Det var ett bra tag sedan som jag publicerade ett blogginlägg i följetongen Veckans gatufynd. Det beror givetvis på att det råder permafrost och istid i landet med få spännande bilar på våra gator som resultat, men framför allt för att jag numera inte promenerar 10 kvarter fram och tillbaka till jobbet varje dag.
Därför blir jag givetvis extra glad när ägaren till en Chevrolet Caprice har fulparkerat utanför kontorsfönstret. Klick!
Hittade den här vita skönheten på en svensk webbsajt. Till salu. Visade sig också att Capricen var det, fast för två år sedan.
Lika bra det kanske. Min plan var att flytta över den röda porrplyschen till inredning till min egen Caprice, och därtill lyfta ur motorn för renovering och därefter montering i Bettie. Dvs bilslakt. 
Frågan är om jag skulle haft hjärta att plundra bilen på dess själ? Förmodligen inte.
Det finns en och annan stolt Capriceägare där ute som läser denna blogg. Gött! Tredje personen att skicka in sin finfina Chevy C till mig är Per. Så här skriver han:
“Hej. En Caprice som är en dröm att köra är min -78.
N50-15 bak gör ju sitt till för utseendet. Färgsättningen är en fröjd för ögat. 350/350 gör att det är roligt att gasa. Lamelldiff gör att den är rolig nu på vintern, båda bakhjulen släpper samtidigt.
Den första ägaren var Stockholms läns landsting! Det sitter läslampor monterade på “svanhalsar” ovanför dörrarna (utgår från att det inte är orginal). Märkligt, vore det bara vid passagerarplatserna kunde min fantasi komma fram till att bilen användes till att hämta höjdare till möten (från t.ex. Arlanda), och att lamporna användes för att kunna läsa in dagens mötesagenda.
Men varför behöver föraren en läslampa? Vore intressant att få veta historien bakom detta.
Byråkraterna, politikerna och tjänstemännen hade alla fall bra smak på 70-talet!
Publicera gärna bilden.
Hälsar Per.“
Givet Per! Tack som f-n för att du delar din Caprice med oss. Och låt det gärna fortsätta regna Capricer över Bildrömmar och drömbilar.
För exakt två månader sedan efterlyste jag fler hjältar likt Alex, som i november 2009 skickade fotografier och information om sin Chevrolet Caprice.
Det tog skruv! För ett tag sedan fick jag följande mejl från John.
“Tja!
Som Caprice-ägare följer jag din blogg sporadiskt, och snubblade nu över inlägget “Skicka din Caprice till mig”. Så det gör jag väl då!
Jag har en lågmilare, en blå sedan från -87. Nu har den snart 8 000 mil på mätaren, men när jag köpte den (sommaren -06) stod den på drygt 2 500 mil. Och skicket var fantastiskt, den såg ny ut…
Den gick som sommarbil fram tills förra hösten, då jag svor i kyrkan och tog ut Capricen som bruksbil. Men skicket håller sig, den ser fortfarande ut som på bilderna, om än lite smutsigare och grundligt rostskydds-behandlad.
Storyn bakom det låga miltalet är att den köptes ny i Belgien av ett äldre par. En tid därefter dog maken, och änkan ville inte sälja bilen. Så sen dess har den stått, tills för några år sedan då även änkan gick bort och bilen såldes och importerades till Sverige. Kort därefter köpte jag Capricen, efter att jag råkade snubbla över den på Blocket.
Jag har alltid gillat bilar, jag har alltid velat ha en Caprice och detta är den första bilen jag äger som jag inte tröttnat på, och nu förstår jag varför. Den tickar o går och jag har inga som helst planer på att sälja den inom dom närmsta 15-20 000 körda milen…
Om det är något du skulle vilja skriva om i bloggen är det fritt fram att använda bilder från mina trådar på caprice.se“
Givet, säger jag! Bifogar några fotografier nedan, resten hittar du här och här.
Och du, gör som John och Alex och skicka in din Caprice (och gärna dess historia!) till mig.
