Sneeky Pete

Så var det dags att flytta. Till Gasoline Magazines webbplats!

Jo, det är ju sant, flytten har väl egentligen redan skett. Eller rättare sagt så har bloggen flyttat halvvägs då den både funnits på www.metica.se / www.sneekypete.se och http://gasolinemagazine.se/sneekypete/ parallellt någon vecka.

Detta har berott på att bloggen rent kod- och funktionsmässigt inte varit 100 procent utvecklad och klar på Gasoline Magazine. Det är den inte nu heller, men tillräckligt färdig för att en mer permanent flytt ska kunna ske. 

Så därför går flyttlasset nu! Var beredd på att det kan fortsätta att krånga lite en stund, och att bloggen inte kommer att uppdateras under en övergångsperiod.

Och du! Ser du några fel (fotografier som är borta, trasiga länkar, annat strul), rapportera gärna in dem till mig: sneekypete@gasolinemagazine.se

Ses hos Gasoline och http://gasolinemagazine.se/sneekypete/ Adios!

Imorgon är det dags för Depalma Hot Rod & Chopper Mayhem 2012 i Sätra (ny plats för i år!), söder om Stockholm. Vi ses väl!

Jag är i alla fall på plats, med både kamera och anteckningsblock. Så ta med din muskelbil så kanske du hittar din bil i Gasoline Magazine om några nummer!

Eller så ses vi på Sveavägen redan ikväll…

Titta, en bil som precis kommit ut ur vinteridet! Dammig, redo för asfalten, sommarkvällar, skrattande människor i baksätet och rivstarter.

För övrigt är det sällan jag tycker att Cadillac Eldorado från 1970 har så mycket gemensamt med muskelbilar. Men den här rackaren känns mer gjord för race än för att glida fram!

OK. Det finns en anledning till att varje mekgarare med lite självaktning har en uppsättning regler som är till för att åtföljas.

I mitt mekgarage är det lite si och så med hur de där reglerna respekteras. Resultat? Se bilden…

Så här ser min automatlåda - en TH350 - ut, utan oljetråg. Det ser onekligen ut som om det (på bilden) är vänstra nedre hörnet som gäller för givaren till oljetempmätaren. Givaren är nämligen ganska lång, närmare 5 centimeter.

Så får det bli!

Tidigare sportade jag en kombomätare från Summit Racing. Den innehöll voltmätare, varvräknare och mätare för vattentemperatur och oljetryck.

Jag har väl i sanningens namn haft lite svårt att lita på Summitmätaren. Dessutom var skalan, särskilt den för vattentemperatur, väldigt grovkornig. Endast tre pinnar erbjöds - 175, 200 och 250 grader fahrenheit - det är 80, 93 och 121 grader celsius det. Och då motorn vid ett hett tillfälle förra sommaren nådde 121 grader utan att ens koka så litar jag som sagt inte på mätaren. För med 50/50 glykol och vatten förflyttas kokpunkten till endast 108 grader celsius…

Alltså. In med hyfsat nyinköpta mätare från Autometer och vi får se vad som händer. Jag är förstås särskilt spänd på hur den nya vattentempmätaren kommer att sköta sig, och hur mycket mera exakt och tydlig den kommer vara med en finare upplösning.

Nedan finner du några fotografier från ”mockup:en”. Det är förstås lite mer mek med mätarinstallationen än vad jag hade tänkt mig från början (dra nya kablar, dra kabel och givare för oljetemperatur, pröva sig fram till bästa läget för mätarpanelen och fysiskt installera den, med mera). Precis som det brukar vara när man börjar meka och med andra ord helt i sin ordning.

Jag tror inte att jag har berättat det. Varför jag började meka. Men orden “äkta”, “unik” och “värdighet” spelar en stor roll.

Eller ja. Den enkla anledningen till varför jag mekar är väl rätt uppenbar. Jag gillar att skruva, och jag älskar bilar.

