Sneeky Pete

Från låg Nova till hög dito. Här snackar vi hjullyft. Så ska det se ut på strippen!

Hur lågt går det att sänka en Chevrolet Nova utan att det löjlig ut?! I alla fall så här lågt! Ägaren har för övrigt installerat luftfjädring så vägbulor och trottoarkanter är inte ett problem.

Då mekpolare T bytt sin jänkebil mot en fyrhjuling (hur fan gick tankegångarna där egentligen???) och därmed flyttat ut ur mekgaraget har vi fått en ny hyresgäst. En rätt så klurig sådan!

Hälsa på mekpolare P, alias MacGyver.

Här berättar han hur man fraktar en bil med trasig bensinpump till garaget utan kostnader för bärgning. För honom är en trasig bensinpump ingen utmaning!

1. Häll bensin i en blomspruta och pumpa upp trycket.
2. Skarva sprutan med slang och peta in munstycket i luftburkens snorkel ovanför förgasaren.
3. Ha en snygg tjej, som inte har nåt emot att stinka bensin, att dutta bensin till motorn hela vägen.

Den snygga tjejen i sammanhanget - P:s sambo och flickvän - har följande att säga om den manuella bränsleförsörjningen.

Jag behövde inte dutta så ofta som jag trodde från start. Gjorde motorn rejält sur i början. Det blev till att lyssna intensivt på motorn och dutta när den började krokna. Blev inte optimalt doserat och jäkligt hackigt. Men å andra sidan gick det tusen gånger bättre än jag någonsin kunnat gissa. Vi fick stanna till en gång och fylla på lite i “tanken”. Det gick åt lite extra, hehe.

Å så en bild på installationen!

Mer information om mekpolare P och hans bil (inte Capricen på fotografierna…) kommer inom kort!

Fräcka accessoarer för motorintresserade kryllar det inte direkt av. Därför blir jag extra glad när jag snubblar över sådana. Som den här snygga ringen med kugghjul. 165 dollar är ju inte tokdyrt, så även priset ser trevligt ut. Ingår gör livstidsgaranti!

Här hittar du ringen: http://www.kinektdesign.com

När han rullade in det nya köpet såg han påtagligt nöjd ut. Mekpolare J har precis investerat i en Ford V8 bigblock om 390 kubiktum. Gissar att han haft lite komplex för sin 302:a, garagets minsta V8:a. Något som aktualiserats i och med att jag bygger ny V8:a med över 400 hästar i sikte och K2 har för avsikt att stoppa ner en 408 bigblock (borrad 402:a) i sin Camaro…

The race has begun!

Mikhael Bardosson är en riktig kämpe. Trots motgångar, pengabrist och vissa kunskapluckor (som ej existerar numera!) har han lyckats knåpa ihop och knåda till en redigt fin Chevrolet Camaro. Vill man så kan man! 

Vad heter du?
- Mikhael Bardosson.

Varför valde du just en Chevrolet Camaro från 1967?
- Valet var mer en slump och ödets nyck än något annat. Ville helst ha en Dodge Challenger eller en Chevrolet Chevelle SS, men jag hade en del sparande framför mig innan det skulle kunna förverkligas. Hade vid tillfället varit utan jänkare ett par månader och abstinensen blev bara för svår! Tittade in hos en lokal bilhandlare söder om Stockholm och hittade en risig Chevelle från 1970 och en lika risig Camaro från samma år. Nej, de var lite för skabbiga för mig insåg jag. Dock så kände att jag inte skulle kunna lämna lokalen utan att ha en bil med mig, så var det bara!

På väg ut föll blicken på en helt rostfri och relativt nylackad röd Chevrolet Camaro från 1967, med breda bakdäck och Cragar-fälgar. Den ska provköras tänkte jag! Pigg motor, en bakvagn som höll på att lossna när man gasade häftigt, vägegenskaper som en skadskjuten anka. Med ett ben. Nåja, körde hem bilen iaf!

