Bildrömmar och drömbilar

Jag fick ett surt jobbmejl häromdagen. Det gällde stadsfordonet Smite, som delvis utvecklats av en forskare på KTH. Det var förvisso riktat till forskaren, men då jag var författare till artikeln om Smite fick även jag en kopia av mejlet.

“It’s nice to see, that the old Messerschmitt Kabinenroller from the 1950th is reborn as Smite. The design (I mean the industrial design) is nearly exactly the same. You should mention this, otherwise one could say, that you have stolen this design. There are still people alive like me, which owned such a vehicle.

Best regards,
H. Hassel”

Å han ska snacka om messerschmitt. Scheiße!

Hur som helst har han en poäng, den gode Hassel. Det går inte att komma ifrån att det finns vissa likheter. Samtidigt förstår jag nu varför fordonet kallas för Smite. Smite som i Messersmite.

Undrar om den här situationen var den som gjorde att det senare dök upp små sminkspeglar bakom bilarnas nedfällbara solskydd?

Skämt åsido. Bilden är en del i en större svit och beskriver hur kvinnan ska bete sig mot sin manliga date. Året är 1938. Det har hänt lite grand sedan dess. Lite grand.

När Giorgetto Giugiaro ändå är på tapeten… Är det bara jag som tycker att Mazda Luce - 1966 till 1972 - har en hel del gemensamt med BMW E3 som släpptes 1969?

Precis, tänkte väl det.

Giorgetto Giugiaro. Det är mannen som mer än någon annan påverkat din och min uppfattning om hur bilar ska se ut.

Förutom makalöst vackra Lotus Esprit och übertuffa DeLorean DMC-12 (båda filmstjärnor) har han också ritat vardagshjältar som den första generationen VW Golf, Renault 21 och SAAB 9000.

Det är något speciellt med personer som galant klarar av att sömlöst smidigt glida mellan tisdagkvällens tv-middag bestående av fiskbullar med äggsås och nyårsafton med finbubbel och cigarr. Respekt.

I mellandagarna såg jag till att lägga vantarna på de 13 första säsongerna av BBC-produktionen Top Gear, världens kanske bästa bilprogram någonsin. En stor källa till kunskap, glädje och eufori.

Men också en gnutta sorg.

Som den nestämdhet som uppstår när programledaren Jeremy Clarkson intervjuar Ian Callum, designern som ritade Aston Martins enastående och vackra bilmodell DB7.

Ian Callum bekräftar nämligen att det numera finns ett gäng lagar som reglerar hur bilar får se ut. Att det finns en uppenbar risk att skönheter som likt Aston Martins DB7 blir allt färre. Avståndet mellan motor och motorhuv måste till exempel vara minst drygt 7,5 cm på nytillverkade bilar. Så att det finns en tillräckligt stor deformationszon om en påkörd människas skalle träffar motorhuven. Du kan säkert lista ut att ett sådan lag ställer till det rejält för möjligheten att ge en bil en slank form.

Tyvärr finns det fler lagar att rätta sig efter för världens bildesigner. Bland annat en som påverkar rutans lutning, och som gör att denna måste vara tämligen brant.

Hoppas inte dessa tråklagar gör att framtidens bilar ser ut som en Hyundai Atos från senare delen av 90-talet.

Personligen skallar jag gärna motorblocket direkt istället för att dö en långsam tristessdöd stirrandes på Toyota Priusar, Daewooer och andra fula designhaverier.

Att sätta ihop en fräck lista med bilrelaterade skivomslag är lite klurigt. Jag vet att jag har sett mängder av solklara kandidater genom åren, men likväl poppar de knappast upp på beställning i medvetandet.

Det ska dessutom tilläggas att det blir än tuffare att hitta exempel om musiken på plattan också ska vara bra. Och ska skivomslagen inte föreställa vilken sketen Skoda som helst ökar kraven ytterligare.

Några är dock glasklara, och de är uppifrån och ner (vänster till höger): Ministry - “Jesus Built My Hotrod”, Mars Volta - “Frances the Mute”, Young Heart Attack - “Mouthfull of Love”, Backyard Babies - “Total 13″, ZZ Top - “Eliminator” och Fu Manchu  - “In Search of…”.

Du kanske har några på tankelagret?