Men det fanns en tid då domänen www.metica.se huserade en musiktidning med samma namn, och jag lade lika mycket tid på musik på olika sätt och vis - genom recensioner, artistintervjuer, konsertplåtande etc - som jag idag lägger på ungefär samma sak fast om bilar.

Det existerade emellertid två problem med mitt djupa intresse för musiken (ett intresse som till viss del fortfarande finns där). Intresset var inte komplett. Jag har aldrig komponerat eller framfört musik, och det är svårt för att inte säga omöjligt att åldras med värdighet i musikbranschen. I alla fall inte som musikjournalist.

I bilhobbyn däremot är situationen en helt annan. Jag påstår inte att jag har någon talang för mekandet, men jag gör det med en frenesi och en glädje som förmodligen är rätt synlig och förhoppningsvis smittar av sig. Och alla kan lära sig meka! Det är inte lika lätt att skapa musik, i alla fall inte musik som någon vill lyssna på. Och jag hävdar att belöningen för den kreativa insatsen ser ungefär lika ut oavsett om du skriver musik eller svetsar igen ett rosthåll, trimmar en V8 eller syr upp en ny inredning.

Dessutom… Både i bilhobbyn och i den professionella delen av bilbranschen finns det gott om fräcka och duktiga förebilder i alla åldrar. Det blir liksom aldrig försent att trycka plattan i mattan eller bygga sig en frän hot rod.

Sist - men inte minst - så är bilmekandet något som gör att jag får lov att känna mig unik. En känsla av att jag ägnar mig åt något som är äkta, inte tillgjort. Att kunna odla ett intresse på många olika fronter som inte alla vare sig vill eller är intresserade av, alternativt går att bli duktig inom på några månader. Det går om man vill, men man måste vilja. Mycket, hårt och länge. Och det kostar, framför allt i tid.

Det gillar jag stenhårt.

Ja, bilmekandet är garanterat hipsterfritt, och det känns j-vligt bra. Ja, den där bekymmerslösa förhållningen till historien är något jag avskyr…

Den som siktar på att vara en äkta muskelbilstaliban bör glutta närmare på hur man uppnår det rätta stuket med hjälp av Goodyears Polyglas GT-däck.

Goodyear släppte däckmodellen 1967 och många ponny-/muskelbilar - däribland Chevrolet Camaro Z-28, Pontiac GTO, Ford Mustang Mach I och Dodge Charger R/T - hade däcken som tillval i katalogen eller standard direkt från farbrik under åren 1969 till 1974.

Goodyears Polyglas GT-däck är inga vanliga radialer där bältet (även kallad gördel) är tillverkat av vävt stål. Istället är förstärkningen gjord av en blandning av glasfiber/polyester och textil, även kallad textilradial. Däcken var också en av de första som hade upphöjd vit däcktext på däcksidorna. När BFGoodrich släppte sina Radial T/A några år senare (1972) anammade man den vita däcktexten, men gjorde den betydligt fetare. 

Ungefär i samma veva - det vill säga 1969 - gjorde den dåvarande amerikanska däckfarbrikören Firestone slag i saken och släppte sina Wide Oval-däck, som är uppbyggda enligt samma princip som Goodyears Polyglas GT-däck.

Goodyear tillverkar fortfarande sina Polyglas GT-däck om du är sugen på den korrekta muskelbilslooken. Men observera vad Goodyear en gång själva påstod i sin reklam: “It’s not a racing tire - it just looks like one!”…

Jag känner till ett hus i norra Stockholm där det baske mig alltid står “nya” jänkebilar utanför garageporten varenda gång jag åker förbi. Därför ser jag till att ta mig en liten omväg ibland, bara för att få njuta lite extra.

Jag gissar jag beter mig som vilken svampplockare som helst, som har sina guldställen som hon eller han alltid återvänder till… :-) 

Den här gången bjöd extraturen på en Cadillac De Ville från 1971, undrar var det blir nästa gång?!

Se där. Mississippi Burning är ytterligare en rulle i bloggföljetongen “Bilfilmer du måste se” som egentligen inte kan klassas som en renodlad, traditionell bilfilm. Men med den uppsättning bilar som ingår - och vilken tidstypisk stämning som serveras sedan - går det inte att undvika att uppmärksamma filmen i den kontexten.

