Bildrömmar och drömbilar

The Seven-Ups. Det är filmen man skulle kunna kalla Bullitts mindre kände kusin. De har en del gemensamt.

Båda är producerade av samme man, Philip D’Antoni, även känd för att ha producerat den riktiga bilrökaren The French Connection. Båda innehåller en lång och härligt biljakt som har en hel del gemensamma nämnare. Å så atmosfären. Vi pratar riktigt blekt 70-tal här. Tänk Charles Bronson i Death Wish. Endera älskar eller hatar du den. Själv blir jag aldrig mätt på scenerna och grejerna: mängder med gungande jänkebilar, snyggt skurna trenchcoats i knappt synbara färger, avgasmoln, gatubrunnar som pyser av varmluft, små blänkande serveringsbord med de rätta whiskeykarafferna, affärerna med de sköna namnen, t.ex. Chock full o’Nuts. Listan kan göras lång.

Samtidigt är The Seven-Ups något så ovanligt som en polisfilm med stor medmänsklighet, själ, värme och hjärta. Med känslor. Där boven är rädd, och där hjälten blir tveksam och frustrerad. Det här är också en av de första filmerna när polisen börjar jobba efter samma villkor som buset, det vill säga sätta hårt mot hårt på allvar. Förmodligen speglar det åtminstone delvis hur samhället såg ut i 70-talets USA.

The Seven-Ups är sprängfylld med snygga detaljer för den som uppmärksam. Den första biltvättsscenen (finns flera, bara en sådan sak!) är magiskt bra. Så perfekt dörrhandtagen på en Lincoln Continental matchar en elak skurkidé! För övrigt var det på 70-talet man kunde se riktiga Chevrolet Impala- och Ford Mustang-vrak (båda tidiga 60-talare) ligga utspridda i landskapet. Fullt naturligt.

Det finns de som hävdar att biljakten i Bullitt är den bästa i filmens värld. Den tio minuter långa biljakten i The Seven-Ups som slutar med att en 1973 års Pontiac Ventura stöps om till cab är snudd på lika galant. Dessutom betydligt vassare vad gäller motorljud och spänning.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 8/10

Jag hittade en Chevrolet Chevelle från 1973 på Blocket häromveckan. Bilen såg helt ok ut på annonsbilden. Ägaren ville ha 35 000 kronor och berättade att det fanns “lacksläpp vid bakljusen”. Skulle jag åka och titta på den? Jag beställde in fotografier på kaross, motorrum, inredning och undersidan av bilen.

Fick bara bilder på karossen och motorrum. Oroväckande.

Det där med lite rost runt bakljusen var ju förstås en underdrift. Flertalet stora korrosionsangrepp på karossen såg ut att vara av typen gravrost.

Och så antalet tidigare ägare då. 44 stycken. Det innebär att 44 raggarrövar suttit och fisigt in förarsätet. 44 håriga arslen som struntat i att byta olja i V8:an, ignorerat att smörja framvagnen, enligt bilderna lagat luftburken med silvertejp. Kört bilen i botten. De har förstås haft väldigt roligt hela vägen till “nästan-haveri”, och nu vill den siste pajsaren sälja fort som fasen. Till ett överpris om minst 10 000 spänn.

Näe, jag har tidigare sett betydligt finare Chevrolet Chevelle Malibu från 1973 på Blocket till samma pris. Någon annan får pruta på (och prutta i) den här råttsoffan.

Med tiden har jag blivit allt svagare för jänkebilar från efterkrigstiden fram till 1950. De är helt enkelt för jävla fina! Tommys Dodge Kingsway från 1946 är en sådan pärla, snudd på lika fräck som en Ford Custom 1949 eller Mercury Coupe från samma år.

Namn?
 - Tommy.

Varför valde du just en Dodge Kingsway från 1946?
 - En tillfällighet. Jag var ute efter en 40-talare att bygga om, och den här dök upp till ett vettigt pris.