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande och din bil?
- Ambitionerna från början var bara att behålla bilen med det utseende den hade, men att renovera och byta ut precis alla slitdelar i fram och bakvagn. Detta gjordes också, samt att jag rätt så omgående lyfte ut motorn och växellåda för renovering. När allt var klart och till och med stolar och soffa var omklädda så lyftes en nyrenoverad motor och växellåda på plats. Lyckan var total. Med allt på plats - men utan att ha startat bilen - lämnar jag garaget för att åka hem och sova några timmar. Tillbaka nästa dag och slänger en blick under bilen innan första start. En pöl med grön glykol på garagegolvet… som rinner ur kollektorn! Så var det med det. Hittade timmar senare samma kväll en mikroskopisk por i gjutgodset i en cylindervägg.

Det blev en tankeställare och jag la hela projektet i malpåse, om än bara för någon månad.

Efter lite fundering tänkte jag, “Vad är egentligen mina ambitioner med bilen?”. “Vad är det egentligen jag vill, utan att bry mig om vad andra gör med sina jänkare och framför allt vad andra tycker?”.

Ärligt, så ville jag ju varken köra dragrace, streetrace eller något annat. Min ambition var ju att bygga en jänkare som var relativt lätt och inte behövde så mycket motorkraft för att köra fort, samt att den ska gå att svänga med i hög fart. Hur det skulle gå till visste jag inte eftersom kunskaperna kring allt sådant var som ett blankt papper. Inte visste jag heller hur man bytte karossdelar och annat. Det var väl egentligen bara motor som jag kunde lite om.

Nu ska jag i alla fall ha kul sade jag till mig själv och rev isär hela bilen! Kul har jag verkligen haft och så mycket jag har lärt mig. Har aldrig haft någon att fråga så jag har liksom jobbat enligt principen “learning-by-doing”.

Tyvärr så är jag inte så mycket för finish och utseende så jag har en del bekanta med pedantbilar som tycker att min ser ut som “A piece of shit”. Jag bryr mig inte så mycket, bara den fungerar klanderfritt och är mekaniskt sund!

Men självklart så vill jag passa in alla karossdelar perfekt och lägga på en fin lack någon dag, om än bara för att tysta alla gnällspikar.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
- Tid och pengar är lite svårt att precisera. Vid första försöket stannade väl summan på cirka 200 000 kronor med motor och allt. Detta togs ju som sagt sedan bort och lades åt sidan. Efter det, när bilen blev lite mer radikal, har det inte blivit så mycket pengar egentligen, mest en jäkla massa tid och funderande om hur man ska kunna tillverka det och det utan att det kostar så mycket. Tiden går väl inte att mäta riktigt, det har ju varit ett sätt att leva.

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt för att lösa det?
- Det som varit svårast att lösa har varit att bygga bakvagnen samt framvagnen som det ser ut nu. Svårt på grund av att jag så gärna ville, men hade inga pengar till att köpa färdiga lösningar från USA och inga kunskaper att bygga själv. Internet har varit räddningen där. Har läst timtals om framvagnar och bakvagnar och försökt att hitta någon riktigt ekonomisk lösning som samtidigt skulle kunna tillgodose mina behov. Kravet har hela tiden varit att jag ska kunna bygga själv i garaget med hjälp av en vinkelslip octh ett par svetsar, Mig och Tig. Det finns ju många duktiga chassibyggare i Sverige förstås, men jag ville själv! Köpte till slut byggmaterial från Snowball Racing och satte igång. Struntade i alla idéer om dragracing-chassin utan sneglade istället åt rallybilar. Resultatet platsar nog inte på några bilutställningar, men det funkar! Och kostade knappt mer än 5-6 000 kr. Då räknar jag förstås inte med coilover-dämparna fram och bak. De fick jag köpa från två ställen som inte gör annat än tillverkar dämpare till olika typer av racebilar.

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Se ovan. Därför att jag lyckade göra det själv och få det precis som jag ville och alltid önskat mer än något annat!

Vad återstår att göra?
- Finish! Lack och tusen andra små detaljer. Blir kanske aldrig av… för jag har inte det intresset…

Vilken bil anser du vara Sveriges snyggaste?
 - Går inte att välja bara en… det finns ju så många!

Connie-kit, eller continental-kit; vart tog dessa vägen? Visst, på äldre bilar där de suttit i några årtionden och i lowrider-kulturen syns de ibland, men annars?

