna bilar samt en skön garagescen.

Där har du 98 procent av innehållet i Robert Rodriguez senaste och nya film Machete.

Det som saknas är en viss finess. Ja, visst man kan ju önska sig en något vassare dialog, som den i kollegan Tarantinos film Death Proof. Men det går bra med dammig Texasmiljö och Once Upon a Time in Mexico-stämning också. Machete är jädra god budgetfilmunderhållning vilken kväll som helst i veckan.

Vi ska inte heller bortse från alla fräcka bilar. Det börjar storstilat med en Chevrolet Caprice 9C1 från 1987 (fan, varför sålde jag min), fortsätter i rask takt med Ford Mustang från 1971 och mängder av Ford Crown Victoria från runt år 2000. Filmen avslutas med en Chevrolet Impala från 1964 och ett stort antal lowriderpimpade Oldsmobile Cutlass från 80-talet.

Dessutom får vi stifta bekantskap med en missilbestyckad Buick Regal från 1974 och en Ford F-100 från 1953. Machete bjussar alltså på en redig orgie i jänkarjärn, och Robert Rodriguez gör samtidigt en insats för bilkulturen (se tidigare inlägg om filmens betydelse för bilkulturen här).

En fundamental del av vår hobby (och våra bilars värde!) utgörs av populärkulturen som omgärdar dem. Jag talar förstås om alla filmer och tv-serier som släppts genom åren: Death Proof, Easy Rider, Dirty Mary Crazy Larry, The Seven-Ups, Fear is the Key, Raggargänget, White Line Fever, Two-Lane Blacktop… You know the thrill.

Vi brukar prata om detta i mekgaraget lite då och då, och vi är rörande överens. Ju fler filmer med gamla klassiska jänkejärn som släpps, desto större intresse. Det brukar gnällas en del i Wheels och Power om bristande återväxt, men så länge det kommer ny populärkultur fullproppad med klassiska bilar så oroar åtminstone inte jag mig. Men jag skulle oroa mig lite om jag var redaktör för Wheels eller Power, för det finns rätt många piggare biltidningar att välja bland.

Jodå, populärkulturens roll för det klassiska märks inte minst när jag står i begrepp att sälja min Rödqvarna (barn = Nova | barn != Nova + Rödqvarna), och det dyker upp en fjunig reklamare med keps. En räka utan valkar i händerna eller olja i pannan, och som förmodligen knarkat på tok för mycket Sons of Anarchy, och Jonas Crambys blogg. Det är kul med återväxt, i synnerhet från oväntat håll.

Speaking of populärkultur så släpps snart två nya filmer med trevligt innehåll i form av jänkebilar. De heter “Drive Angry” (lockar med Buick Riviera från 1963, Chevrolet Chevelle SS från 1971, Dodge Charger från 1969 m.fl.) och “Faster” (vad sägs om Chevrolet Chevelle SS från 1971, Pontiac GTO från 1967 m.fl.).

Skapligt mycket ögon- och örongodis, med andra ord. I bilväg i alla fall.

Av båda trailerna att döma så verkar “Faster” lätt medioker medan “Drive Angry” snäppet bättre. Vi får se, helt enkelt. Själv har jag för länge sedan fastnat för V8:or, och behöver inga fler filmer för att inse deras storhet!

Ringer det någon klocka om jag skriver namnet Leif Garvin?

Mm, tänkte väl.

Han är som bekant en av Sveriges mest kända bilbyggare, både här hemma och utomlands. Konstigt vore det väl annars, Leif har byggt både en 1967 års Shelby GT-500 “Eleanor”-replika, en kopia av KITT, det vill säga Knight Riders Pontiac Trans Am från 1982 med blinkande dioder i grillen, samt världens bästa kopia av den moderna Batmobilen.

Nu ska han bygga en Batmobile till. Med elmotor (trots att Leif är V8-fantast). Som han ska köra kust till kust i USA med! Allt filmat som internationell (nåja) webb-tv av Bobbo Krull.

Helgalet är bara förnamnet. Att han dessutom, enligt en två år gammal intervju i DN, vill göra en svensk nyinspelning av bilfilmsklassikern Cannonball Run (den med Burt Reynolds och Roger Moore), med Ronny och Ragge (!), gör honom inte till en mer sansad individ.

Mm. Det är är inte så lite Bruce Dickinson över Leif Garvin. Det vill säga multitalang av rang. Förutom att Leif är fenomenal på skruvandet rattar han även en skapligt hyllningsband som heter Fan Heller (gissa vilket bands låtar de lirar). Jösses. Karln är bara 44, men behärskar mer än vad de flesta hinner med att lära sig under ett helt liv. Respekt!

Leifs nya Batmobile-projekt finns här: http://batmobilesweden.com