Sneeky Pete

Sippar på en Sol och surfar runt på Amazon. Dags att köpa lite bilböcker. Som vanligt är det lätt att plocka varukorgen full med litteratur för 5 000-6 000, inse att pengarna ska räcka till bildelar också, och sedan stänga webbläsaren. Den här gången blir det emellertid en beställning, med en prislapp som slutar på något mer modesta 932 kronor.

Så här ser beställningen ut:

1. “Chevy II Nova: Production Details, History and Performance for Every Model” (så att jag kan bli en riktigt kalenderbitare vad gäller Chevrolet Nova!).
2. “How To Rebuild The Small-Block Chevrolet” (har i och för sig redan filmen “Bygg en V8 med topprestanda”, så det här blir en kompletterande bok att läsa på t-banan till/från jobbet).
3. “Yenko - The Man, The Machines, The Legend” (perfekt om jag kommer på att jag vill bygga en Yenko-klon av Novan…).
4. “Chevrolet Nova 1969-79 Owner’s Workshop Manual” (bra start, lär väl dock växa ur den rätt snabbt och köpa en riktig Shop Manual).

Rappa och humorspetsade one-liners, människotarmar som lianer, tankbil efter tankbil med blod, 100 sätt att med en machete döda människor, pimpade trädgårdsverktyg som vapen, sexiga kvinnor, ett snabbt klipp där en man blir dödad av en hoppande lowrider, Scorpion Tequila, utflippat många sköna b-skådisar och
allmän ultrakitch.

Toppat med Danny Trejo i toppform, hårdare än hårdast. Samt det viktigaste: mängder av sköna bilar samt en skön garagescen.

Där har du 98 procent av innehållet i Robert Rodriguez senaste och nya film Machete.

Det som saknas är en viss finess. Ja, visst man kan ju önska sig en något vassare dialog, som den i kollegan Tarantinos film Death Proof. Men det går bra med dammig Texasmiljö och Once Upon a Time in Mexico-stämning också. Machete är jädra god budgetfilmunderhållning vilken kväll som helst i veckan.

Vi ska inte heller bortse från alla fräcka bilar. Det börjar storstilat med en Chevrolet Caprice 9C1 från 1987 (fan, varför sålde jag min), fortsätter i rask takt med Ford Mustang från 1971 och mängder av Ford Crown Victoria från runt år 2000. Filmen avslutas med en Chevrolet Impala från 1964 och ett stort antal lowriderpimpade Oldsmobile Cutlass från 80-talet.

Dessutom får vi stifta bekantskap med en missilbestyckad Buick Regal från 1974 och en Ford F-100 från 1953. Machete bjussar alltså på en redig orgie i jänkarjärn, och Robert Rodriguez gör samtidigt en insats för bilkulturen (se tidigare inlägg om filmens betydelse för bilkulturen här).

Rattenkeller Jugend, är det verkligen ett listigt namn. En känsla av att allt för många kommer att tänka “nazister?!” är ständigt närvarande, i synnerhet beträffande Jugend-delen. Så kan vi inte ha det.

Testar ett namnbyte. Å så lägger jag till en slogan - ”Better sorry than safe” - för att anspela att vi inte är några supermekproffs och att vi anser att hastighet är viktigare än… ja, allt det andra. Vad tycks?

Det är möjligt att företaget Svensk säkerhet har toppkompetens rörande inbrottsskydd, säg för Hitlers gamla bunker i Berlin, men inbrottsskydd när det gäller bilar är nog inte deras expertområde…

Oj vilken härligt Nova. Direktimporterad från 80-talet, med sin festliga lackering och lustiga bakvinge. Observera också att den är upphissad, på klassiskt raggarmanér. Eftermonterade hi-jackers, tro?

En av garagepolarna brukar beskriva sådana här bilar som perfekta åk för “sextonåriga high school dropouts”. Oj så rätt han har. Oj så ensam du blir med en sådan lackering idag, men förmodligen inte imorgon. För jag tror det där är en trend vi hyfsat snart kommer att få se igen.