Att tillverka handväskor av överblivna textilier som aldrig kom till användning som inredning i jänkebilar från 50- till 80-talet, är det en skön idé?

Kan du haja! Det är faktiskt riktigt listigt. Sjukt trevliga mönster, snygg design men framför allt och förhoppningsvis ett ökat intresse hos allmänheten för jänkebilar gör att jag ger väskdesignern Kim White stående ovationer.

Gosse, vem kunde tro att jag skulle hajpa handväskor på Bildrömmar och drömbilar.

http://www.kimwhitehandbags.com

Plockar ett exemplar av Dagens Industri. Med följer en bilaga, som har begåvats med det spännande namnet Nya bilar 2010. Skojsigt, lite trevlig läsning på tunnelbanan hem tänker jag, en gnagande oro till trots. Bilagor är ju inget annat än uselt maskerade intäktskällor med skitrisigt journalistiskt innehåll.

Och visst är det så, bortsett från en puttrigt trevlig intervju med mannen bakom elbilen Tesla alias storhetsvansinnet själv, Elon Musk.

Men sedan då?

Fy fan. Vad som bjuds är en mycket stygg framtid. Det börjar med en illa omstöpt Fiat 500 (kommande Ford Ka), och fortsätter med en tjock Chevrolet Cruze (ett verk signerat GM:s designchef i Sydkorea…). Därefter följer Kia Soul (bilmodellsnamnet är ett hån, här finns inte tillstymmelse till själ) och Citroën C3 Picasso (konstnärens skeva linjer återkommer i bilens kaross, DET är inte positivt).

Inte ens tyskarna har lyckats med sin senaste version av pansarkryssaren E-klass. Till sist har Mercedes precis som så många andra fordon förlorar sitt ansikte då de omisskänliga lyktornas form nu är bilhistoria.

Precis när jag är på väg att fullständigt tappa hoppet om 2010 hittar jag en liten strimma ljus. Renault Mégane Coupé 2010 är trots allt lite halvfräck. Frän motorhuv. Spänstiga former. Kvicka linjer.

Men ändå. Är det en bil jag skulle vilja köpa? Lägga närmare 200 loppor på. Tveksamt.

Det var inte bara jänkarna som byggde trevliga bilar under 70-talet. Även japanerna drog sitt strå till den muskelstinna halvkombistacken, exempelvis genom Datsun Skyline GT-R, Nissan Laurel 2000 SGX, Mazda RX-4 och Toyota Celica GT. Detta i ett tappert försök att penetrera den amerikanska bilmarknaden.

Och japanerna lyckades, dock något senare. För vad jag har läst var det främst västra USA som till en början intresserade sig för de tuffa japanska bilarna.

Notera att samtliga japanska biltillverkade diggade idén med att placera något på c-stolpen.

Mer information om det japanska bilarvet hittar du här: http://japanesenostalgiccar.com

Julen närmar sig med stormsteg. Och när vi ändå pratar och tuffa och råa prylar, vad sägs om denna döskallering där benknotorna har ersatt av skruvnycklar. Perfekt julklapp till dig själv, eller att sätta upp på den egna önskelistan. Du hittar ringen bakom länken nedan.

http://www.bigjoesbikerrings.com

Det är kul när reklambyråer och annat löst folk stjäl idéer från program och webbplatser som Mythbusters, Will it Blend?, Smash Lab och Bang goes the Theory. Det blir helt enkelt bra mycket roligare att se att svenskt stål håller jävligt hög kvalité om bevisföringen går ut på att piska skiten ur en stålcontainer med hjälp av hjullastare och bilvrak.

De “glömmer” dock att visa vad som händer om Hardox 450 möter Hardox 450…

http://www.hardoxinmybody.com

Då och då skickar bildesignern Bo Zolland ett mejl med vackert innehåll. För några dagar sedan kom ett sådant, med stajlade tolkningar av 2010 års Chevrolet Camaro SS.

Synd att bara bloggägaren och några få andra ska kunna njuta av Zollands artisteri. Det ändrar jag på! 

Fiat 500L från 1972 och Fiat 500 Lounge från 2008. Parkerade i Vasastan i Stockholm, två gator från varandra.