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
 - Den röda tråden har alltid varit låg utan sådant fusk som luftfjädring. Jag har sänkt den i etapper genom åren. Första vintern blev det bara kapade framfjädrar och 3 tum sänkningsblock bak och lite färg på karossen. Men det blev inte nog så i samband med utbyte av drivlinan (318-motor, 904-automat och 8 3/4-bakaxel) så kapade jag ramen bakom framvagnen och flyttade upp den 2 tum. Nu blev den lägre fram än bak och så vill man ju inte ha det. Nästa steg blev att börja i fel ände, sänka ännu mera fram. Jag rev ner hela framvagnen och letade fram kapmaskiner och största svetsen och började smida till egna droppade spindlar -  3,5 tum - och nya styrarmar. På grund av en liten tankevurpa blev ena styrarmen felgjord med otrevliga bumpsters som följd, så det var bara att göra en tredje arm. Efter den modifieringen blev jag tvungen att byta till okapade fjädrar. Låg och bra fjädring. Passade även på att montera moderna skivbromsar. Nu var det dags att ge sig på bakvagnen. Började med att ta bort bort bladfjädrarna och ställde ner bilen så ramen låg direkt på bakaxeln - en perfekt höjd. Jag svetsade fast axeln i ramen och byggde en k-link med nya fästen i axel och ram. Sedan kapades ramen bakom de nya fästena och golvet kapades ur från bakre kofångaren till växellådan. Sedan började uppbyggnaden av en ny bak ram med 6 tum höjd kickup och fästen för den moderna spiralfjädringen. Mycket plåt gick åt för att snickra ihop golvet och kardantunneln igen. Det var en skön känsla att ta första åkturen och allt funkade som det var tänkt, låg bil och fungerande fjädring. Efter den kraftansträngningen har det inte hänt något mer med bilen, har bara kört.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
 - Jag har ingen koll på vare sig tid eller pengar, det har ju varit en hobby.

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
 - Lösa problemet med hur man får ut bakhjulet ur skärmen om man få punktering efter vägen…

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Höjden. Jag gillar låga bilar med stora hjul och driftsäkerheten, köra mycket och skruva lite.

Vad återstår att göra?
 - Massor. Ombyggnad till 2-dörrars, lack, inredning och krom, en ny front vore fint.

Vilken bil är Sveriges snyggaste?
 - Kent Vikmos Mercury Coupe från 1940.

Det börjar som sagt bli dags att byta bil. Så… Chevrolet Nova. Det är min nästa bil. Eller en kanske Chevrolet Chevelle. Eller möjligtvis, möjligtvis en Camaro, generation 3.

Hur ser då kravspecifikationen ut för min kommande Cheva? Well, låt mig säga att den är stram och lite sträng.

1. Chevan får inte kosta mer än 60 000 kronor. Men absolut, absolut gärna 50 000 kronor.
2. När det gäller Chevrolet Nova ska den vara från 1967 till 1975.
3. Chevrolet Chevelle Malibu är endast av intresse om den är från 1973. Äldre Cheveller är för dyra, yngre tilltalar mig inte så mycket rent utseendemässigt.
4. Bilen ska inte behöva transporteras hem på ett släp.
5. Det är ok om motorn är i behov av renovering inom en överskådlig framtid (det vill säga de närmaste åren), lådan får gärna stå pall för ett antal tusen mil till.
6. Lacken får gärna vara risig.
7. Rost får givetvis förekomma. Helt ok om jag måste köpa en ny framskärm för att den gamla inte går att laga snyggt medelst migsvets. Men överlag bör bilen vara hyfsat rostfri. Absolut inte stora rosthål i bärande delar eller golv, tack.
8. Krom är dyrt, så det bör vara i acceptabelt skick. All krom som satt på bilen från början behöver dock inte medfölja.
9. Den ska vara besiktigad under det senaste året, gärna med blankt papper. Eller åtminstone inte med några omfattande fel på bromsar eller styrning, som kräver att bilen måste fraktas hem på släp.
10. Jag får små ilskna utslag av American Racing-fälgar. Lackade plåtisar med en skön centrumkåpa är däremot sjukt coolt. Har Novan, Chevellen eller Camaron det blir jag glad.
11. Ointresserad av allt extra lullull som stereo, förstärkare, egna customprylar och annat dito. Sådant kan jag montera själv.
12. Däck med vit däcktext är en trevlig bonus men inget krav.
13. 350/350 är en mycket bra idé.
14. Pengar finns.
15. Inredningen behöver inte vara i toppskick, men det ska inte lukta död skunk och fimpar i bilen.
16. Vid rätt bil kan givetvis undantag från ovan beskrivning göras, men nu har du fått en vink om vad jag letar efter.

Har du en sådan Chevrolet Nova, Chevelle eller Camaro till salu? Vet du någon som har? Ring mig på telefon 076 - 050 69 60.