Har du mot all förmodan inte sett Mississippi Burning så handlar filmen om rasmotsättningarna i den amerikanska södern på 60-talet, och är löst baserad på en verklig händelse: tre medborgarrättssaktivister som mördas. 

FBI-duon Anderson/Ward (Gene Hackman/Willem Dafoe) sätts på att utreda dödsfallen. Radarparet, som inte skulle ha lyckats särskilt bra utan varandra, uträttar som duo storverk trots stora personliga skillnader. Eller snarare tack vare olika syn på saker och ting kanske jag ska tillägga. Den ena FBI-agenten gillar att följa reglementet, den andra gärna tänker “utanför lådan”.

Det är när de sedan sätter hårt mot hårt som utredningen verkligen tar fart, det vill säga när de lägger reglementet åt sidan för en stund. Det gäller även filmen.

Så mycket mer än så behöver inte skrivas om själva handlingen. Historien är lika lätt att förstå som den är bra.

Vad gäller sköna jänkebilar så står duggar de otroligt tätt, och det i många, långa scener. Filmen börjar med en bilscen där tittarna får njuta av en Pontiac Catalina De Luxe från 1952, en Ford Galaxie från 1964 och en Chevrolet Bel Air från 1957.

På det följer en rad balla snuthäckar (Chevrolet Impala från 1964, Ford Fairlane 500 från 1963, Plymouth Fury från 1964), tillika elaka redneck-pickisar (Chevrolet 3100 från 1951, Ford F-1 från 1948, Chevrolet Apache från 1958).

Och så fortsätter det filmen igenom.

Som vanligt gäller hyr, köp, låna eller stjäl! För Mississippi Burning tål att se både en och många gånger.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 9/10

Visst drömmer vi alla om härligt stumma bladfjädrar från Hotchkis, kanske fyrlänk, eller åtminstone traction bars som det står Caltracs på. Sedan vaknar vi upp och inser att pengarna räcker till blöjor, hyra, mat på bordet och en kanske öl om lördagskvällen.

Så vad gör jag när Novan är härligt låg, men mest för att bladfrädrarna säckat ihop efter 40 år på bullrig asfalt. Jag tänker Hi-jackers, men inser direkt hur dålig den idén egentligen är och köper istället ett par så kallade hjälpfjädrar (helper leaf springs på engelska) från Superior. Riktigt andraklassstål från Kina, för 400 spänn, som tar en halvtimme att installera. Kan det verkligen fungera?!

Det återstår att se i sommar när jag lassar baksätet fullt med ölsugna vänner. Men enligt de stående ovationer innovationen fått från så många på nätet så kan de kanske var en tillräckligt bra nödlösning till dess att det rullar in mer pengar på kontot. I annat fall så har jag bara spenderat några hundringar på… billigt stål från Kina.

Bromsvätskan är bytt på en Chevrolet Nova från 1970, som har fått bromssystemet konverterat från trummor till skivor runt om.

Observera att bromsvätska ska bytas ofta, gärna vartannat år, då den drar till sig fukt. Fukt i bromsvätskan innebär i sin tur massor med otrevligheter, som att bromsrören rostar sönder innifrån men framför allt att du plötsligt kan stå helt utan bromsverkan (på grund vatten i bromsvätskan) när du verkligen behöver den. Inte bra.