Äpplet inte faller särskilt långt från trädet? Nej. En fröjd för ögat? Ja. Om biltillverkarna borde fortsätta med den skamlösa kopieringen av bildesign från förr? Absolut.

Det är mycket snack om att Volvo Amazon hämtat inspiration från Chrysler Imperial, årsmodell 1955 och 1956. Det är bara halva sanningen. Det är snarare Chrysler 300 från 1955 som stått modell. 300:an har förvisso fått sin tvådelade grill från Imperial, men är inte alls lika kromtung och prålig som sin dyrare kusin som har både krominfattade ljus på kofångaren och en tjock och blank kylarfågel i grillen.

Sant eller inte? Avgör själv…

Det här påståendet kanske genererar en snyting eller två, vad vet jag, men nog fasen finns det vissa likheter mellan Ferrari 250 GT från 1953 och Sveriges egen stolthet Volvo P1800 E från 1971.

Det tycker i alla fall jag. Och påståendet saknar knappast grund.

Volvo P1800 ritades nämligen av Pelle Petterson som vid tillfället hade praktikplats på det italienska designföretaget Frua, detta då Volvo ville ha en Italieninspirerad sportbil i och med P1800. Dessutom jobbade Pietro Frua (mannen bakom designföretaget som bar hans efternam) ett tag på Pininfarina, företaget bakom Ferrari 250 GT.

Men nog om det. Låt oss granska likheterna.

Efter att bland annat ha ritat en modern och mycket stilren version av Volvo P1800, många fräna jänkebilar anpassade för 2000-talet och galet pimpade varianter av Volvo C30, har Bo Zolland gjort sig förtjänst av titeln Sveriges bästa bildesigner.

Men det räcker inte riktigt med att bara beundra Bo Zollands galet fräscha 3D-skisser. Jag vill veta mer om denne bil- och båtformgivare som likt Midas förvandlar allt han tar i till guld. Så jag ställde honom mot väggen med frågor om framtiden, designkatastrofer från förr och vad som får hans egen designhjärta att ta slå ett extra slag.

Vilka bildesigntrender kommer vi att få se mer av framöver?
 - Mer återhållen retrodesign, typ Chevrolet Camaro 2010, nya Ford Mustang med flera. Och mer boxy-design som Scion och Nissan Cube där det syns att bilen är designad för bruksvärdet men det är snyggt utfört.

Vi vänder på steken. Vilka tidigare bildesignidéer hade gärna fått skrinläggas i stället för att gå i produktion?
 - Volvo 142 och 144 med de klumpiga stötfångarna. Runt 1976 eller något sådant. Chrysler PT Cruiser är också en sällsynt ful och onödig bil.

Just nu ser vi en återgång till fyrkantsdesign med skarpa hörn när det gäller bilar. Vad tycker du om det?
 - Bra om det är snyggt utfört. Titta på alla nya lådkoncept som kommer, vissa ser riktigt bra ut trots lådformerna.

Vad skulle du personligen vilja se mer av när det kommer till bildesign?
 - Personligen är jag svag för retrodesign, och tycker man borde våga mer. Varför inte fler tvåfärgade bilar?

Vilka är dina favoritbilar?
Chevrolet Corvette från 1963 med delad bakruta, vågad och spännade så det räcker. De hade kul på designkontoret det året. Ford Mustang 1965 var också helt rätt koncept då den kom, och Volvo P1800 är läcker som en karamell. Jag gillar även Datsun 240 Z, Porsche 356, Ford 1932 (som hot rod) och Buick Riviera från 1963.

Vilka designhus eller enskilda formgivare ser du upp till?
 - Pininfarina, Zagato och Virgil Exner. De vågade ta ut svängarna och ta bildesign till nya höjder.

Vilket är ditt drömprojekt? Alltså, vilken bil skulle du vilja formge?
 - En ny Chevrolet Corvette, eller en ny Volvo P1800 kanske. Varför inte en ny Sonett till SAAB. Dessa bilar är ikoner som det vore kul att ha sitt namn på.

Vilka tips har du att ge de som vill bli lika duktiga på industridesign som du?
- Jobba hårt och tro på din idé. Det tar minst 3-5 år att bli känd i denna branch. Det finns så många som slåss om utrymmet och är duktiga, så lätt är det inte. Men skam den som ger sig.

