Two-Lane Blacktop är utan tvekan en av de absolut bästa bilfilmerna någonsin.

Precis som genrekollegan Vanishing Point beror detta på att Two-Lane Blacktop är en av de bilfilmer som tar upp de existentiella frågorna. Manuset är inte särskilt komplext, och präglas inte av något filosofisk bråddjup, men ändå. På ren svenska handlar Two-Lane Blacktop om meningen med livet. När filmens fyra olika huvudpersoner (GTO, The Driver, The Mechanic, The Girl) lever ett par dagar av sina liv framför våra ögon är det samtidigt hela deras liv som passerar förbi oss. Döden, ungdomen, åldrandet, kärleken, pengarna, lyckan. Alla är de ämnen som spelar stor roll i Two-Lane Blacktop precis som i det verkliga livet.

Det är därför Two-Lane Blacktop får det absoluta toppbetyget.

En detalj som drabbar tittaren är det otroligt långsamma tempot som Two-Lane Blacktop utspelas i. Det kan uppfattas störande på samma sätt som när dogmareglerna slog igenom för 16 år sedan. Men det skapar samtidigt effektivt utrymme för eftertänksamhet, tittaren hinner med lätthet med att fundera över de stora frågorna. Och långsamheten bidrar med stor autenticitet.

Ja, befriande skulle jag kalla tempovalet. Fjärran är alla stökiga detaljer som t.ex. moderna actionfilmer som Transformers 3 formligen är nedlusad av. Inte heller behöver vi dras med den tokstress som sänker rullar som de i Fast & Furious-serien. Anledningen till detaljorgierna och superstressen är självklar: Man försöker släta över det faktum att man inte har någon historia att berätta.

I Two-Lane Blacktop är det precis tvärtom. Sparsmakat med fart och fläkt, och varenda pinal som återfinns i filmen har något att berätta och bidrar till historien. Och när motorerna väl vrålar till, ja, då är det på allvar.

Förutom att Two-Lane Blacktop är filmvärldens svar på musikbranschens evergreen så är rullen också fylld med odödliga filmrepliker och ordväxlingar.

Här är några, som exempelvis när GTO försöker imponera och utmana, men misslyckas kapitalt:

GTO: I don’t like being crowded by a couple of punk road hogs clear across two states, I don’t.

The Driver: I don’t believe I’ve seen you. Of course, there’s lots of cars on the road like yours. They all get to look the same. They perform about the same, too…”

Eller när The Mechanic / The Driver säger några sanningens ord:

The Mechanic: You’d have yourself a real street-sweeper here if you put a little work into it.

GTO: I go fast enough.

The Driver: You can never go fast enough.”

Och så har vi filmens liksom livets ultimata tagline:

GTO: Performance and image, that’s what it’s all about.”

Bilarna i Two-Lane Blacktop är många, snygga och tuffa. Förutom de två som bär upp filmen – En Chevrolet 150 från 1955 och en  Pontiac GTO 1970 – kryllar det av fräna åk. I synnerhet i den senare halvan av filmen då det hängs på dragracebanan Lakeland International Raceway. Dodge Super Bee från 1968, en supervässad Chevrolet Corvette från 1964, Dodge Charger Daytona från 1969, mängder av den första generationens Camaro och så vidare.

Det är mycket snack om Bullitt och American Grafitti när det kommer till bilfilmer som gjort ett betydande avtryck i filmhistorien. Inget ont om dem, men Two-Line Blacktop är filmen som formade och fostrade fler än en generation biltokiga motorskallar. Det har den fortfarande potential att göra, om än i betydligt mindre skala. För runt nästa krök väntar nya utmaningar, nya äventyr, nya människor, nya bilar. Där väntar resten av ditt liv, oavsett om du lever på 1970-talet eller 2012.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 10/10

Share