1. Det finns flera sätt att byta bromsvätskan på. Den gamla klassiska dubbelgubbe-proceduren där en person pumpar bromspedal och den andra vältajmat släpper ut bromsvätska via luftningsnippeln är ett exempel. Ett annat är att använda “One man brake bleeding kit” med en liten burk ansluten till luftningsnippeln och där själva bromsvätskan bildar en backventil. Jag rekommenderar och använder själv en tryckluftsansluten burk (se bild nedan) som bildar vakuum och där användaren själv kan sitta vid varje bromsok och mycket exakt bestämma när bromsvätskan ska släppas ut samt när luftningsnippeln ska öppna och stängas.
2. Det finns olika typer av konfigurationer när det gäller bromssystem, som bestämmer i vilken ordning bromsoken ska luftas. Vissa bryr sig om detta, andra inte. Själv chansar jag inte beträffande bromsar , och tog reda på att jag ska börja med höger bak, sedan vänster bak, höger fram och sist vänster fram. Det vill säga utgå från längden på bromsrören räknat från huvudbromscylinderns bromsvätskebehållare.
3. Hissa upp bilen på pallbockar och plocka av däcken. Du behöver inte göra detta, men det förenklar jobbet något oerhört.
4. Inspektera luftingsnipplarna. Är de risiga, byt dem (jag bytte de bakre två, kostar en tia styck). Använd teflontejp eller lite smörjfett på gängorna på de nya luftingsnipplarna så sluter de tätt.
5. Med bilen upphissad kan du samtidigt passa på att inspektera bromsslangar och bromsrör så att de ser ok ut och att det inte läcker bromsvätska någonstans. Minsta lilla läcka och du måste byta det som felar.
6. Öppna huvudbromscylinderns bromsvätskebehållare. Har du ett tvåkretssystem är behållaren tvådelad, med en kammare för den bakre delen av bromssystemet och en för den främre. Se till att det finns gott om bromsvätska, sätt på locket igen.
7. Dags att börja lufta. Se till att luftingsnipplarna är vinklade så mycket rakt uppåt som det går. Detta är viktigt för att bli kvitt luftbubblor i bromssystemet. Själv fick jag lossa båda bakre bromsoken för att se till att luftingsnipplarna var positionerade uppåt, men det beror nog på att bromssystemet inte kom med skivor runt om från farbrik och klåparen som monterat bromsoket inte gjort det på ett 100 procent korrekt sätt.
8. Gå igenom alla bromsok i rätt ordning, ömsom sug ut gammal bromsvätska och luft, ömsom öppna bromsvätskebehållaren och fyll på med ny vätska (behållaren får inte bli tom!). När det kommer ny, transparent bromsvätska utan luftbubblor vid var och ett av bromsoken är du klart med det.
9. Avsluta det hela med att kolla att bromspedalen är stum och inte känns svampig. Montera på däcken och be en kamrat pressa ned bromspedalen. Kolla så att alla fyra däcken är låsta och inte kan rubbas med handkraft.
10. Slutligen, ta ut bilen på en försiktig provtur. Bromsa och kolla så att bilen inte drar snett. Om är fallet så har du luft kvar i systemet och får fortsätta lufta det.
11. Klar. Knäck en bärs, det har du gjort dig förtjänt av!

Titta vad jag hittade på Strandvägen mitt i centrala Stockholm för någon vecka sedan. En himla fet Bizzarrini GT 5300 Strada från 1968, en riktigt läcker och tämligen unik italienare. 

Det här är ingen j-vla blogg för spaghettibilar, men ibland måste jag göra ett undantag. Och det gör jag gärna för en såpass udda bil som Bizzarrini ändå är. Om inte annat för att det är en V8 som mullrar under motorläppen!

Vinyltak, rallye-fälgar och en djupblå kulör. Om originalrenoveringar kittlar din fantasi så är det gissningsvis så här du vill att slutresultatet ska se ut. Propert, snyggt och tidsenligt.

Jag har sett de där fastlindade klossarna som sitter monterade på bladfjädrarna rätt många gånger nu. Alltid funderat över vad de ska vara bra för, men inte tänkt så mycket mer på saken. Till nyligen, då de faktiskt kom att sitta i vägen för en liten installation.

Så jag ställde en fråga om klossarnas existens på det allt som oftast eminenta forumet Steve’s Nova Site. Och fick till svar att det handlade om “vibration absorber or damper”. Alltså vibrationsdämpare.