Det är spännande att ha en V8:a ute till försäljning på Blocket, något jag hade för några dagar sedan. Man får så många lustiga mejl…

Som mannen som gärna ville byta sin Chevrolet Kingswood från 1972 (givetvis nedplockad i molekyler) mot Capricen. Rakt av. Kan inte dra mig till minnes att jag efterfrågat ett byte, än mindre till en megakombi med rasad motor… :-D

Sedan har vi killen som öppnar konversationen med att han kan tänka sig att komma förbi och ta sig en provtur. Det är väl iofs inget fel på det, men han framstår samtidigt som Mr. Joyride himself. Brukar man inte normalt börja med att efterfråga fler bilder, ha specifika frågor om några bildetaljer, etc?! Kan bara tänka mig vad jobbigt det måste vara att ha en Ferrari, Porsche eller Yenko Camaro ute till försäljning.

The Adventures of Ford Fairlane. Jag minns att jag såg den här rullen när den kom 1990, jag kommer inte ihåg ett gram av handlingen.

Gissar att det var en och annan kille som apade efter Fords spasmer och manér. Säkert var att några grabbar i klassen älskade filmen. Kanske tyckte även jag att filmen var fräck då - men förmodligen och förhoppningsvis inte.

Egentligen finns det bara några grejer som den här filmen kan stoltsera med. Typ underhållande rekvisita från 80-talet och grymt vackert typsnitt i vinjetten (tänk Magneto).

Samt en handfull fräscha bilar då, som huvudrollsinnehavaren, en Ford Fairlane 500 Skyliner från 1957. Även en skön Chevapickis från mitten av 50-talet skymtar förbi, liksom några tuffa Polis-Impalor från 80-talet.

Det är snudd på att The Adventures of Ford Fairlane inte platsar alls under bloggserien “Bilfilmer du måste se”. Den räddas endast av den snygga filmtiteln. Kanske borde jag döpa om hela rasket till någonting annat. Samtidigt går det att dra en parallell till våra årstider. Vad vore sommaren utan vintern.

Jag vill verkligen gilla den här filmen. Men det går inte. Den är ostig i kubik, och med ett sjukt kasst manus. Jag förstår plösligt varför jag inte minns något av filmen, jag har förträngt dess existens.

Så… bara för att filmen innehåller några fräcka bilar och kommer med en tufft omslag behöver det inte betyda att det är en bra film i övrigt. Jag lovar därtill att nästa bilfilm som jag recenserar är betydligare hårigare.

Bilbetyg: 3/10

Filmbetyg: 1/10

Fick en bildgåta igår, på mobilen. Mekpolaren B i garaget hade hittat ett gatufynd och ville testa oss andra om vi var kunniga nog. I prispotten låg en iskall.

Jag gissade Plymouth Fury, och gick därmed miste om bärsen. Rätt svar - som ni alla kan se - var förstås Chrysler New Yorker. Gissningsvis från 1969, B skickade emellertid inte med ett årtal.

Jaja. Mopar i alla fall. Borde generera ett tröstpris, typ en lättöl. Minst! Eller en Jack Daniel’s-kola ur B:s godisburk i garaget.

Inget ont som inte har något gott med sig. Börje, en anonym figur i garaget som jag aldrig har stött på trots mina 1½ år som hyresgäst och som hyrt fem mekplatser i mitt garage, gick tragiskt nog i personlig konkurs tidigare i år. Det gjorde att han blev tvungen att flytta ut, och ta med sig alla femtioelva AMC Javelin-exemplar han hade samlat på sig stoppat in i sin del av garaget.

Inte bra.

Inte blev situationen bättre av att hyresvärdet samtidigt fick för sig att höja kallhyran med några hundra per månad och person.

Inte alls bra.

Men! Allt detta fick som resultat att det helt plötsligt blev tre nya mekplatser över, varav jag kunde lägga beslag på en köra-in-och-ut-som-jag-vill-plats.

BRA!

Bakom mig hamnar J och T.

Det innebär att mekgaraget numera har en väldigt skön och varierad laguppställning:

1. Pontiac Firebird (T)
2. Ford Mustang (J och T)
3. Pontiac Trans Am (B)
4. Pontiac Le Mans (K1)
5. Plymouth ’Cuda (K1)
6. Chevrolet Camaro (K2)
7. Chevrolet Caprice (P)
8. Citröen DS (N)

Till saken hör väl också att jag precis påbörjat jakten på en ny jänkare av något mer krallig modell än Caprice. Jag är återfallsförbrytare, så Chevrolet blir det igen, men mer om det i blogginlägg framöver…

Det har varit mycket skriverier om Rödqvarnan de senaste månaderna, men den här bloggen heter faktiskt Bildrömmar och drömbilar. Inte Motorcykeldrömmar och drömmotorcyklar.