Du kanske minns dem, connie-kiten. De där förlängningarna av redan lååånga amerikanska bilar som innebär att den bakre kofångaren blir längre och bestyckas med ett reservhjul. Jag vet inte exakt när de kom - förmodligen redan på 50-talet som ett val i tillbehörslistan - men jag vet att svenska biltidningar från 80-talet är fulla av reklam från eftermarknadsföretag som sålde connie-kit. Man kan anta att 60- till just 80-talet var denna customiserings stora årtionden.

Idag verkar emellertid intresset ha ebbat ut. Eller står vi månne inför en revival för connie-kiten? Allt går som bekant i vågor.

Har du någonsin funderat över hur man ska gå till väga om man vill åka över och köpa bildelar billigt i USA? Det har jag. Och jag har dessutom gjort det. 49 kilo bildelar närmare bestämt.

Här är en lista över vad som gäller och vad du bör tänka på!

1. Först och främst: om du inte avser hänge dig åt smuggling (lagbrott) så ska du förtulla och betala moms för dina bildelar om värdet för dem överstiger 4 300 kronor! Mer exakt säger Tullverket så här: “Om inresan till Sverige sker med flyg eller färja i kommersiell trafik får du tull- och skattefritt ta med dig varor för 4 300 kronor.”.
2. Tulltjänstemännen har andra saker för sig att kolla dina resväskor med bildelar för, säg 4 301 kronor.  De fokuserar på att hitta knark och annan skit. You do the math.
3. Jag reste (oplanerat tack vare förseningar) till Sverige via Bromma istället för Arlana. På Bromma flygplats finns ingen tullstation. Hade värdet på mina grejer överstigit 4 300 kronor hade jag alltså varit tvungen att åka till Tullverket efteråt och betala tullavgift och moms.
4. Den som tror sig vara smart kan skicka kvittona i ett brev till sig själv hemma i Sverige. Kostar en dollar, det vill säga cirka 7 kronor (i skrivande stund). Dessutom: Öppna kartongerna, eller kasta dem. Besudla delarna med lite smörjfett som du tar med hemifrån. Vips är grejerna begagnade = värda mindre.
5. Kolla upp vad du ska ha innan du reser, och var du ska köpa dem. De flesta butiker har små lager, och det kan ta dagar (ibland upp till en vecka!) att få hem bildelarna till butik från huvudlager eller till och med den fabrik som tillverkar delarna. Beställ direkt när du landat så ökar chansen att få godiset med dig hem!
6. Till exempel Autozone redovisar bildelarnas vikt direkt på sin webbplats. Det underlättar din planering avsevärt. Så du vet hur många resväskor du behöver, och hur vikten ska fördelas.
7. Många flygbolag erbjuder möjligheten att ta med sig extra resväskor för en struntsumma. Kolla upp vad som gäller för just ditt flygbolag, det är oftast definitivt värt det!
8. Köp en bagagevåg på Kjell & Co eller annan teknikbutik. Det gjorde jag, och det innebar att jag vägde in mina extraväskor på 50.5 lbs (22.9 kilo) respektive 51 lbs (23.1 kilo)…
9. Transportation Security Administration (TSA) i USA kommer garanterat att öppna dina väskor med skumma grejer, så lås INTE väskorna och lämna gärna ett meddelande till TSA. Det gjorde jag, och det märktes knappt att de kollat igenom väskorna (annat än att även de lämnade ett meddelande till mig!).
10. Släpa inte med dig extra resväskor från Sverige, utan köp dem på plats i USA. De kostar inte många dollar på till exempel Walmart. 
11. Detta är ingen uppmaning till brott. Överstiger värdet på dina bildelar 4 300 ska du betala tull och moms!

Här är lite rara fotografier från mitt bildelsköpande i USA.

Larsson i beställartagen inne på O’reilly Auto Parts.

Diverse bildelar på hotellrummet innan de packats i resväskorna.

VM i resväskor! Vanligtvis reser jag endast med två väskor av handbagagetyp…

Släkten ska ha sitt. Dags att skicka vykort.

Ett sött litet meddelande från TSA!

Du må tro att bagagevagnen var svårmanövrerad!

Jag brukar då och då ta upp det här med säkerhet när vi biltokar mekar. Med all rätt. Olyckor händer alltför ofta. Som för någon månad sedan när mekpolaren B nästan lyckades mosa sitt vänstra lillfinger.

