Nu börjar de dyka upp igen, jänkebilarna. Det är vår, och bilarna är lika dammiga som vägarna som äntligen torkat upp efter en smärre vårflod. På bilden ser vi en skön Dodge Polara cab från 1968. Vi pratar fränt bruksskick, och skön patina. Trevlig bekantskap!
Jag köpte ett nytt tanklock häromdagen. Det gamla var inte så bra, klarade inte av att reglera det övertryck som bildas i bensintanken när varmt bränsle återanländer via returröret. Ej heller var det gamla tanklocket låsbart.
Som vanligt var jag lite korkad och utgick från att det bara skulle vara att köpa ett nytt tanklock, skruva av det gamla och sätta på det nya. Icke!
Efter en liten rundkoll i mekgaraget visade det sig att alla bensintanksrör på GM-bilarna från samma tidsepok var i princip identiska; de ser likadana ut på både Pontiac Firebird 1968, Chevrolet Nova 1970 och Chevrolet Camaro 1971.
Mitt nya tanklock passade trots det inte på någon av GM-bilarna, trots att Hansen Racing bedyrat att så skulle vara fallet.
Åter till ritbordet och en stunds konverserande med garagepolaren K. Vi kom fram till att det nya tanklocket bara skulle tryckas på plats och inte vridas, samt att den T-formade änden på de två styrklackarna (eller vad man ska kalla dem) på tanklocket bottnade för tidigt. De dubbla låskolvarna kunde därför inte lösa ut och låsa fast tanklocket.
Fram åkte borrmaskinen och T-formen avlägsnades, och styrklackarna gjordes istället raka. Se på fasen, det fungerade.
Nu har jag alltså ett fullt fungerande nytt tanklock. Det gäller att vara lite listig ibland, och ett tips till dig om du står inför ett liknande problem i framtiden.
Som jag nämnde i det förra blogginlägget så var mamma en stor bilälskare. Hon tvingade ofta sambon Sven-Olof att åka till olika bilmässor, som den på Elmia i Jönköping varje påsk.
Där plåtade hon på sent 80-tal - eller om det var i början av 90-talet - den här insektsliknande bilen. Någon som minns vem som byggde bilen, samt har mer information om den?
… på bloggen, och förmodligen den sista. Men den här skönheten får givetvis plats. Hittade den bland syrrans alla fotografier när jag besökte Värmland sist. Det är mammas gamla skönhet, en Porsche 924 från 1981 som hon ägde mellan 1988 och 1993.
Sedan förra året sitter regnumret på en bilsläp, så jag gissar att bilen gått till skroten. Men den kan ju även ha gått på export tillbaka till Tyskland?! Undrar vad som hände?
Fin är den i alla fall. Jag minns särskilt en resa, när både jag och mor bar svarta solglasögon av pilotmodell. Mamma hade precis köpt bilen och hon var sugen på en liten biltur. Det fanns bara ett aber, hon hade inte ännu tagit körkort. Men va sjutton tänkte mamma. Solen sken, det var fem mil till närmaste polisstation, och bil, det kunde hon köra.
Jo, mamma var en riktig rebel. Och bilälskare. Tack för det arvet!
Har jag berättat historien om mitt på många sätt avgörande vägval som jag stod inför 1988, blott 14 år gammal?! Det svåra valet. Moppe eller dator.
Det var strax före jul, det året. Min ömma moder undrade stilla vad jag önskade mig i julklapp.
- Jag ville ha en moped, och så en hemdator. En Commodore 64, eller allra helst en Amiga 500, svarade jag stensäkert.
- För dyrt, Det har jag inte råd med. Du får välja. Moped eller dator, svarade mor, väl medveten om att även en av dessa två prylar skulle svida duktigt i hennes plånbok.
Oj, vilket svårt val. Några polare, de tuffaste på högstadiet, hade både blåa Yamaha DT50 och röda Honda MT50. Jag hade givetvis tjatat till mig en provkörning av en hårt trimmad DT. Den sköna, klart ketchup- och turboliknande accelerationen fick mig att gasa, bromsa, gasa, bromsa.
