Sneeky Pete

Det är inte bara Ludvikaborna som har god smak, även Göteborgarna kan det här med riktiga bilar.

För en månad sedan (ursäkta förseningen!) skickade Stefan C den här mörka pärlan till mig, tillsammans med ett trevlig mejl. Jag bugar, bockar och tackar!

Subject: En skön släde

Message: Hallå Peter… Kul med din sida och schyst Caprice du har. Stilren. Ville bara förgylla din dag med en 79:a med 305/350-drivlina som hittat till Göteborg. Mycket nöjd med bilen och den är i ett underbart skick. Men som med alla gamla bilar krävs det mycket kärlek… Har dock skändat och ersatt den gamla generatorn med en Volvo 740 80A på grund av trött originalare. Nu slipper man ha strobelampor när man kör go rock’n roll på hög volym. Capricen skall få glänsa på min första Power Meet-träff som går till Nossebro och sedan vidare till Lidköping den 5/6.  Kanske du har sett denna Caprice förut? Har dock ingen historik på bilen. Senaste ägaren höll hus i Jönköping. [...] Har sköna småfel på bilen som jag skall dyka in i. Kanske du har några småtips var jag skall köpa delarna. Så går det lite lättare. Helljuset går ej slå på. Började en sen kväll att blinka vid aktivering och jag försökte hitta relät men hörde inga klickande ljud. Så det är antagligen inget vanligt relä. Kanske väl isolerat, he he… Har inte lagt ner någon tid på det. Säkert ett enkelt jordfel. Ser rätt så friskt vågat och kopplat ut, under brädan. Alltid enklare med ett schema. Finns kanske elscheman man kan ladda ner? eller köpa? Fläktmotor har jag hört att man kan köpa från olika vanar, har du kanske modellerna som lirar med min så man kan fynda på skroten eller en träff. Rätta mig om jag har fel… Sitter det dubbla fläktar? Sitter en vid torpedväggen som är orsaken till frågan, den skriker som en stycken gris. Tack i förskott. Kanske vi syns till sommaren? Ha det gött.

Stefan fick sig några stabila tips med vändande e-post. Men har du några till blir han nog inte ledsen om du postar dem nedan!

Grandprix63-Anders har gjort det igen! Brevbäraren i väst har skickat ett litet fint elektroniskt paket som innehåller en supertrevlig Caprice från raggarnas starkaste näste i Sverige: Dalarna.

Den ser hyfsat välskött ut där den står och låter solen spela i kromet. Skön kulör, trevingade fälgspinners. Man får tacka!

Den här estniska Capricen var ute på annons för någon månad sedan. En gammal fin polisbil, med black spoke-fälgar och trevingade fälgspinners. Klassisk (fejk eller inte) know off-custom är alltid vrålsnyggt.

Jag var hemma hos M häromveckan, och fick som vanligt låna en inspirerande bok ur M:s imponerande samling böcker med inriktning nischad populärkultur.

“The World’s Worst Cars“, indelad i kapitlen med de oöversättbara men ack så roliga rubrikerna “Badly Built”, “Design Disasters”, “Financial Failures”, “Misplaced Marques” och “Motoring Misfits”, är en trevlig bekantskap.

Förutom givna klavertramp som Edsel, AMC Gremlin och Pacer, får vi stifta bekantskap med ett antal bilar som endera är haverier på ett eller annat sätt, eller ser ut som sådana. Bland dem återfinns Oldsmobile Tornado, Cadillac Seville (1979-1986), Chevrolet Nova (1970-1979), Dodge Dart, Chevrolet Corvair och mer okända bilar som Bricklin SV-1 och Ford Zephyr MK 4.

Att bokens författare även sågar Chevrolet Caprice som en toktråkig designmiss avfärdar jag med en lätt axelryckning… Även solen har ju som bekant sina fläckar.

… och väntar och väntar.

Ja, där står den, Capricen, i ett hav av grönska, glömska, rost och Syringa Vulgaris. Längtar efter att någon ska ladda batteriet, damma av sätet med en fast hand, fylla tanken med färsk bensin. Stänga bakdörren, vrida om startnyckeln, låta cylinder efter cylinder hosta till liv. Fylla kupén med värme för att jaga bort den kalla och fuktiga vintern. Att någon ska fylla bilen med skrattande, solvarma barn, en vacker hustru och en sprängfylld picknickkorg. Lägga i D, tvinga de rostiga bromsbeläggen att släppa taget om de lika rostiga främre bromskivorna. Sakta rulla uppför den nygröna gräsbacken. Åter låta däcken nöta asfalt.

Ännu har den många mil kvar att ge, Capricen. Men är det någon som kommer ihåg den? Är det någon som vill kännas vid den ledsna Chevan?

