Julen närmar sig med stormsteg. Och när vi ändå pratar och tuffa och råa prylar, vad sägs om denna döskallering där benknotorna har ersatt av skruvnycklar. Perfekt julklapp till dig själv, eller att sätta upp på den egna önskelistan. Du hittar ringen bakom länken nedan.
Det är kul när reklambyråer och annat löst folk stjäl idéer från program och webbplatser som Mythbusters, Will it Blend?, Smash Lab och Bang goes the Theory. Det blir helt enkelt bra mycket roligare att se att svenskt stål håller jävligt hög kvalité om bevisföringen går ut på att piska skiten ur en stålcontainer med hjälp av hjullastare och bilvrak.
De “glömmer” dock att visa vad som händer om Hardox 450 möter Hardox 450…
Då och då skickar bildesignern Bo Zolland ett mejl med vackert innehåll. För några dagar sedan kom ett sådant, med stajlade tolkningar av 2010 års Chevrolet Camaro SS.
Synd att bara bloggägaren och några få andra ska kunna njuta av Zollands artisteri. Det ändrar jag på!
Fiat 500L från 1972 och Fiat 500 Lounge från 2008. Parkerade i Vasastan i Stockholm, två gator från varandra.
Äpplet inte faller särskilt långt från trädet? Nej. En fröjd för ögat? Ja. Om biltillverkarna borde fortsätta med den skamlösa kopieringen av bildesign från förr? Absolut.
Det är mycket snack om att Volvo Amazon hämtat inspiration från Chrysler Imperial, årsmodell 1955 och 1956. Det är bara halva sanningen. Det är snarare Chrysler 300 från 1955 som stått modell. 300:an har förvisso fått sin tvådelade grill från Imperial, men är inte alls lika kromtung och prålig som sin dyrare kusin som har både krominfattade ljus på kofångaren och en tjock och blank kylarfågel i grillen.
Sant eller inte? Avgör själv…
Det här påståendet kanske genererar en snyting eller två, vad vet jag, men nog fasen finns det vissa likheter mellan Ferrari 250 GT från 1953 och Sveriges egen stolthet Volvo P1800 E från 1971.
Det tycker i alla fall jag. Och påståendet saknar knappast grund.
Volvo P1800 ritades nämligen av Pelle Petterson som vid tillfället hade praktikplats på det italienska designföretaget Frua, detta då Volvo ville ha en Italieninspirerad sportbil i och med P1800. Dessutom jobbade Pietro Frua (mannen bakom designföretaget som bar hans efternam) ett tag på Pininfarina, företaget bakom Ferrari 250 GT.
Men nog om det. Låt oss granska likheterna.
Efter att bland annat ha ritat en modern och mycket stilren version av Volvo P1800, många fräna jänkebilar anpassade för 2000-talet och galet pimpade varianter av Volvo C30, har Bo Zolland gjort sig förtjänst av titeln Sveriges bästa bildesigner.
Men det räcker inte riktigt med att bara beundra Bo Zollands galet fräscha 3D-skisser. Jag vill veta mer om denne bil- och båtformgivare som likt Midas förvandlar allt han tar i till guld. Så jag ställde honom mot väggen med frågor om framtiden, designkatastrofer från förr och vad som får hans egen designhjärta att ta slå ett extra slag.
Vilka bildesigntrender kommer vi att få se mer av framöver?
- Mer återhållen retrodesign, typ Chevrolet Camaro 2010, nya Ford Mustang med flera. Och mer boxy-design som Scion och Nissan Cube där det syns att bilen är designad för bruksvärdet men det är snyggt utfört.
Vi vänder på steken. Vilka tidigare bildesignidéer hade gärna fått skrinläggas i stället för att gå i produktion?
- Volvo 142 och 144 med de klumpiga stötfångarna. Runt 1976 eller något sådant. Chrysler PT Cruiser är också en sällsynt ful och onödig bil.
Just nu ser vi en återgång till fyrkantsdesign med skarpa hörn när det gäller bilar. Vad tycker du om det?
- Bra om det är snyggt utfört. Titta på alla nya lådkoncept som kommer, vissa ser riktigt bra ut trots lådformerna.
Vad skulle du personligen vilja se mer av när det kommer till bildesign?
- Personligen är jag svag för retrodesign, och tycker man borde våga mer. Varför inte fler tvåfärgade bilar?
Vilka är dina favoritbilar?
Chevrolet Corvette från 1963 med delad bakruta, vågad och spännade så det räcker. De hade kul på designkontoret det året. Ford Mustang 1965 var också helt rätt koncept då den kom, och Volvo P1800 är läcker som en karamell. Jag gillar även Datsun 240 Z, Porsche 356, Ford 1932 (som hot rod) och Buick Riviera från 1963.
Vilka designhus eller enskilda formgivare ser du upp till?