Några andra vänner hade 64:or, Amiga och Atari. Inte helt otippad var de också lite mesigare, lite snällare, än moppekillarna.
Jag kunde för mitt liv inte välja. DT eller Amiga - tuff eller snäll?
Plötstligt kom jag på det. Morsan hade ju en gammal Cresentmoppe med Sachsmotor ståendes ute i förrådet. Den kunde man säkert låna vid behov!
- Mamma, jag vill ha en dator.
Min mor höjde något förundrat på ögonbrynen. Själv hade hon precis satt sprätt på majoriteten av sina surt förvärvade slantar från den lokala rörindustrin på ett annat fordon. En svart Porsche med ett stenhårt kjolpaket och guldfärgade ekerfälgar. Skulle inte sonen följa henne i fotspåren och satsa på ett fräckt åkdon?!
- OK, men det blir det enda du får till jul, sade mor.
En månad senare öppnade jag julklappen, en väl inslagen sådan som knappast kunde rymma något annat än… en härligt socialistgrå Amiga 500.
***
Tro det eller ej, men jag har inte ångrat mitt val en sekund. Ja, det var ju svårt att vara tuff med en Cresent i asfaltgropen när de andra körde DT, ja, till och med crossar om 80 kubik. Den första tiden sved ju lite förstås, men spel som Menace, Blood Money och de första staplande kodraderna gjorde sitt till. Gav inga tjejer förstås, men de fick jag iaf. Något senare.
Sedan fortsatte min personliga datorsuccé. Datorkörkort i högstadiets datasal med rätt att vara där själv, elektronikstudier på gymnasiet, universitetsstudier i ämnet data- och systemvetenskap och slutligen i vuxen ålder - jobb på Siemens i Stockholm, fjärran moppevrålen hemma i Värmland, gav mig valfrihet. Valfrihet i form av en helt acceptabel lön, pengar att köpa en trevlig Chevrolet Nova för.
Jag gissar att min mor ler åtminstone lite grand från himlen. Sonen valde rätt och fick till slut både dator och ett coolt fordon.
Har du lite pengar över (eller ganska mycket, för att vara mer exakt) kan du slå till på de här fräcka verktygslådorna från Goboxes. En snygg Ford-oval eller Chevrolet-fluga av plåt att ha verktygen i, det är aldrig fel.
Det är rätt lätt att glömma bort att skydda valda delar av bilen när man mekar. Klassikern är ju att svetsa, och glömma bort att vindrutorna inte gillar svetsloppor som yster dansar fram över plåten och gärna parkerar sig på glaset.
Själv höll jag nästan på att glömma bort passagen mellan bagageutrymmet och kupén. Det är väl så där trevligt när slipdamm och rostflagor letar sig in i bilen. Lite maskeringstejp, en gammal avdankad dagstidning och en sopsäck och det problemet var löst. Gött!
Hallå! Du har väl inte glömt att skydda dig när du mekar? Jag känner mig som Anslagstavlans förlängda arm, men faktum kvarstår: Better safe than sorry. Någon jag inte minst fick känna på häromdagen när jag slipade golvet i bagageutrymme. Ett av sliptrissans två centimeter långa stålborst borrade sig in i armen. Helt ok med mig, men det hade varit lite lätt jobbigt om den hade penetrerat hornhinnan.
Visst är det lätt att låta tankarna vandra. Vinkelkapen och dess ståltrissa tuggar sig fram och tillbaka över plåten, och gammal färg, rost och spackel dansar runt framför ögonen. Ljudet av ståltrissan, som passerar in i skallen via hörselkåporna, är dovt. Nästan lite sövande. Jag funderar över ditt och datten, och jobbar på. Fasen, att slipa är ju värsta terapisessionen ju!
Pang!
Jävlar vad det yr runt sliptrissan. Har den exploderat, eller håller den på att göra det? Tankarna ilar genom hjärnan som små vita blixtar. Inom bråkdelen av någon sekund inser jag att ståltrissan INTE ska bete sig så här. Snabbt slår jag av vinkelkapen och förstår att jag avlägsnat kablarna till de bakre högtalarna medelst vinkelkap. Visst, kablarna var löjligt smala likt sytråd, och utav usel kvalite. Men inte hade jag tänkt montera bort dem nu, så här snabbt och brutalt!