B stod och brottades med sina bromsok. Poängen var att få ut kolvarna ur bromsoken. B hade lyckats väl med den första bromsokskolven med hjälp av tryckluft. Problemet var bara att han samtidigt bröt av trycklyftspistolens pipa, som passade fint i hålet i bromsoket där bromsröret går in. Nu var han förvisad till en tryckluftpistol med betydligt klenare pipa.

Jag föreslog att han skulle täta utrymmet mellan pipan och hålet genom att linda eltejp runt pipan. B gjorde som jag sade, men såg lite skeptisk ut.

Väl färdigt med tätningen tryckte B in pipan i bromsokshålet och pressade in luft.

PANG! Och sedan ett ILVRÅL från B. Kolven hade skjutit ut från bromsoket med en väldigt kraft och rakt på B:s lillfinger som pressades fast mellan kolv och skruvstäd. Blodvite, kapade nerver och akutvård sent på kvällen var ett faktum.

Vad lär vi oss av detta?

1. Hur bagatellartad varje handlig än framstår - tänk igenom varje steg både en och två gånger. Vad kan hända efter det att jag gjort något?
2. Undvik att meka trött och hungrig.
3. Känn dig inte pressad och stressad att överprestera bara för att andra tittar på när du mekar.
4. Utgå ifrån att inte särskilt troliga händelser faktiskt kan inträffa.

Filmen Drive har blivit omåttligt hajpad under de senaste månaderna. Med all rätt. Det här kan vara årets fetaste och häftigaste rulle.

Tyvärr är det också en av de där filmerna där den som redan sett rullen inte kan uttala sig särskilt mycket om handlingen. Då förstör man mycket snabbt filmen för alla andra som inte sett den. Bland annat därför att det finns en del överraskningar som skakar om tittaren.

Men så mycket kan sägas: Den tryckande, kvava stämningen i början av Drive, den håller i sig. Mycket tack vare den perfekt utvalda filmmusiken, men också alla ljud. Från vrålande motorer i olika tappningar via det faktum att bilar som passerar i mörkret låter som hesa väsanden - som någon som kippar efter andan - till foten som krossar en människoskalle. Eller armbandsuret, det förbannade analoga, tickande armbandsuret.

Att vi bilfantaster bjuds på många fina fordonsögonblick är också en stor njutning, förstås (annars skulle jag inte skriva om Drive). Ibland i form av en skön panorering över ett gäng sköna jänkare på en bilverkstad; Pontiac GTO från 1966, Olsmobile Cutlass 1967 och en Ford Galaxie 500 från 1971, ibland i en het biljakt.

Den hetaste biljakten är för övrigt en blinkning till den klassiska filjaktsfilmen Bullitt. En hyfsat ny Chrysler 300 möter en nattsvart Mustang från typ 2010. Ford vs. Mopar, känns det igen? Elaka typer kör Mopar, the good guy rattar Ford.

Sedan är det förstås lustigt att en Chevrolet Impala av modernt snitt sågas fullständigt med orden “Plain Jane boring [...] There she is. Chevy Impala, most popular car in the state of California. No one will be looking at you.”

Fast Impalan är förstås en redig sleeper med dryga 300 hästkrafter under läppen. Å filmens coolhetsfaktor infinner sig snabbt igen - efter introduktionen av Impalan - när filmens huvudperson (föraren - en man utan namn…) fäster en gammal beprövad ananlog armbandsklocka på ratten. Eller när föraren privat rattar en sleten Chevrolet Chevelle från 1973. Då blir det maxat. Gåshud. Som återkommer när sanningen “Det krävs en rejäl kofångare från 70-talet för att reda ut en stökig situation” rullas upp inför tittarens ögon.

Jepp. Drive bjuder på riktig spänning, vilket filmälskare inte är bortskämda med år 2011. Det blir som sagt en del oväntade vändningar och sjukt snygga scener där regissören prövar nya, jävligt fräscha kameravinklar.

Å så en råa, svart Ford Mustang då. Den jag nämnde för några textstycken sedan. Helt plötsligt börjar jag uppskatta denna musse lite mer, efter en lång intressesvacka som sträckt sig över 3-4 år.