Dagens Caprice-hälsning (de väller in, heja, heja!) kommer från Nostalgimacken a.k.a. David. Tack!

En hyfsat sen (gissar på 1986) årsmodell av Chevrolet Caprice coupé. Inte lika snygg som de från slutet av 70-talet, som har den där trevliga välvda bakrutan, men himla fin i alla fall. Och de där fälgarna går inte för hackor. Diggar dem stenhårt!

Så här tjusigt blir det när allt är monterat och klart. Nästa steg blir att baxa Capricen genom bilprovningen med rena papper. Ska blir intressant. Antar att besiktningsgubbarna har en del att anmärka på rinnande blinkers…

Så här trista var körriktningsvisarna ut på min Caprice. Ja, innan…

… jag gjorde något åt saker och monterade rinnande blinkers. Eller vandrande blinkers / sequential Taillights som de också kallas.

Stefan Ernryd är hyfsat känd i jänkarkretsar för att kränga finfina bilar. Dyrt. Ett av hans egna åk (får man anta eftersom bilen står på reggad på hans företag sedan fyra år), är det här flagskeppet. En rejält fin, lyxig och vräkig Cadillac Eldorado från 1978.

För övrigt har Stefan Ernryd haft vad han kallar för “Sveriges finaste Chevrolet Caprice Brougham” till salu i säkert ett år nu. Bilen har gått ynka 2 400 mil, och han ska ha 115 000 kronor (!) för den. Inte utan att jag är sugen på att gå och klämma lite på Capricen. Bara för att, liksom.

Om du någonsin står där och trampar med några avklippta kablar till bakljusen på din Chevrolet. Undrar hur f-n det gick till, och vilken färg som går till vilken baklampa. Då kan jag upplysa dig…

Här är färgerna till bakljusen på GM från Hedenhös (50-tal) till början på bilens förfall (00-tal). Gäller också en del andra US-bilar genom tiderna:

1. Brun = Bakljus
2. Ljusgrön = Backljus
3. Gul = Broms/blinkers vänster
4. Mörkgrön = Broms/blinkers höger
5. Mörkare gul = Mittmonterat bromsljus
6. Svart eller vit = jord

Som vanligt är det grabbarna på Caprice.se (närmare bestämt Oskar!) som varit sjukt hjälpsamma. Grymma killar.

Robin, en trevlig prick som jag träffade i olika bilsammanhang runt om i Stockholm under förra sommaren, är inte bara trevligt. Han äger även en himla fin Caprice också. En bil han mycket föredömligt valt att skicka bilder på, till mig.

Här är den. Röd på utsidan, röd inuti. Kallas följaktligen Lilla Röd av Robin. Var nu ordet lilla har med Capricen att göra…

Ett vanligt problem på lite äldre Chevor är den sladdriga växelspaken. Den glappar rejält i sidled, det vill säga mot/från föraren. Det problemet hade jag också tidigare, och jag plågades av farhågan att hela rattstången var tvungen att rivas för att komma åt problemet.

Tack och lov visade det sig att den glappande växelspaken gick att fixa utan att behöva montera isär rattstången. Det räcker med att slå ur sprinten som håller fast växelspaken och sedan byta den fjäder som uppenbarar sig i hållet.

Själva bytet av fjädern är dock lite småtrixigt, både att få ut den gamla utan att tappa ner den i rattstångens inre men framför allt att få den nya (och 150 kronor dyra!) på plats. För att underlätta monteringen använde jag ett buntband av den mindre sorten (se bild nedan). Den gör att du inte tappar fjädern inuti rattstången, och används med fördel även vid demontering.

Först provade jag att knyta fast ett snöre i fjädern, men det funkade inte alls. Dels är det svårt att lossa snöret när fjädern är på plats, dels är det lätt att avlägsna buntbandet när det inte längre behövs och det hjälper också till att positionera fjädern mot hålet där fjädern ska tryckas ner.

För att få fjärden på plats använder du för övrigt också två vanliga skruvmejslar. En smalare för att sakta men säkert trycka ner fjädern i hålet, och en lite bredare för att applicera tryck på fjädern så att monteringsprocessen blir enklare.

Det är också en bra idé att använda till exempel vitt litiumfett för att minska friktionen mellan fjäder och hålets kanten där fjädern sitter.

Den övre bilden visar principen med bultbandet och fjärdern, och den nedre visar hur den riktiga fjädern ser ut.

Undrar när Stefan ska inse sitt stavfel? Eller kan jag använda hans annons som underlag för inköp av fler jänkebilar (gentemot sambon), med förklaringen att det går att köpa en del av dem för 25 000 och sälja dem för det tiodubbla…

Det är så här vi är vana att se Capricerna (minus snorfula navkapslar). Som taxibilar. Här är en som smitit från New York och hamnat i Mexiko.