Kändes ju en smula logiskt, men ändå inte. Snart visade det sig dock att det var skitsnack, eftersom dessa klossar har ett helt annat syfte. De monterades på bladfjädrarna från farbrik för att utgöra extra lyftpunkter bak på bilen vid användandet av pelarlyft.

Då det också går utmärkt att lyfta bilen i den bakre hjälpramen (eller vad den ska kallas) där bladfjädrarna sitter monterade kan jag dock avlägsna dessa klossar utan ställa till det för mig själv.

Att byta bakre stötdämpare på en bil måste tillhöra en av de absolut enklaste reparationerna eller servicarna man kan göra. Upp med bilen på pallbockar, av med däcken, montera bort de gamla stötdämparna, sätt på de nya, på med däcken och så ner med bilen på backen igen. Klart.

Den som bara är lite effektiv kan göra jobbet på en halvtimme. Max.

Skönt att det finns ingrepp som faktiskt är enkla och ger “instant gratification”!

WA|HH Quantum Sensations Spray är en ny munspray med sponken som tar dig från spiknykter till tokfull på några sekunder (!). Sedan nyktrar du till lika snabbt. Innovationen är framtagen av den fransk-amerikanske forskaren David Edwards och varje alkoholdos innehåller 0.075 milliliter sprit. Priset är förstås inte billigt, 26 dollar per munspray, men vem har sagt att det är billigt att färdas snabbt?

Jag tycker att det låter som den perfekta berusningen för oss som gillar dragracing. Full patte, från 0-100 km i timmen på 0.2 sekunder och en utgångshastighet på 540 km/h. Tvärstopp efter dryga fyra sekunder. Vilken kick!

Dessutom ger varken alkosprayen eller dragracing något bakfylla. Bra där.

Mattias Fernlund, en trevlig bekant från tiden då jag var Capriceägare, hörde nyligen av sig och frågade om jag ville dela med mig av hans importguide på min blogg. En guide som Mattias skapat baserat på den egna importen av en 1970 års Oldsmobile från USA för något år sedan.

Vem tackar nej till ett sådant erbjudande? Inte jag i alla fall! Kunskap är till för att spridas, så här är biliportguiden. Dra nu nytta av Mattias erfarenheter om även du står i begrepp att importera ditt eget jänkejärn.

“Tänkte dela med mig av mina erfarenheter när det gäller import av veteranbil från USA. Detta gäller alltså en tidigare registrerad (I USA) veteranbil av årsmodell 1970. För nyare bilar gäller andra regler än vad jag tar upp här. Ett fordon blir för övrigt veteranbil vid 30 års ålder.

Min tanke är att fler människor som har detta intresse ska våga/vilja importera själv, speciellt som staten verkar göra allt de kan för att sätta käppar i hjulet i form av regler, intyg och kriminellt höga avgifter. Jag satt på nätet och läste allt jag kunde hitta om USA-import. Ändå fann jag att det var mycket som inte stämde gällande regler och avgifter. Denna text skildrar alltså min personliga erfarenhet. Du kommer säkert att stöta på skillnader, men du kan nog ha nytta av detta då jag samlat ihop mycket av det jag hittat på många olika sidor i en text. Använd texten som en vägvisare, och observera att regler ändras hela tiden.

Att hitta en bil låter kanske inte så svårt i ett land som USA, men det kan vara lite pyssel med att hitta den rätta bilen med avseende på skick, pris, årsmodell med mera. Jag har en kontakt i USA som införskaffade min bil, en Oldsmobile av 1970 års modell. Jag fick 24 bilder skickade till mig. Som ni vet så säger inte bilder hela sanningen. I mitt fall så fick jag hem en mycket fin bil. Det var dock en hel del fel på bilen som trasiga dörrlås, tuta, lyktor, diverse elfel med mera. Jag litar på min kontakt och jag är övertygad om att han helt enkelt inte gått igenom bilen. Han är en stressad man. Åker man inte över och tittar själv så är väl sådana här saker man får räkna med antar jag. Alla fel på bilen har dock mest kostat mig tid, men räkna kallt med att det finns att fixa med när bilen väl är hemma. Så se till att ha tid och lite tålamod. Handla heller ingen bil i maj och tro att du kommer att hinna njuta av den samma sommar. Allt tar tid!