Slutligen kan sägas - om jag inte redan fått dig på kroken - att huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling vid sidan av Viggo Mortensen är 2000-talets Clint Eastwood, Tyst, bister och snäll, men hård när det gäller. Ju tuffare skurkarna blir, desto mer brutal blir Gosling, precis som Clintan. Samtidigt är han uppdaterad för 2000-talet, det vill säga öm och kärlekskrank som en kille på den här sidan milleniumskiftet ska vara.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 10/10

Klart udda färgkombination! Dock tillhör jag den skaran människor som gillar lackade kofångare. Och kompressor, vem kan motstå det?! Den här Novan är brutal och gör förmodligen skäl för sin regplåt.

För skojs skull provade jag ett tag sedan att efterfråga offerter från företagen Hansen Racing, Speed Pro, Dalhems och Norrlands Custom. Detta för att se hur mycket jag sparat på att själv åka över till USA och köpa hem prylar, samt beställa bildelar över internet. Lite fult kanske, men likväl och icke desto mindre ett test på dessa företags intresse av att sälja sina produkter.

Nu har det gått över en månad utan ett endaste litet livstecken. Detta trots att det handlar om bildelar för en summa en bra bit över 40 000 kronor. Knappast småpotatis ens för Hansen Racing, en jätte i sammanhanget.

Endera suger företagens it-stöd svårt, eller så vill de helt enkelt inte sälja några bildelar. Det är den enda förklaringen jag kan hitta.

Jag menar, hur svårt kan det vara att formulera ett standardmejl som förkunnat att de inte kan ge en offert över mejl på grund av att det tar för mycket tid. Eller var skon nu klämmer (ovan nämnda bristande it-stöd där de helt enkelt inte effektivt nog klarar av att skicka offerter?). Ett mejl som också berättar att de gärna servar mig över telefon, något som borde sortera bort de värsta och jobbigaste priskollarna och därmed också de mest osannolika affärerna.

Jag börjar förstå varför det finns företag som lever på direktimport, till exempel Retroparts. Näringsidkare som faktiskt kan ge ett exakt pris på vad bildelarna kommer att kosta inklusive frakt. Just frakten verkar folk för övrigt noja över, men t.ex. Summit Racing ger numera svar direkt på detta innan du lägger din order. Dessutom står ju dessa Retroparts et al för eventuellt tjafs och returer mot Classic Industries eller Summit Racing, som nog upplevs som lite jobbigt för många. Det är dock inte särskilt jobbigt, kan jag meddela.

Som ett tillägg så här på slutet av blogginlägget kanske du liksom jag undrar övre hur direktimportföretagen kan överleva på så små marginaler. En mycket kvalificerad gissning är att de helt enkelt har rabatter som du och jag inte har, och som ger bättre priser. Det är den rabatten de gör förtjänst på. Små marginaler som till exempel Hansen Racing, Dalhems eller de andra inte vill befatta sig med. Alltså då stämmer min analys: Bildelsföretagen vill inte sälja sina bildelar.

Den 28 november startar Wheeler Dealers Sverige. Det ska bli riktigt roligt att följa även om jag inte tror att “bilhandlaren” Kenneth Tonef och mekanikern Jimmy Kyrk (Nåkab) kommer ens i närheten av sina brittiska kollegors brillians. Det är förvisso också svårt eftersom den ettrige lille korven Mike och hans genomtrevliga drasut till kompis (Ed) båda är oerhört sympatiska, underhållande och roliga programledare.

Pilotprogrammet av Wheeler Dealers Sverige kommer hur som helst att handla om renoveringen av en Ford Mustang från 1964. Helt ok start om än lite förutsägbar. Ska bli kul att se vilka andra bilar de kommer att meka med, samt hur bra de är på att förhandla om priserna. Dessutom ska det bli kul att se om konceptet fungerar i Sverige!

Ja, som skrivet, vi får hoppas att det blir ett bra program och att Kenneth Tonef inte tagit sig vatten över huvudet igen. Sist han gjorde det var i Motorjournalen då han kraschade en ombyggd BMW och notan stannade på 313 000 kronor…

Här hittar du mer information: http://www.discoverychannel.se/program/wheeler-dealers-sverige

Jag tog precis tag i min sorgliga arbetsbänk i mekgaraget. Det var dags för detta då motorbygget kräver en arbetsplats som är lätt att hålla ren och prydlig.