Packboxbytet har utförts på en tiobultad GM-bakaxel (id: ZEG 7177) till en Chevrolet Caprice sedan från 1987.

1. Se till att kolla hur kardanaxeln sitter fast i medbringare/kardanknut. Den kan sitta på två olika sätt, och då den är balanserad måste den sättas tillbaka som den satt. Vit märkpenna fungerar, eller att ritsa ett märke med ett vasst verktyg (där det passar…).
2. Skruva bort kardanaxeln (fyra bultar) och använd buntband för att fästa kardanaxeln i avgasröret. Se till att inga delar lossnar och kommer bort.
3. Notera mycket noga hur muttern sitter, alltså den som sitter på axeln som går in i bakaxeln och som håller fast medbringaren. Räkna gängor är ett bra sätt. Detta är viktigt eftersom det styr förspänningen på pinjonglagret innanför. Muttern ska vid montering alltså inte skruvas fast med moment, något jag trodde.
4. Skruva av muttern. Den kan sitta #$%¤& hårt, och du kan behöva tillverka ett verktyg som håller fast medbringaren så att du kan hålla emot. För mig gick det mycket lätt, så det räckte med att automatlådan var placerad i parkeringsläge, och handbromsen låg på. Har du en trasig packbox är det också i det här läget som det börjar läcka olja på allvar, så pass på!
5. Ta bort medbringaren, och rengör den och alla andra delar. De är förmodligen indränkta i både olja och grus.
6. Dags att avlägsna packboxen. Den är ett litet helvete att få bort, tro mig. Använd en fet skruvmejsel som du för in mellan axel och packboxen. Knacka sedan på skruvmejlseln med en gummiklubba för att få till ett brytmoment. Räkna med att det tar lite tid och att du blir rätt oljig. Se till att du INTE repar vare sig axel, räfflorna på axeln som medbringaren använder eller insidan av axeln.
7. När du har fått ut den gamla packboxen och tömt bakaxeln på olja kan du knacka in den nya packboxen. Se till att smörja fjäder och gummiläppar på packboxen med smörjfett. Använd sedan gummiklubba och en träbit. Knacka runt om, och pressa in packboxen lite i taget.
8. Montera medbringare, mutter, de fyra pultarna och kardanaxeln. Allt ska sitta fast, och något glappande i någon riktning får inte förekomma.
9. Om du vid demontering glömde kolla mutterläge kan du göra enligt det tips jag fick. Skruva åt ordentligt och sedan tio minuter (enligt en klocka) till. Medbringaren ska snurra lätt, men stanna direkt när du snurrar på den.
10. Skruva bort påfyllningsmuttern. Den sitter högt upp på passagerarsidan (höger i färdriktningen).
11. Ös på med transmissionsolja. Här använde jag Castrols 75W-90 utan limited-slip. Du ska fylla på till dess att det rinner över - jag lyckades närmare två liter.
12. Ta en repa och se att allt fungerar och inget låter illa.
13. Klar. Knäck en bärs, det har du gjort dig förtjänt av!

Det är bara att inse. Med ett barn väntandes runt hörnet räcker varken tid eller ekonomi för två fordonsprojekt. Så… hej då, Rödqvarna, Novan stannar i min ägo!

Mm, visst saknar jag henne fast det bara gått några minuter sedan jag sålde bågen. Samtidigt har jag precis gjort en ganska bra affär. De två hojarna köptes för sammanlagt 8 000, plus att jag investerat i diverse reservdelar för 4 000. Det ger en vinst på 3 000 då jag fick 15 000 kronor av den nye köparen David… pengar som oavkortat kommer att gå till bebisprylar, hehe.