Ibland kan det vara bra om man koncenterar sig på det man gör. Nästan gång kan det vara kabeln till vinkelkapen som vandrar in i ståltrissan, eller den egna handsken…
Jag funderar rätt ofta över bristen på kvinnor när det kommer till att ha ett passionerat bilintresse. Eller brist och brist, avsaknad är nog ett bättre ord.
Visst finns de, kvinnorna. Men inte är de många. Och den stora lejonparten kvinnor som har ett starkt bilintresse föredrar att köra med bilen, inte meka.
Jag är inte direkt ensam om att fundera över män, kvinnor och teknik. Maja Fjaestad, forskare i vetenskapshistoria vid KTH, har följande att säga om saken (i Dagens Nyheter) när det kommer till dataspel.
– Att datorspel är en manligt kodad teknik beror på många saker, säger Maja Fjaestad. Mäns teknikvärld och fritid har som regel en stark betoning på lekande, svårtillgänglighet och prestation. Det stämmer väl in på datorspel.
Det kan definitivt även appliceras på bilvärlden! Lekande? Check! Prestation? Check! Svårtillgänglighet? Check!
Just svårtillgängligheten och prestationen är extra intressanta faktorer. För att bli etablerad i en subkultur, till exempel jänkebilsvärlden, måste du prestera. Du ska kunna skruva på din bil och veta vad som händer. Du förväntas kunna mycket om lite; årtal, bilmodeller och en rackarns massa detaljer. Sådant tar tid att lära sig. Tid de allra flesta kvinnor inte har, då de oftast har fått lära sig från barnsben att omhändertagande är vad de ska ägna sitt liv åt. Omhändertagande av barn, familj, hem och det egna utseendet.
Samtidigt ska vi väl inte glömma att en delförklaring till ovanstående är att en del intressen delvis handlar delvis om att distansiera sig från vardagen, kanske till och med från det gråa och tråkiga samhället. Bilhobbyn är till viss del ett sådant intresse. Många, däribland jag själv, ser det som en frizon där jag kan hänge mig åt det jag verkligen älskar, utan att någon annan blandar sig i vad jag gör. Frihet, om än i väldigt liten skala.
För egen del handlar det dock inte om att ta avstånd från eller skapa en barriär mot den andra könet.
Jag hoppas och tror att nästa generation, åtminstone i Sverige, tänker annorlunda. Jag vet att en väldigt liten del av nästa generation (Noomi) kommer att göra det.
Bensintanksoperationen har utförts på en Chevrolet Nova från 1970.
… alltså svetsar jag, och struntar i glasfiberspackel och annat fuskande! Dessutom är det alltid listigt att skaffa sig erfarenheter. Som hur en bensintank demonteras och återmonteras.
Imorgon publicerar jag en liten generell guide som gör att även du lyckas med att plocka bort soppatanken. Till dess får du njuta av några fotografier, bland annat ett på en skitig bensintank.
Då har slipningen av golvet i bakluckan påbörjats. Tanken är att fräscha upp hela bakluckan med ny färg och kanske en matta. Diverse kratrar finns det förstås, men golvet är i bra skick så när som på 3-4 mindre rosthål.
Just de här småhålen stör mig lite grand eftersom jag måste ta ställning till hur de ska hanteras. Det är inte tal om att byta hela golvet mot ny ekonomiplåt, detta eftersom golvet är i lite för bra skick för det. Dessutom kostar ett helt nytt golv lite väl mycket och jag spenderar gärna pengarna (och tiden!) på annat just nu.