Jag betalade min bil i mars 2011 och väntar i skrivande stund fortfarande (5 september 2011) på mina svenska skyltar. En industrisemester kom också emellan och försenade saker och ting.

Angående kostnader så verkar det finnas en tumregel: Det blir alltid dyrare än du beräknat! Jag har skrivit ner de olika kostnaderna. Vad du ger för bilen styr tullen och momsen du betalar. En bra idé är att räkna på 38 procent i skatter till vår kära stat.

• Bilens pris: X
• Frakt: Räkna med 1 400 - 2 000 amerikanska dollar.
• Fraktförsäkring: Cirka 1,5 procent av värdet.
• Kontakt i USA: En middag om han kommer till Sverige. Överkomligt!
• Tullavgift: X (styrs av bildens pris).
• Införselmoms: X (styrs av bildens pris).
• Förtullning i hamn: 1 250 kr.
• Banköverföringsavgift: 100 - 150 kr.
• Expeditionsavgift: 495 kr.
• Terminalhanteringsavgifter (THC): 850 kr.
• Containerdragning: 850 kr.
• Urlastning: 1 100 kr.
• Ursprungskontroll: 700 kr.
• Tillfälliga regskyltar (röda plåtar): 450 kr (valfri kostnad).
• Resa för upphämtning bil: X (bensin, hyra av bilsläp med mera).
• Registreringsbesiktning: 1 600 kr (måste du ombesiktiga här - som jag - kostar det ytterligare 600 kr).
• Vanlig besiktning: 300 kr
• Eventuell hamnhyra: 100 kr/dygn och uppåt, ofta successivt ökande.

Du betalar i regel 25 procent  moms och 10 procent tullavgift. Nordtrafik har en importkalkylator på sin hemsida som ger en bra bild över slutsumman.

http://www.nordtrafik.se/default.asp?go=1&sgo=0

Jag läste på ej uppdaterade hemsidor att det var 12 procent moms och 0 procent tullavgift på vetaranbilar och gjorde glad i hågen min lilla glädjekalkyl. Men så enkelt är det inte längre. Numera måste du bevisa att din bil är “unik” för att få den låga momsen, det vill säga den måste klassificeras som samlarfordon. Vad jag hört av importörer så är denna klassificeringen inte att lita på. Du räknar på endast 12 procent och sedan står statens tjänsteman och tycker något annat och du får betala 38 procent skatt i stället. Vips så rök din Thailandresa. Det var folk som hade bilar på väg hem när denna regel trädde i kraft. Jag vet att detta håller på att överklagas. Vill du ändå försöka så kan du läsa om vad som krävs för att få denna klassificeringen här:

http://bit.ly/HaGZQW

När du läst texten så kommer du upptäcka att det inte är helt lätt att uppfylla dessa orimliga krav. Ska du ta hem en mycket dyr bil som du vet är unik i Sverige så kommer du dock troligen att lyckas.

En annan idé att komma undan lite billigare är att låta förtulla sin bil i Holland. Där betalade du tills nyligen endast 6 procent moms (ingen tull) men avgiften är nu höjd efter påtryckningar från andra länder till 19 procent. Slår ändå 38 procent! EU kan vara härligt ibland.

Jag vet bara en firma som tar bilarna via Holland och det är Nordtrafik. Kanske det finns fler? De erbjuder bara RoRo frakt här, det vill säga att bilarna körs på och av fartyget. Jag skickade min i container då jag ansåg det vara säkrare och inte gillade idén att min bil kanske får stå på nåt däck i 3-4 veckor exponerad för solsken, stormar och salt. Men visst, det går ju att tvätta av. Vad gäller fraktbolag så är det bara att googla runt. Jag har blivit mycket bra bemött av Nordtrafik även om jag inte använde dem när det väl kom till kritan. Det var min kontakt som insisterade på att jag skulle använda mig av en för mig helt okänd firma med bas i Miami. Tar du bilen i container se till att fylla upp bilen med grejer om du har möjlighet. Det mesta är snorbilligt i USA jämfört med Sverige.