Hoppas att hans ovetande flickvän inte surnar ur alldeles när han kommer hem med hojen (han hoppade över att berätta om sina planer innan köpet, hihi) samt att han i framtiden håller vad han precis lovat och skickar lite bilder på Rödqvarnan.

En fundamental del av vår hobby (och våra bilars värde!) utgörs av populärkulturen som omgärdar dem. Jag talar förstås om alla filmer och tv-serier som släppts genom åren: Death Proof, Easy Rider, Dirty Mary Crazy Larry, The Seven-Ups, Fear is the Key, Raggargänget, White Line Fever, Two-Lane Blacktop… You know the thrill.

Vi brukar prata om detta i mekgaraget lite då och då, och vi är rörande överens. Ju fler filmer med gamla klassiska jänkejärn som släpps, desto större intresse. Det brukar gnällas en del i Wheels och Power om bristande återväxt, men så länge det kommer ny populärkultur fullproppad med klassiska bilar så oroar åtminstone inte jag mig. Men jag skulle oroa mig lite om jag var redaktör för Wheels eller Power, för det finns rätt många piggare biltidningar att välja bland.

Jodå, populärkulturens roll för det klassiska märks inte minst när jag står i begrepp att sälja min Rödqvarna (barn = Nova | barn != Nova + Rödqvarna), och det dyker upp en fjunig reklamare med keps. En räka utan valkar i händerna eller olja i pannan, och som förmodligen knarkat på tok för mycket Sons of Anarchy, och Jonas Crambys blogg. Det är kul med återväxt, i synnerhet från oväntat håll.

Speaking of populärkultur så släpps snart två nya filmer med trevligt innehåll i form av jänkebilar. De heter “Drive Angry” (lockar med Buick Riviera från 1963, Chevrolet Chevelle SS från 1971, Dodge Charger från 1969 m.fl.) och “Faster” (vad sägs om Chevrolet Chevelle SS från 1971, Pontiac GTO från 1967 m.fl.).

Skapligt mycket ögon- och örongodis, med andra ord. I bilväg i alla fall.

Av båda trailerna att döma så verkar “Faster” lätt medioker medan “Drive Angry” snäppet bättre. Vi får se, helt enkelt. Själv har jag för länge sedan fastnat för V8:or, och behöver inga fler filmer för att inse deras storhet!

Ringer det någon klocka om jag skriver namnet Leif Garvin?

Mm, tänkte väl.

Han är som bekant en av Sveriges mest kända bilbyggare, både här hemma och utomlands. Konstigt vore det väl annars, Leif har byggt både en 1967 års Shelby GT-500 “Eleanor”-replika, en kopia av KITT, det vill säga Knight Riders Pontiac Trans Am från 1982 med blinkande dioder i grillen, samt världens bästa kopia av den moderna Batmobilen.

Nu ska han bygga en Batmobile till. Med elmotor (trots att Leif är V8-fantast). Som han ska köra kust till kust i USA med! Allt filmat som internationell (nåja) webb-tv av Bobbo Krull.

Helgalet är bara förnamnet. Att han dessutom, enligt en två år gammal intervju i DN, vill göra en svensk nyinspelning av bilfilmsklassikern Cannonball Run (den med Burt Reynolds och Roger Moore), med Ronny och Ragge (!), gör honom inte till en mer sansad individ.

Mm. Det är är inte så lite Bruce Dickinson över Leif Garvin. Det vill säga multitalang av rang. Förutom att Leif är fenomenal på skruvandet rattar han även en skapligt hyllningsband som heter Fan Heller (gissa vilket bands låtar de lirar). Jösses. Karln är bara 44, men behärskar mer än vad de flesta hinner med att lära sig under ett helt liv. Respekt!

Leifs nya Batmobile-projekt finns här: http://batmobilesweden.com

Vi grabbar i mekgaraget vill också vara tuffa. Precis som killarna i Salinas Boys, Wrenchmonkees och Sucker Punch Sallys.