Hur lågt kan man sjunka?
Ägaren till denna Chevrolet Capricen testade. Resultatet är… toklågt.
Bilar, livsstil och rock’n'roll. Med de orden försöker Bilsport Classic att värva mig som prenumerant.
Inget konstigt med det. Det roliga ligger i att förlaget bakom tidningen utgått från Transportstyrelsens fordonsregister när de letat upp min adress (reklamen anländer på ett härligt gammaldags sätt i brevlådan).
För det måste ju betyda att fyrkantiga Chevrolet Caprice numera räknas som klassiker. Kul!
Det är rätt ofta jag får frågan vad som skiljer en fyrkantscaprice från en fyrkantsimpala. Inte särskilt mycket, och fram till för några månader sedan blandade jag själv tämligen ofta ihop de två modellerna.
Men tack vare Roger Larsson (titta gärna in på hans fina blogg: http://larsson-larssons.blogspot.com) som skickade ett förklarande fotografi (Impalan är den infällda bilen), så blir det betydligt tydligare. Kolla till exempel vad som skiljer dem åt beträffande parkeringsljus, grill samt emblem.
Bifogar även två egna fotografier. Den övre föreställer en Chevrolet Impala, den undre en Caprice.
Dog dish-fälgar, tokfin röd kulör och ett ihopplock av delar från både Chevrolet Impala och Caprice gör den här före detta brandchefsbilen (tack Mårten!) till en självklar vinnare. Får jag lov att presentera Cherry Caprice?!
Det verkar som om jag uppnått någon form av kritisk massa med Capricer och Impalor här på Bildrömmar och drömbilar. Helt plötsligt hör folk själva av sig med information om sina klenoder!
Som Alex. Han låter hälsa att han äger en uppkäftig Chevrolet Caprice Coupé från 1978. Det sitter en blueprintad 350 i bilen som orkar med det mesta. Capricen är också bestyckad med Weld Racing-fälgar, inflyttade kofångare och är lite ombyggd i övrigt i karossen.
Som sagt, gör gärna som Alex och skicka bilder samt information om din Chevrolet Caprice till mig. Jag lovar att visa upp din skönhet på Sveriges (och kanske världens) mesta och största Capriceblogg!
Rå, tuff, uppkäftig, vräkig, ruffig och oborstad.
Här är en Chevrolet Caprice som knappast skäms för att den fläker ut sig över asfalten. Bra där!
Bloggvännen Flak (som driver Nostalgimacken: http://nostalgimacken.blogspot.com) skickade häromdagen ett mejl till mig. Det gjorde han för att han vet att jag älskar Chevrolet Caprice, i alla former, färger, årsmodeller, storlekar och skick.
Att David, som han egentligen heter, dessutom lyckats pricka in både en patinerad Caprice och den gamla BP-macken i Bergkvara i samma fotografi, ger givetvis stilpoäng!
Låg som fasen, och utrustad med fina däck och fälgar. Jepp, jag kan till och med stå ut med färgen, för här har vi en Chevrolet Caprice som fått mycket kärlek och omsorg. Titta och njut.
Naturligtvis har du ägnat både en och två timmar åt att fundera över vilken behandling Bettie ska få under denna höst, och kommande vinter och vår.
Nu kan du slappna av, ty så här ser garagesäsongens åtgärdlista för Capricen ut:
Blir jag bara klar med dessa åtgärder är jag nöjd. Har för övrigt redan kommit i gång ordentligt med rostlagandet, rinnande blinkers och grillen!
1977 var året då värstingversionen av Audi 100 C2 hade bilföretagets nya femcylindriga motor, på 2,2 liter och 136 friska hästar.
1977 var året då Ronnie Peterson körde för Tyrrell i deras spektakulära sexhjuling P34.
1977 var året då den första fyrkantsversionen av Chevrolet Caprice släpptes.