Således infogar jag lite bilder från arbetet med att byta främre dörrlister på Capricen. Ett jobb som bland annat involverade borttagning av ytrost, lackförbättringsarbete efteråt samt mängder av värmepistolstimmar och Brääklen för att ta bort tre ton jobbigt gammalt klister.

Så, ordningen återställd.

Ja, åtminstone en stund. Om allt går som det ska blir jag ju pappa i vinter. Det lär innebära mindre tid i mekgaraget några mil hemifrån, och mer tid hemma med barnet… och Rödqvarnan som står hemma i hobbyrummet, whoppi!

Ja, nu är Capricen utlagd på Blocket. Å förmodligen redan såld. En kille från Malmö som tidigare ägt en 9C1 ringde och berättade att saknaden efter hans gamla snuthäck blev för stor. Så nu är hans pappa på väg upp till Stockholm för att hämta bilen.

Jösses. Jag saknar Bettie redan. Innan hon ens lämnat garaget.

Jag letar efter en ny partner. Ja, man kanske kan kalla mig otrogen, jag har ju Capricen kvar i min ägo. Men det har gått drygt två år nu. Jag behöver omväxling. Kanske inte just i denna sekund, men inom en överskådlig framtid.

Jag var och tittade på en Chevrolet Monte Carlo från 1974 häromdagen. För att konstatera att det är en skön bil med fräcka former, men också att jag 1) inte gillar diarrégul som färg på en bil samt att 2) det finns tre modeller från Chevrolet jag verkligen, verkligen vill ha och ska satsa på (mer om dem senare). Monte Carlo är… fräck, men inte en av dem.

Jag brukar få en del gliringar för att jag ställer av Capricen så tidigt på säsongen. Det har främst att göra med att jag för närvarande (men inte länge till - mer om det senare!) har mekgaraget absolut sämsta plats. Det vill säga längst in bakom två andra jänkebilar. En av dem är därtill nedplockad i molekyler vilket gör in- och utkörning till ett mindre företag. Dessutom vill jag inte att Capricen ska stå utomhus i höstrusket i onödan.

Så nu är Bettie alltså avställd. Oljan är urtappad, och ersatt med ny. Nytt filter har hon också fått, i vanlig ordning. Så ska framvagnen få sig en omgång smörj. Rena frosseriet för en hungrig Cheva.

Avgassystemet var isärskruvat för sotning. Jag tittade på avgaskröken. Det var ingen rolig historia. Funderade en stund. Kanske kunde det vara lite coolt med avgasbandage, det hade man ju sett på en del sköna hojar. Eller kanske mattsvart färg och lite värmebeständigt spackel skulle kunna lösa problemet.

Eller… Inte.

Det finns liksom inget som slår krom. Det är precis samma sak med en rejäl kofångare. På en muskelbil kan du till exempel måla kofångaren i samma färg som bilen, men det blir aldrig samma sak som THE REAL DEAL.

Det vill säga krom.

Slå en signal till Jörgen i Gislaved om du vill köpa dig ett eget kromat avgasrör till din Rödqvarna. Eller Svartqvarna, han har sådana rör också.

Jörgens telefonnummer är 0371-30134.

… är en väldigt dålig idé.

Under mina testrundor med Rödqvarnan har jag noterat att bakbromsen tar en smula, och frambromsen inte alls. Så kan vi inte ha det. I synnerhet inte som jag tänkt skrämma upp den stackarns Rödqvarnan i 110 knyck innan jag är klar med mekandet, trimmandet och customiseringen.

Nu har jag införskaffat nya bromsbackar. Det är en bra start. Frågan är om det är läge att uppgradera till skivor längre fram. Undrar vad bilprovningen säger då?

Chevy 55 till 57. Den superklassiska klassikern av alla bilklassiker. Som under årtionde efter årtionde förfört miljontals grabbar (och bergis också en hel del tjejer). Uffe och hans fru är två av fantasterna, som därtill ägt flera stycken, nu senast en Bel Air från 1957. Man kan tala om två perioder i deras liv, pre- och post barn…

Namn?
Uffe Granklint.

Varför valde du just en Chevrolet Bel Air från 1957?
 - Hustrun och jag hade en 57:a 4dht i början av 80-talet som vi fick göra oss av med till förmån för en Emmaljunga-cab, men vi kände att behovet av en Bel-Air 57 bara växte med åren. 2008 var vi hos Peter på Peters Place och saken var klar.