Jag är mer eller mindre uppväxt i baksätet på en röd bubbla. DDD 110 hette den, och min relation till bilen var ungefär lika kyligt som ilsket.

Eller kyligt och kyligt. Somrarna i bilfan var outlidliga. När himlen var blå tog det inte många sekunder innan bilkupén nådde kokpunkten. Någon kupéfläkt värd namnet fanns inte.

Utrymmet var dessutom hårt och begränsat, som att ligga mellan madrassen och sängstommen ungefär.

Idiotkonstruktionen med bensintanken i knät på föraren är ju inte lysande heller. Min gissning är att en och annan folkvagnsägare blivit flamberad som ett resultat av detta.

Jag förstår inte riktigt varför min far - salig i åminnelse - om modiga 189 centimeter i strumplästen insisterade att varje morgon på väg till jobbet trä på sig bilen likt en ryggsäck. Kan det ha varit hans totala ointresse (mitt bilintresse kommer från min mor, som bland annat ägt en Porsche) för bilar som spökade?

Själv kommer jag (195 centimeter lång) aldrig, aldrig mer att pressa mig in i en bubbla. Däremot kan jag förstå varför vissa låter sig charmas.

På behagfullt avstånd kan de vara vackra. Som den mattsvarta rackaren (med ögonlock och Outlawfälgar) jag hittade utanför mitt jobb häromdagen, eller en riktigt Kalifornienstylad folka.

På 50-talet var det få platser som var hetare än rymden, något som naturligtvis kom att avspeglas inte minst i amerikansk bildesign. Inspirerade av månraketer tog formgivarna ut svängarna rejält, inte minst vad gäller fenor och bakljus (tänk Cadillac Eldorado från 1959) samt karossen som helhet.

Bra där.

För det fick som resultat att vi i dag kan köpa helt fantastisk vackra heminredningsprylar till kök och badrum. Som de här raketkranarna, tokinspirerade av Chevrolet Bel Air från just 50-talet.

Skrev jag att kranarna levereras med livstidsgaranti?

Mumma! Jag önskar att jag och flickan hade investerat i någon av dessa pjäser för vårt kök i stället för den nyinköpta budgetblandaren från Jula för 300 kronor…

http://www.newretrobath.com

Det tog mig någon månad att övertyga flickvännen om att mitt liv krävde en Chevrolet Caprice.

Jag undrar lite stilla exakt hur länge jag får köra kampanj övertalning innan hon går med på att köpa en skön bilsoffa för motsvarande 60 000 kronor.

Fast… När jag tänker efter så gick nog flickan aldrig riktigt med på köpet av Bettie. Ska det blir en bilsoffa här hemma blir det till att köpa först och fråga sedan…

Mats på mitt jobb har en skojig teori som delvis bygger på en artikel om hundars raggningsfaktor på kvinnor som han skrev när han jobbade för For Him Magazine.

Här är teorin, urklippt ur en konversation över MSN:

(11:39:14 AM) Mats: Kvinnor funkar likadant på alla plan.
(11:39:21 AM) Mats: De vill ha sina hundar som de vill ha sina män.
(11:39:26 AM) Mats: Stora, tysta, starka och lydiga.
(11:39:31 AM) Mats: Samma med bilar.
(11:39:42 AM) Mats: Ferrari? Kukförlängare. Volvo XC90? Jawohl!
(11:39:50 AM) Peter Larsson: Chevrolet Caprice då?
(11:39:51 AM) Peter Larsson:
(11:39:58 AM) Mats: V8.
(11:40:01 AM) Peter Larsson: Jäää.
(11:40:03 AM) Mats: Stor, trygg sak.
(11:40:08 AM) Mats: Kan säkert funka.
(11:40:16 AM) Mats: Men kanske inte på östermalm.

Själv har Mats en liten vit luddboll till hund, som han lyckats peta in som Veckans husdjur på Expressen.se. 

Det är en Bichon Frisé…

Funkar finfint om man har en fäbless för blåhåriga och 80-åriga tanter från just Östermalm, upplyser Mats.

Är man intresserad av att ragga på kvinnor under 50 år med hjälp av en hund är det i stället en Amstaff eller Rhodesian Ridgeback som gäller.

Och kanske en V8. Men inte på Östermalm.