På begäran: Min vän i väst - Grandprix 63 - skickar en hälsning. Ett löfte om ett liv efter denna hemska vinter.

Du, jag kan inte få för många Capricer skickade till mig…

Det har väl knappast undgått någon bloggläsare att jag var på andra sidan pölen i väst för några veckor sedan. Tro det eller ej, men helt plötsligt ligger Capricen där, bakom disken i kassan i en allt-i-allo-butik i Mexiko. Förvisso i hemsk pimp-färg, men bilen kan (och ska) lackas om.

Så nu har jag en blå Caprice i skala 1:64, en guldfärgad i skala 1:26 och en vit i skala 1:1. Gött.

Det var ett bra tag sedan som jag publicerade ett blogginlägg i följetongen Veckans gatufynd. Det beror givetvis på att det råder permafrost och istid i landet med få spännande bilar på våra gator som resultat, men framför allt för att jag numera inte promenerar 10 kvarter fram och tillbaka till jobbet varje dag.

Därför blir jag givetvis extra glad när ägaren till en Chevrolet Caprice har fulparkerat utanför kontorsfönstret. Klick!

Hittade den här vita skönheten på en svensk webbsajt. Till salu. Visade sig också att Capricen var det, fast för två år sedan.

Lika bra det kanske. Min plan var att flytta över den röda porrplyschen till inredning till min egen Caprice, och därtill lyfta ur motorn för renovering och därefter montering i Bettie. Dvs bilslakt.

Frågan är om jag skulle haft hjärta att plundra bilen på dess själ? Förmodligen inte.

Det finns en och annan stolt Capriceägare där ute som läser denna blogg. Gött! Tredje personen att skicka in sin finfina Chevy C till mig är Per. Så här skriver han:

“Hej. En Caprice som är en dröm att köra är min -78.

N50-15 bak gör ju sitt till för utseendet. Färgsättningen är en fröjd för ögat. 350/350 gör att det är roligt att gasa. Lamelldiff gör att den är rolig nu på vintern, båda bakhjulen släpper samtidigt.

Den första ägaren var Stockholms läns landsting! Det sitter läslampor monterade på “svanhalsar” ovanför dörrarna (utgår från att det inte är orginal). Märkligt, vore det bara vid passagerarplatserna kunde min fantasi komma fram till att bilen användes till att hämta höjdare till möten (från t.ex. Arlanda), och att lamporna användes för att kunna läsa in dagens mötesagenda.

Men varför behöver föraren en läslampa? Vore intressant att få veta historien bakom detta.

Byråkraterna, politikerna och tjänstemännen hade alla fall bra smak på 70-talet!

Publicera gärna bilden.

Hälsar Per.“

Givet Per! Tack som f-n för att du delar din Caprice med oss. Och låt det gärna fortsätta regna Capricer över Bildrömmar och drömbilar.

För exakt två månader sedan efterlyste jag fler hjältar likt Alex, som i november 2009 skickade fotografier och information om sin Chevrolet Caprice.

Det tog skruv! För ett tag sedan fick jag följande mejl från John.

“Tja!

Som Caprice-ägare följer jag din blogg sporadiskt, och snubblade nu över inlägget “Skicka din Caprice till mig”. Så det gör jag väl då!

Jag har en lågmilare, en blå sedan från -87. Nu har den snart 8 000 mil på mätaren, men när jag köpte den (sommaren -06) stod den på drygt 2 500 mil. Och skicket var fantastiskt, den såg ny ut…

Den gick som sommarbil fram tills förra hösten, då jag svor i kyrkan och tog ut Capricen som bruksbil. Men skicket håller sig, den ser fortfarande ut som på bilderna, om än lite smutsigare och grundligt rostskydds-behandlad.

Storyn bakom det låga miltalet är att den köptes ny i Belgien av ett äldre par. En tid därefter dog maken, och änkan ville inte sälja bilen. Så sen dess har den stått, tills för några år sedan då även änkan gick bort och bilen såldes och importerades till Sverige. Kort därefter köpte jag Capricen, efter att jag råkade snubbla över den på Blocket.

Jag har alltid gillat bilar, jag har alltid velat ha en Caprice och detta är den första bilen jag äger som jag inte tröttnat på, och nu förstår jag varför. Den tickar o går och jag har inga som helst planer på att sälja den inom dom närmsta 15-20 000 körda milen…

Om det är något du skulle vilja skriva om i bloggen är det fritt fram att använda bilder från mina trådar på caprice.se“

Givet, säger jag! Bifogar några fotografier nedan, resten hittar du här och här.

Och du, gör som John och Alex och skicka in din Caprice (och gärna dess historia!) till mig.