För det krävs givetvis ett ballt klubbnamn, och några sköna bowlingskjortor med klubbmärken på.

Problemet är bara att komma på det där tuffa klubbnamnet, och rita en passande logotyp. Som INTE är ostigt eller alldeles för krystat. Inte alldeles enkelt, vill jag lova.

Mitt första utkast känns således så där lyckat. Det är väldigt mycket Tyskland över det. Det är OK. Kanske känns det också lite väl nazi-inspirerat, en ideologi jag INTE sympatiserar med på något sätt. Mindre OK. Dock gillar jag “I don’t give a flying fuck”-attityden som kommer med paketet, en anledning till att storheter som Ed Roth och valda delar av mc, surf- och rock’n'roll-kulturen begagnat sig av järnkors så väl som lätt provocerande namn. Den som känner till rockbandet Turbonegro vet vad jag menar.

Rattenkeller betyder för övrigt råttkällare på tyska om jag inte är helt felinformerad. Kraniet är följdaktligen en råttskalle. Anledningen är enkel, det finns en del sköna bamseråttor i vårt mekgarage (K brukar pipa som en hel tjej när de springer över hans fötter).

Kom gärna med kommentarer!

Garagepolaren K brukar berätta skojiga historier om sina resor till Sydafrika. Det är rena vilda västern därnere, tillägger han.

Så lämpligt att trimfirman LupiniPower håller till där nere då. De pimpar Chevrolet Lumina Ute SS (australiensiska Holden Commodore med nya Chevrolet-emblem) 6 liter stora V8:a med kompressor. Det adderar ytterligare 173 hästar och 270 Nm, vilket ger den lilla pickisen chansen att göra 0-100 på 4,5 sekunder. Undrar om det plastiga kjolpaketet står pall för dessa accelerationer?!

Helt klart är att jag tycker att de svenska rörpularna (och alla andra hantverkare, för den delen) ögonblicket ska kasta ut sina tråkiga Caddys och ersätta dem med nattsvarta Chevrolet Lumina Ute SS. Helt plötsligt blir det lite mindre tråkigt med vattenläckage i huset. Ja, snacka om att vi kan kora “Årets hantverkarbil” redan idag!

Du vet att mattsvart lack (och mattblå dito, as well) har dött som tänkbart alternativ till din sköna jänkebil när Dagens Industri-bilagan DI Weekend listar det som bilvärldens hetaste trend just nu.

Nu är det bara att hålla tummarna för att Bugatti, Maserati, Mercedes, Ford, Lamborghini och alla andra mesiga biltillverkare håller tassarna borta från mattgrön. Å andra sidan, inte ens de kan dra ner Camaro F-Bomb i smutsen. Den bilen knäcker f-n det mesta.

Ford Galaxie är en av biltillverkarens absolut fullträffar, i synnerhet under 60-talet då bilen lämnade bandet som allt mellan stabil och trygg familjekärra till en riktigt hårig muskelbil. Om jag någonsin överger Cheva för Ford så är det i en Galaxie (500 XL) du kommer att hitta mig. Inget snack om saken.

Namn?
 - Patrik Blomstedt.

Varför valde du just en Ford Galaxie från 1964?
 - Jag valde den modellen eftersom jag alltid gillat den, och jag anser att karossen helt klart är 60-talets snyggaste.

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
 - Bilen kommer att behålla sitt ursprungliga skick eftersom bilen är en orörd originalbil. Den tappar troligtvis sitt värde och sin charm om den exempelvis renoveras.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
 - Utöver inköpspriset har jag endast bytt lite smågrejer och slitdelar. Jag har klarat mej lindrigt undan jämfört med många andra!

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
 - Har egentligen inte stött på några större svårigheter. Det har rullat på bra tack vare att bilen är relativt orörd.

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Jag är mest nöjd med bilen i sin helhet. Men om man ska peka på något speciellt så uppskattar jag mest att den går fruktansvärt bra på vägen eftersom att det blir många mil under sommarhalvåret.