- Pininfarina, Zagato och Virgil Exner. De vågade ta ut svängarna och ta bildesign till nya höjder.
Vilket är ditt drömprojekt? Alltså, vilken bil skulle du vilja formge?
- En ny Chevrolet Corvette, eller en ny Volvo P1800 kanske. Varför inte en ny Sonett till SAAB. Dessa bilar är ikoner som det vore kul att ha sitt namn på.
Vilka tips har du att ge de som vill bli lika duktiga på industridesign som du?
- Jobba hårt och tro på din idé. Det tar minst 3-5 år att bli känd i denna branch. Det finns så många som slåss om utrymmet och är duktiga, så lätt är det inte. Men skam den som ger sig.
Jag är mer eller mindre uppväxt i baksätet på en röd bubbla. DDD 110 hette den, och min relation till bilen var ungefär lika kyligt som ilsket.
Eller kyligt och kyligt. Somrarna i bilfan var outlidliga. När himlen var blå tog det inte många sekunder innan bilkupén nådde kokpunkten. Någon kupéfläkt värd namnet fanns inte.
Utrymmet var dessutom hårt och begränsat, som att ligga mellan madrassen och sängstommen ungefär.
Idiotkonstruktionen med bensintanken i knät på föraren är ju inte lysande heller. Min gissning är att en och annan folkvagnsägare blivit flamberad som ett resultat av detta.
Jag förstår inte riktigt varför min far - salig i åminnelse - om modiga 189 centimeter i strumplästen insisterade att varje morgon på väg till jobbet trä på sig bilen likt en ryggsäck. Kan det ha varit hans totala ointresse (mitt bilintresse kommer från min mor, som bland annat ägt en Porsche) för bilar som spökade?
Själv kommer jag (195 centimeter lång) aldrig, aldrig mer att pressa mig in i en bubbla. Däremot kan jag förstå varför vissa låter sig charmas.
På behagfullt avstånd kan de vara vackra. Som den mattsvarta rackaren (med ögonlock och Outlawfälgar) jag hittade utanför mitt jobb häromdagen, eller en riktigt Kalifornienstylad folka.
På 50-talet var det få platser som var hetare än rymden, något som naturligtvis kom att avspeglas inte minst i amerikansk bildesign. Inspirerade av månraketer tog formgivarna ut svängarna rejält, inte minst vad gäller fenor och bakljus (tänk Cadillac Eldorado från 1959) samt karossen som helhet.
Bra där.
För det fick som resultat att vi i dag kan köpa helt fantastisk vackra heminredningsprylar till kök och badrum. Som de här raketkranarna, tokinspirerade av Chevrolet Bel Air från just 50-talet.
Skrev jag att kranarna levereras med livstidsgaranti?
Mumma! Jag önskar att jag och flickan hade investerat i någon av dessa pjäser för vårt kök i stället för den nyinköpta budgetblandaren från Jula för 300 kronor…
Det tog mig någon månad att övertyga flickvännen om att mitt liv krävde en Chevrolet Caprice.
Jag undrar lite stilla exakt hur länge jag får köra kampanj övertalning innan hon går med på att köpa en skön bilsoffa för motsvarande 60 000 kronor.
Fast… När jag tänker efter så gick nog flickan aldrig riktigt med på köpet av Bettie. Ska det blir en bilsoffa här hemma blir det till att köpa först och fråga sedan…
Mats på mitt jobb har en skojig teori som delvis bygger på en artikel om hundars raggningsfaktor på kvinnor som han skrev när han jobbade för For Him Magazine.
Här är teorin, urklippt ur en konversation över MSN:
(11:39:14 AM) Mats: Kvinnor funkar likadant på alla plan.
(11:39:21 AM) Mats: De vill ha sina hundar som de vill ha sina män.
(11:39:26 AM) Mats: Stora, tysta, starka och lydiga.
(11:39:31 AM) Mats: Samma med bilar.
(11:39:42 AM) Mats: Ferrari? Kukförlängare. Volvo XC90? Jawohl!
(11:39:50 AM) Peter Larsson: Chevrolet Caprice då?
(11:39:51 AM) Peter Larsson:
(11:39:58 AM) Mats: V8.
(11:40:01 AM) Peter Larsson: Jäää.
(11:40:03 AM) Mats: Stor, trygg sak.
(11:40:08 AM) Mats: Kan säkert funka.
(11:40:16 AM) Mats: Men kanske inte på östermalm.
Själv har Mats en liten vit luddboll till hund, som han lyckats peta in som Veckans husdjur på Expressen.se.
Det är en Bichon Frisé…
Funkar finfint om man har en fäbless för blåhåriga och 80-åriga tanter från just Östermalm, upplyser Mats.
Är man intresserad av att ragga på kvinnor under 50 år med hjälp av en hund är det i stället en Amstaff eller Rhodesian Ridgeback som gäller.