1977 var året då en tidning fortfarande kunde komma undan med en särskrivning på ettan…
I måndags kom bomben: Nästa år gör Chevrolet Caprice comeback som polisbil. Den magiska beteckningen 9C1 - Chevrolets produktkod för sina polisbilar - är tillbaka.
Bakhjulsdrift, specialkalibrerad sexväxlad automatlåda och en sexliters V8 som flåsar upp Capricen till 100 knyck på 6 sekunder till trots, kritiken från svenska bilfantaster har bitvis varit frän. Eller vad sägs om det giftigaste uttalandet jag hittills snubblat över: “En förväxt Daevrolet med ett namn som hädar en ikon…”.
Amerikanerna å sin sida är lyriska. Kommentarer som “Yet another police car I will have the pleasure of taking a backseat ride in.”, “Expect to see me at a police auction in a few years.” och “I would like to own one as well, much more stylish than the Crown Victorias.” talar sitt tydliga språk.
Själv är jag lite ambivalent och min åsikt landar någonstans mittemellan Sverige och USA. Bättre än ingenting är den första, spontana tanken. Bättre än mycket annat är tanke nummer 2. Och då i synnerhet vrålfula Carbon Motors E7
Det ryktas för övrigt om att en civil version av Capricen (som tyvärr baseras på australiensiska Holden Statesman) ska släppas till allmänheten redan 2012. Och att produktionen av Chevrolet Impala SS kommer att sparkas i gång några år senare. Ska bli spännande att se vad som händer framöver.
http://chevroletcapriceppv.com
Som du vet så samlar jag på jänkare som modellbilar. Antalet växer sakta men säkert, och en av favoritbilarna jag gärna lägger till samlingen är naturligtvis Chevrolet Caprice i alla tänkbara former och färger.
Ramlar du över nedanstående Caprice i Nascarutförande och i bra skick, ihopplockad av den synnerligen kända modelltillverkaren Corgi, säg till!
Jag saknar för övrigt även Corgis vanliga Caprice…
Som vi alla redan vet så är Chevrolet Caprice och syrran Chevrolet Impala coola bilar. Så coola att de faktiskt bränt gummi som Nascarbilar.
Darrell Waltrip körde exempelvis nedanstående Chevrolet Impala redan 1980.
Darrell Waltrip var för övrigt den som även såg till att General Motors härliga och potenta lådbil Buick Regal Grand National gjorde succé under 80-talet. Det tackar vi för.
Den här Capricen är rå! Med Chevrolet Corvette-inspirerade avgasrör på sidan, black spoke-fälgar med små centrumkåpor samt ett otvättat yttre tar bilen ett rejält steg in i mitt hjärta.
För övrigt är jag ingen stor vän av att lacka risiga kromsargar till framlyktor, men här är jag nästan beredd att göra ett undantag från min åsikt. Främst för att de är målade framtill, men inte på sidan. Inte ett supertajt resultat, men väl en halvgenomtänkt idé.
Smeknamnet Heavy Chevy är åter på tapeten, med all rätt. För dagens dos är en ytterst tung Chevrolet Caprice modell herrgårdsvagn. Kolla stuket, kulören, de sköna hundskålarna till navkapslar, snobbringarna… Allt!
Nästan så att jag blir sugen på att skaffa knoddar så att jag en toppenursäkt att uppgradera!
Nu kan det regna, hagla eller till och med snöa om väderguden så önskar. Bettie är avställd och har förpassats till sitt vinteride, det vill säga mekgaraget. Där ska hon ska få extra mycket kärlek och omsorg. Men mer om det i ett framtida blogginlägg.
Men jag har inte bara ställt av bilen, jag har också precis besiktigat den.
Glädjande nog kan jag nästa vår ställa på Capricen rakt av för att sedan vrida om tändningsnyckeln och börja glida. För även denna gång gick Bettie i genom besiktningen utan att några fel hittades.
Och jag törs lova att hon ska få röra på sig mer under 2010 än i år. Körsträckan under 2009 landar nämligen på ynka 46 mil. Det är löjligt lite motion för en fet jänkare.