Vad återstår att göra?
 - Ingenting, är helnöjd som det är just nu. Det enda som krävs är lite service och underhåll som på alla bilar, det vill säga oljebyte med mera.

Vilken bil är Sveriges snyggaste?
 - Det är en omöjlig fråga att svara på. Det finns många extremt snygga bilar i Sverige och det är helt upp till var och en att avgöra eftersom vi alla tycker olika.

Hittade några fler fotografier som den nya ägaren tagit på Bettie. Ett av dem är glädjande nog plåtat från Capricens absolut sämsta vinkeln, snett uppifrån. Där ser man hur tjock och otymplig bilen är. Nog gjorde jag rätt alltid, som bytte henne mot Novan.

Hur som helst så har Bettie fått genomgå en liten förvandling efter försäljningen. Inte till bättre om du frågar mig, men smaken är som bekant delad. Billet-grillen (finns dock kvar på fotografiet) är numera väck, liksom den vita däcktexten. Synd, för dessa detaljer var ju ända läckra, och bland andra det som skiljde ut bilen från många andra söndersupna raggaråk. Men det är klart, så länge inte de där karosslisterna längst ner på bilen återmonteras så…

Ja ja, går den nye ägaren ALL IN och monterar push bars och sökarlyktor kanske det händer grejer. Men då måste det till en skön polisdator från 80-talet i bilen också, och ett rack för pumphagelbössorna. 9C1 FTW!

Visst saknar man Bettie lite. I synnerhet när nuvarande ägare lägger upp busiga videos på nätet, med henne i huvudrollen.

Videon påminner mig dock om att Novans bakaxel i framtiden ska utrustas med diffbroms. Det är två gummistreck eller inga alls som gäller. Det ser sjukt muppigt ut med enhjulsburnout.

För någon vecka sedan uppmärksammade jag GM:s problem när det gäller varumärkesbyggande. Det är ett problem som konkurrenten Ford inte har.

När jag dammsög internet på information om Ford F-150 hittade jag nämligen två nya, manliga pr-filmer (”Dyno-stress” och “Hauling Timber”), de andra tre kommer senare) som göms bakom länken nedan. F-n, Ford får ju till och med sin mjuka och pk-listiga produktlinje Ecoboost att framstå som någonting mer än bara förnuftig. Det vill säga cool. Respekt. Igen!

http://www.fordvehicles.com/trucks/f150/experiencef150/

PS På tal om att stressa skiten ur motorer är det precis det som görs på Maskinsektionen på min arbetsplats KTH. Får du någonsin chansen att se en FET fastspänd Scaniamotor vråla och jobba så att svetten lackar ur motorblocket, ta den! Så tufft. DS

Ford F-150 SVT Raptor. Smaka på det namnet i några sekunder. I måndags susade en sådan förbi mig när jag stod och väntade på bussen. Eller susade och susade, snarare vrålade förbi. Vilket ljud!

Har alltid varit en Chevaman, och kommer så att förbli, men den där Ford-pickisen är ju riktigt, riktigt hårig. Väcker helt klart “Vill ha”-känslor, särskilt med den 6,2 liter stora V8:an. Klar Dodge Ram-käkare.

Glutta på Fårrden här: http://www.fordvehicles.com/f150raptor/

När saknaden blir för stor, när minnena av ljumma sommarkvällar och mullrande V8:or bleknat allt för mycket brukar jag plocka fram fotografierna. Som det här, från en trevlig augustikväll på Sveavägen cruisandes i Grand Prix 63:s jänkebil.

B, en av mekpolarna i garaget, håller på att inreda sin nya lägenhet. Gissa om jag blir lite avis när han öser på fräcka tapeter likt den här, en skön De Soto Coupe från senare delen av 40-talet. Finns hos tapetfabrikanten Mr Perswall om du är sugen!