Åkte till Bengtsson smide i Täby kyrkby och köpte en kallvalsad stålplåt. Inklusive tillskärning hamnade notan på 300 kronor, vilket får anses som ett bra pris. I synnerhet då de skulle skicka faktura då de inte tog kort, något de ännu inte lyckats göra (är det bara jag som lärt mig att skicka faktura i samma sekund som arbetet utfört?!) 

Till detta kommer ett damm- och smutsskydd i form av en vaxduk upprullad på ett kvastskaft (!) att installeras. Denna kommer sedan att kunna rullas ut över arbetsbänken när känsliga delar ligger där under en längre tid.

Skitig arbetsbänk före uppgradering…

… och så samma arbetsbänk efter det att stålplåtarna (och det “nya”, stora skruvstädet) skruvats fast. Lätt att hålla rent och snyggt!

… och blyslädar, och styr därför din webbläsare till fotografen Nick Grants webbplats redan nu! Jesus vilka vackra, smakfulla och läckra bilfotografier han tagit genom åren. För att inte tala om de fotografier som föreställer människorna runt omkring muskelbilarna och hot rod:arna. Snyggt är bara förnamnet. Dessutom är Nick en av de fotografer som inte förvandlar kvinnor till försvarslösa våp som fort kvinnorna blir plåtade i närheten av en bil. Bra där.

http://nickgrant.co.uk/

I lördags höll tidningen Wheels Magazine i ett litet men uppskattat arrangemang (det händer åt skogen för lite i Sveriges huvudstad när det gäller jänkebilar!) som de valde att kalla Wheels Saturdays. Denna sammankomst gick av stapeln i och utanför Motorbörsgaraget på Hammarby Fabriksväg i Stockholm, och bjöd bland annat på bakluckeloppis, gratiskorv och pinstripedemonstation. Dessutom hade ett antal jänkebilsfantaster passat på att rasta sin V8:a en sista gång innan vinterdvalan.

Vad fick vi då se i bilväg? En rackarns massa trevliga fordon. Bland de bilar som gjorde störst intryck fanns en brutal Fiat Topolino med kompressormatad mopar-V8 på 392 kubiktum, en hal Ford Thunderbird från 1961 och en kolsvart Chevrolet Camaro med skinande blanka hub caps. Två tämligen risiga Mercury Cougar fanns också på plats, coola men på tok för dyra kan tyckas. Fast en bil är väl värd precis det som någon är villig att betala för den?!

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/d84yokq

De bilar som ingår i fotoserien är:

1. Buick Special 1954
2. Chevrolet Bel Air 1955
3. Chevrolet C10 Pickup 1968
4. Chevrolet C20 Pickup 1969
5. Chevrolet Camaro 1967
6. Chevrolet El Camino 1971
7. Chrysler 300 K 1964
8. Ford Country Sedan Station Wagon 1955
9. Ford Custom Fordor 1950
10. Ford Ranchero 1957
11. Ford Thunderbird 1961
12. Ford Tudor De Luxe 1934
13. Mercury Cougar 1969
14. Plymouth Belvedere 1966
15. Plymouth Road Runner 1969
16. Pontiac Firebird Trans Am 1975
17. Rambler Ambassador 1958

Näe. Det blir till att bita i det sura äpplet, lätta på lädret och köpa en ny kylare. Drygt 6 000 spänn extra kostar motorbygget när jag nu investerar i en Griffin Aluminum Musclecar Radiator (6-570AC-BAX).

Ja, kylningen bara MÅSTE fungera när nya V8:an installeras. Då går det inte att fortsätta att använda en kylare anpassad för en raksexa, som dessutom förmodligen är halvt om halvt igenkloggad. V8:an får helt enkelt kosta lite mer än beräknat. Annars kan det bli rejält dyrt i slutändan.

Har du någonsin frågat dig själv var du fått din intresse eller din passion för bilar från?

Det har jag. Flera gånger faktiskt.

Orkar jag inte engagera mig så mycket brukar svaret på frågan bli att jag älskar att åka snabbt. Att det är så där lagom farligt och utmanade. Att jag älskar gamla jänkebilars design, deras vräkiga och futuristiska former. Att V8:ans dova muller ger mig gåshus.

Allt det där du säkert känner till, om så i egen tappning för de bilar du vurmar för.