När bilen är hemma så blir du underrättad om detta och du kan åka och hämta den. Jag hämtade min bil med släp. Tänk på att försäkra den innan. Det går bara att få garageförsäkring på en bil som inte är reggad i Sverige. Jag använde mig av det nystartade bolaget Svedea.

I bilen ska det ligga - om du inte fått det via posten redan - en amerikanska “title”, Det vill säga vår motsvarighet till registreringsbevis. Utan detta papper har du problem. Titlen ska vara “clean”. Bilen måste ha varit körbar i USA om det nu är en körbar bil du avser att ta hem. Fråga din kontakt om titlen är clean. Är den inte det, glöm den bilen.

Nu ska du skicka in papper till Transportstyrelsen (ursprungskontroll). Du kan ansöka via Transportstyrelsens e-tjänst på deras hemsida. Vad jag kommer ihåg här är att du ska kryssa i rutan “eget bruk” då får fordonet vissa undantag från tekniska krav. Anger du detta alternativet är det en bil på en 12 månader lång period som gäller.

När du ansökt via e-tjänsten skriver du ut papperet och bifogar med de andra papperen som består av “titlen”, alla delar om det finns fler än en del. Kvittot från säljaren (original eller kopia) där det står säljare, köpare samt datum och vilken bilmodell det gäller. Bilens VIN-nummer (chassinummer) ska också stå på kvittot. Du ska också skicka med bevis om förtullning som du fick när du betalade tull och moms.

Nu är det bara att vänta på att det ska malas i maskineriet. Räkna med 3-4 veckor. Du kan i samband med detta också ansöka om tillfällig registrering, det vill säga du får de röda importskyltarna. Har du dessa får du köra kortaste väg till verkstad, besiktningsstation eller uppställningsplats. Jag hade dem som ursäkt för att köra lite rundor här ute på landet då jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig till dess att bilen blev “svensk” :-).

När ursprungskontrollen är klar och du fått hem papper på detta kan du boka tid för registreringsbesiktning. Fråga om det är möjligt att boka den vanliga besiktningen direkt efter regbesiktningen så slipper du åka dit två gånger. Ta med alla tekniska data du kan hitta på din bil. Jag gjorde inte det och det blev liv om det. Du ska också ha med dig beviset på att urspungskontrollen är genomförd. Be också en stilla bön för att du får en vettig besiktningsgubbe då dessa inte verkar växa på träd i det här landet.

Det jag gjorde på min 70:a inför regbesiktningen var att sätta dit vita glödlampor i parkeringsljusen. Bilen får inte ha orange, p-ljus men däremot får den blinka vitt. Så en tvåpolig vit lampa blir det rätta. Röda reflexer bak måste du också klistra dit. Att stansa in chassinummer i ramen gäller för vad jag vet all US-import. Jag stansade in mitt nummer i ramen ovanför höger framhjul. En del sätter det vid batteriet. Att stansa på en plåt och svetsa dit blir INTE godkänt. Min bil hade bara milesmätare så jag klistrade km-siffror utanpå glaset. Det gillade inte besiktningsgubben och det blev ombesiktning. Att klistra direkt på mätartavlan under glaset gick tydligen bra. Sidoblinkers behövs inte på en 70:a och inte heller behöver du sätta dit fula gula sidoblinkers. De flesta avgifter involverade i USA-import är löjliga och inte rättfärdigade. En ombesiktning av reg-besiktning kostar till exempel 600 kronor!

När bilen gått igenom besiktningarna registreras bilen hos Transportstyrelsen och du får de svenska skyltarna och regbeviset på posten. Nu ska du ställa på bilen. Det kan du enkelt göra på Transportstyrelsens webbplats. Mitt försäkringsbolag ville också att jag skulle höra av mig när bilen var klar så att de kan ändra från garageförsäkring till helförsäkring.

Klart slut!”