Och kanske en V8. Men inte på Östermalm.
På mitt jobb får jag i snitt två samtal per dag från pr-människor. I 99 fall av 100 har de tyvärr inget vettigt eller användbart att tillföra mitt arbete.
Nu har tidstjuvarna också - något otippat - hittat min privata bilblogg. Tack o lov ser utdelningen lite bättre ut här. Redan första kontakten bär faktiskt frukt.
Prime PR “tipsar” mig nämligen om Carwinism, en blogg som drivs av Audi och där olika bildesignexperter skriver om bilens evolution, från vindrutans allt mer tillbakalutade ställning till rattens utveckling genom 1900-talet.
Smart drag, Audi. Reklam kan och ska vara både intressant och rolig.
Jepp. Jag vet vem uppfinnaren är. Och vilken muskelbil det handlar om.
Peter Kampf besitter samma kunskaper, och han redogör för dem på K-retro, en blogg jag precis upptäckt.
Där skriver han också om andra intressanta saker och ting, som de första så kallade ponnybilarna (fin översättning från pony cars va).
Visste du att den första japanska ponnybilen var Toyota Celica, årgång 1970?!
Den första europeiska motsvarigheten? Ford Capri från 1969.
The land of pony cars då? Först i USA och totalt först var Plymouth Barracuda.
Med två veckors marginal till Ford Mustang därtill, om man får tro Peter Kampf. Och det får man!
Nu ska du få något att bita i. Från vilken bil (inklusive årsmodell) kommer nedanstående huv?
Ledtråd: Bilhuven är ett konstverk, och ska föreställa ett kvinnlig könsorgan (!).
Den som först svarar rätt vinner ett mycket fint pris!
När mitt kritiserande läge ändå är inkopplat…
Designhuset Pininfarina borde hålla sig till tåg- och bildesign - Maserati GranTurismo, Ferrari F40 och Testarossa samt Cadillac Allanté är bara fyra lyckade exempel från företaget.
Cyklar kan de inte rita, något den tokgröna ramen nedan bevisar.
Extra olyckligt blir det när cykelramarna utrustats med skitdäck och usla dämpade framgafflar som inte tål väder och vind.
Då blir kaos i stället ren katastrof. Brr.
Men ärligt, ett luftintag på huven på en Fiat Brava?
Som dessutom rent designmässigt ser ut att höra ihop med bilen som en keps på påven.
Jag har svårt att tänka mig att det sitter en monstermotor och kippar efter andan under huven på den där bilen.
Jag hyser en förkärlek till bilar och bilmodeller som börjar med C. Som Chevrolet Chevelle, Camaro, El Camino, Corvette och inte minst Caprice. Att det senare modellnamnet dessutom betyder ett plötslig begär gör inte saken sämre.
Men nu har det dykt upp en ny favorit. En katt bland hermelinerna. Som inte har ett endaste litet c i sig.
Plymouth Fury, gärna från 1961, och gärna lite ruffig. Vilken orgie i vacker formgivning bilen är. Mumma!
På Dagens Industris webbplats finns en intressant och skojig intervju med Peter Horbury publicerad. Jepp, den designchef på Volvo som såg till att fila ner bilens fina kanter.
Efter ett gästspel på Ford är han nu tillbaka på Volvo, därav artikeln på DI.
Framtiden får utvisa om den rekryteringen betalar sig. En sak är dock säker redan nu och det är att Peter Horbury är känd som mannen som inte håller igen med vad han tycker. Topplistan över de fulaste bilarna tacklar han med följande bitska uttalande.
“På första plats Alfa Romeo SZ. På andra plats Alfa Romeo SZ. På tredje… jag hade faktiskt besök av killarna som ritade den där bilen och bad dem förklara sig. De sade att det var det första försöket med datorstödd design. Jag föreslog att de skulle köpa en bildskärm också.”
Hela intervjuer gömmer sig bakom länken nedan.
http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?stat=0&ArticleID=2009%5c05%5c16%5c337656
Bloggläsare med bra minne kommer ihåg mitt inlägg om ryska vrålåk som jag publicerade för några månader sedan. Svar ja, jag är rätt förtjust i helgalna fordon från det gigantiska landet i öst.
Många av dem hittar man på den helt fenomenala bloggen English Russia. Satjen är ungefär som Expressen eller Aftonbladet: man har ingen aning om vad som är sant eller påhittat, men innehållet är märkligt och underhållande.
Här följer några smakprov, resten hittar du bakom nedanstående länkadress. Räkna med många timmars förströelse!
Det fanns en tid då Mini Cooper gjorde skäl för sitt namn. Men det var då det. Numera råder det en marginell skillnad mellan en gammal pösig Volvo 744 och en Mini Cooper Clubman.
Fler än jag som tänkt på det?