Då återstår det att kapa ut runt hålen och svetsa dit frisk plåt - eller sminka grisen. Ja, använda glasfiberspackel alltså. Det senare är jag egentligen inte alls förtjust i - jag föredrar noggranna lösningar. Men eftersom bensintanken måste monteras bort under svetsarbetet kanske glasfiberspackel ändå är en lösning tills vidare?! Tanken kommer ju ändå att behövas plockas ner med tiden, för att endera rengöras och målas eller bytas ut. Och då kan ju golvet i bakluckan fixas på ett proffsigare sätt samtidigt.
Beslutsångest! Vad säger du?
Ännu en barndomsdröm som gått i uppfyllelse. Underbart! Och för Roland fanns det inga genvägar, det skulle vara en röd Pontiac Firebird med vit cab från 1968. Till slut hittade han den.
Namn?
- Roland Hesse.
Varför valde du just en Pontiac Firebird 400 från 1968?
- Det har alltid varit min drömbil. På 80-talet hade en kompis en sådan och jag har alltid tänkt att jag ska köpa en någon dag. Det jag sökte var just en röd bil med vit cab och jag hade letar efter en under cirka 2 år. Jag har även letat i USA för att importera en bil, men jag blev väldigt tveksam då jag inte kunde kontrollera skicket själv. Så en dag ringde Tommy, en kompis, och sade att det fanns en annons på Blocket med den färgkombination och årsmodell som jag ville ha. Så jag ringde, och drog iväg och kollade på den, och då visade det sig att den även var i bättre skick än jag trodde.
Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
- Mina ambitioner är att förbättra bilen allt eftersom, för jag vill även kunna köra med den under tiden.
Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
- Tiden jag har lagt ner på bilen är svår att uppskatta, men det blir ständiga förbättringar på den. Pengar som jag har lagt ut har jag inte riktigt koll på, men som sagt, det kostar ju på om man vill ligga på topp. Jag ser det som en investering för framtiden.
Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
- Jag har inte stött på några större problem, ännu.
Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
- Jag är nöjd med det mesta på bilen, det lilla extra är nog kolfiberpanelerna i bilen. Och att bilen har den absolut snyggaste fronten.
Vad återstår att göra?
- Jag ska byta ut kromet runt reglagen i bilen. Efter det blir det säker mera saker som kommer att fixas.
Vilken bil är Sveriges snyggaste?
- Pontiac Firebird från 1968 så klart!
Det är sådana här blåa Novor som får mig att vilja riva av lacken på mina egen bil. Blå är en trevlig kulör, och på en Chevrolet Nova plockar den dessutom fram höften så mycket bättre än svart lack.
Du kanske undrar vilka bilars hjulhus som föregående blogginlägg faktiskt föreställer?! Här är svaren!
Vem vet, det kanske kommer en liten quiz till snart. Kanske är den lite tuffare… Vi får se!
Gårdagens lilla blogginlägg om hjulhus får mig att vilja testa dina kunskaper. Ja, den här bloggen läses ju av några riktiga bilsälskare som härmed får chansen att demonstrera vad årtioenden av kalenderbiteri har resulterat i för kunskaper! Jag söker bilmärke och tillverkningsår. Bonus och guldstjärna för modell!
Bilars hjulhus diskuteras sällan bortanför rostens betydelse för deras färg men framför allt form. Det är både synd och lite tråkigt. För de har en väldigt stor betydelse för bilens helhet.
Givetvis skiftar smaken likt en jordbävning när det gäller hjulhusens utseende. Vissa gillar fender skirts, andra är av åsikten att främre och bakre hjulshus måste vara identiska för ett harmoniskt utseende. Det finns också de som går igång på snudd på kvadratiska hjulshus.
Så… Vad gillar du bäst och varför?
Duon anländer med ett stabilt musikarv från både Robert Johnson och R.L. Burnside, stencoolt namn, helrätt attityd och svinskön blandning av deltablues och garagerock. Left Lane Cruiser är utan tvekan året musikupptäckt så här långt. Stabila låttips att börja med är “Big Momma” eller “Crackalacka”.
Brökigt, stökigt, skevt och trasigt. Med ett jävla sväng! Köp, låna eller streama Left Lane Cruisers musik å det snaraste. Den är livsnödvändig!
Du hittar bandet här: http://www.myspace.com/leftlanecruiser