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
 - Jag älskar att skruva och mecka, förmodligen ger det en viss avkoppling efter en dag på jobbet att smita ut i garaget med en kaffekopp i ena näven och en ringnyckel i den andra. Det är ju också kul att hela tiden förbättra och modernisera bilen.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
 - När vi köpt den så var det lite motor- och växellåderenovering, bytte lite bromsdelar, byggde om till bromsservo, med mera. Jag har ingen aning hur många timmar i garaget vi tillbringat tillsammans. Stort sett likadant med pengarna, man köper lite då och då när ekonomin tillåter.

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
 - Det är ju gamla bilar så det mesta är mekaniskt. Därför är bilarna inte direkt svårmekade, men vissa delar kan däremot vara svåra att få tag på. Lösningen på sådana problem heter internet!

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Helt klart formerna!

Vad återstår att göra?
 - Massor och åter massor. Har planer på en totalrenovering när mina andra bilarna är klara.

Vilken bil är Sveriges snyggaste?
 - Vem vet? Det finns till exempel en mängd snygga bilar på webbplatsen Garaget, jag har några Chevrolet Impala 58:or och en Impala 59:a som personliga favoriter där.

Rätt snajdigt va! Ska bara ta fram multiverktyget med minikapskivan och kapa bort överskottet från insatsgängan som sticker ut inuti själv transmissionkåpan.

Dags för den dagliga Capricedosen!

Den här gången är det en omvårdad Chevrolet Caprice Coupe som utgör ögongodiset. Extra pluspoäng för fälgarna och centrumkåporna (vad heter just den här modellen, egentligen?).

Hittar faktisk bara ett fel på denna bil, och det är ett av framljusen som lär blända en och annan mötande trafikant.

Efter vinterns resa till San Diego har jag varit fuktansvärt mätt på Ford Mustang generation 4. I södra Kalifornien väger de nämligen på träd.

Men den här Mustangen, som jag hittade på parkeringen utanför ett Julavaruhus, är riktigt fin och tuff. Det ser dessutom ut att handla om jubileumsutgåvan som släpptes eftersom Mustang fyllde 40 år 2004.

Jag fick ett mejl för några dagar sedan. Det kom från Oskar Larsson, som också håller på att renovera en Rödqvarna. Kul!

Han gillar min idé om att bygga en Rödqvarnabobber, och hade några frågor. Så varför inte dela med mig av de svar jag skickade till honom även till dig, kära läsare.

Den första frågan rörde tändspolen, och var jag fick tag på en ny sådan. Den har jag helt enkelt köpt från TS Trading, en firma som kränger en hel del förbrukningsartiklar till Husqvarnaveteraner.

Mitt tips är dock att inte vara lat som jag och lägga den ansenliga summan pengar (närmare 800 spänn om jag minns rätt) på en ny tändspole. Det är bara dumt. Linda om den gamla istället. Det enda som krävs är lackerad koppartråd (för motsvarande cirka 250 varv), maskeringstejp (för att isolera varje varvrad koppartråd) och en stor portion tålamod och tid. Resten är i princip gratis.

Den andra frågan rörde vilket tändstift Oskar skulle stoppa i sin Rödqvarna. Enkelt: NGK AB-7 / 3010.

För några helger sedan besökte jag som tidigare rapporterat Classic Motors bilträff på Barkarby flygfält. Förutom en rad trevliga bekantskaper i form av fina fordon tog jag mig också en pratstund med tidningen Classic Motors oljige stjärnreporter Jim Lundberg. En trevlig och avslappnat man, med grymma mekerfarenheter.

Naturligtvis passade jag även på att införskaffa ett signerat exemplar av hans nya verk Stora tvåtaktsboken. Jag är ju trots allt tvåtaktstok med en pågående renovering/customisering i garaget.

Efter några veckors sträckläsande kan jag bara konstatera: vilken trevlig bok!

Den innehåller precis allt det där man undrar över, men kanske inte alltid vågar fråga. Eller ens visste att man kunde fråga om.

I en vanligt reparationshandbok står det exempelvis “Byt lamellkorkarna”, i Stora tvåtaktsboken är arbetet beskrivet steg för steg, i bilder och ord. Dessutom står det VARFÖR något ska göras, inte bara ATT det ska göras. Därtill tillkommer en rad allmäna tips om vilka specialverktyg man kan komma att behöva, och hur man tillverkar dem. Plus en rad andra matnyttigheter, alldeles för många för att redogöra för här. Allt serveras givetvis toppat med Jims underfundiga humor.

Faktum är att Rödqvarnarenoveringen med hjälp av Jims bok nästan känns som att fuska i patiens.