Orkar jag däremot anstränga mig lite mer så kan vi ta avstamp i denna text som Ann Heberlein skrev för DN för ett tag sedan, en recension av Leif G W Perssons självbiografi (nu förstår jag också varför jag mot alla odds gillar honom):

“Leif G W Persson blev genom sin klassresa expert på att erövra nya koder och kulturer. Ann Heberlein läser en berättelse om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls.

Leif G W Persson, kriminologen, författaren, kändisen, har skrivit en berättelse jag känner igen. Den där resan han beskriver är också, delvis, min: från arbetarklass till besutten, från proletariatet och fädernas kroppsarbete till akademins abstrakta tänkande, ur akademins instängda värld ut i den mediala offentligheten, från forskare till författare, från expert till folklig.
 
Grabben från kvarteret New York på Gärdet har gjort flera resor. Klassresan är bara början, förutsättningen för det som följer: ett liv präglat av rastlöshet, nyfikenhet, framgångar men också bakslag. Leif G W Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. Det blir klassresenären expert på, att erövra nya koder och kulturer. Likt en kameleont lär man sig iaktta och härma, tonfall, uttryck, maner.
 
Den där paradoxen – hemlösheten parad med den berusande känslan av att smälta in i alla sammanhang – präglar Leif G W Perssons berättelse om sitt liv. Det som en gång var hemtamt och bekant blir så småningom främmande och det som varit okänt blir självklart. Det finns en sorg i det, kanske skam: att man övergett det liv som varit föräldrarnas, att man vänt sitt ursprung ryggen, att man valt något annat. Som om det liv förfäderna levt inte duger. Det man lämnat kan man aldrig återfå. Ett tillstånd man övergivit går inte att återskapa. Ändå försöker man klänga fast i det förflutna, upprätta det liv man valt bort, hjälteförklara dem som stannat kvar, som levt och lever ett liv man själv avfärdat.”

Precis så är det!

Att meka med och köra V8:or är min livlina tillbaka till mina egna rötter och föräldrar. Till mamma och pappas jobb på den lokala stålindustrin. Deras sträva, valkiga, oljedoppade, trasiga händer som smekte min kind när jag var liten. Till Värmlandsraggarna - som ofta jobbade som städare, stålindustriarbetare, bönder - som varje sommar när jag var liten syntes åka runt på byggden och leva ett ganska sorglöst och roligt liv (vilket förmodligen inte var fallet, men iaf).

Mitt bilintresse är en hyllning till alla dessa fina människor. En brygga mellan dem samt dåtiden och mitt eget väldigt trygga medelklassliv idag.

Garagepolaren N - den enda som kör franskt i mekgaraget - blev “klar” med renoveringen av sin Citroën DS för cirka två månader sedan. När bilen var tvättat och polerad var det dags för N att fundera ut vad bilen skulle användas till (N har trots allt ytterligare åtta paddor).

Pang! N kom på vad han skulle göra. Sedan gick det snabbt. Bilen utrustades med taxameter, taxiskylt och tariff på bakrutorna (likadana priser som Taxi Stockholm). Nu äger N Stockholms mest udda taxi!

Kunderna har inte låtit vänta på sig. Varhelst han rullar inne i city blir han stoppad, och han redan hunnit samla på sig ett antal fasta kunder som plockat honom på hans mobilnummer. Det är inte så dumt att få betalt för att göra det man älskar mest: köra runt i sin älskade entusiastbil!

När jag för ett tag sedan fick fyra stora, härligt tunga paket från Summit Racing var det lilla (h)julafton hemma! Dock blev jag lite ledsen i ögat när jag såg att fläkten jag köpt fått sig en kyss på en fläktbladet, som var lite böjt. Detta hade hänt eftersom lagerkillarna på Summit Racing packat lite konstigt, och tryckt ner många olika typer av bildelar - tunga så väl som lätta - i ett av paketen.

Döm om min förvåning när Bill på Summit Racings kundsupport via chat förkunnar att jag inte behöver göra något alls förutom att vänta på att de ska skicka en flång ny fläkt till mig. Helt utan kostnad, utan tull och moms samt utan att jag behöver skicka tillbaka den första, skeva fläkten.

Det är så man behåller sina kunder. Himla skönt att slippa hålla på och tramsa runt med returer!