Sneeky Pete

Tänkte byta motor i Capricen till hösten. Vad tror ni om detta big block? Killen till vänster verkar ju ha koll, han bär trots allt en t-shirt med Chevrolettryck…

Det var den första actionfilmen jag såg. Mamma hade blivit med VHS och jag lånade rullen Code of Silence av en kompis. Tror året var 1987, eller så. Givetvis mörkade jag de våldsammare partierna i filmen och slätade över det med en kommentar i stil med “… som Rosa Pantern, men med någon biljakt…”. Mamma var skeptiskt, men lät mig i alla fall se filmen.

Kommer ihåg att jag häpnade över att skurkarna hotade filmens huvudrollsinnehavare med en Colombian Necktie. Minns mycket väl att jag diggade alla sköna jänkebilar. Filmen kändes väldigt USA, väldigt New York (trots att den är inspelad i Chicago). Ruffiga t-banemiljöer och rostiga amerikanare hjälpte till att förstärka den bilden.

Chuck Norris gjorde förstås sitt till. Den hårda hjälten, som aldrig avvek från sina ideal trots ett massivt grupptryck. Stort för en 13-åring.

Tyvärr kan jag meddela att Code of Silence inte åldrats särskilt väl. Den enda riktig behållning så här 23 år senare är bilarna. Chuck Norris väderbitna Pontiac Firebird från 1974 sida vid sida med en tung 1981 Plymouth Grand Fury i polisbilstappning. En dominant Chevrolet Monte Carlo Landau av 1977 års modell gungar fram och snor uppmärksammheten från en luggsliten Cadillac Coupé de Ville från 1977.

Som sagt. Mycket trevlig film när det kommer till bilarna.

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 3/10

Det bor en liten nörd i mig. Således blir jag alldeles varm om hjärtat när jag ser Linux bootskärm - i en bil!

Synd av bilen i sig (någon som känner till märke/modell?) inte verkar vara så het.

Jag fick ett surt jobbmejl häromdagen. Det gällde stadsfordonet Smite, som delvis utvecklats av en forskare på KTH. Det var förvisso riktat till forskaren, men då jag var författare till artikeln om Smite fick även jag en kopia av mejlet.

“It’s nice to see, that the old Messerschmitt Kabinenroller from the 1950th is reborn as Smite. The design (I mean the industrial design) is nearly exactly the same. You should mention this, otherwise one could say, that you have stolen this design. There are still people alive like me, which owned such a vehicle.

Best regards,
H. Hassel”

Å han ska snacka om messerschmitt. Scheiße!

Hur som helst har han en poäng, den gode Hassel. Det går inte att komma ifrån att det finns vissa likheter. Samtidigt förstår jag nu varför fordonet kallas för Smite. Smite som i Messersmite.

Undrar om den här situationen var den som gjorde att det senare dök upp små sminkspeglar bakom bilarnas nedfällbara solskydd?

Skämt åsido. Bilden är en del i en större svit och beskriver hur kvinnan ska bete sig mot sin manliga date. Året är 1938. Det har hänt lite grand sedan dess. Lite grand.

Att Autosols slippasta är toppenbra grejer mot matt krom visste vi ju redan. Det är bara applicera i modesta mängder, gnugga hyfsat försiktigt så att man inte skrubbar bort allt krom, och sedan spegla sig i resultatet.

Bearbetning med hjälp av vatten och våtslippapper, och därefter en smula Autosal, och man kan även uträtta underverk med gammal plast. Till exempel bakljus som åldrats och blivit matta.

Men…

Igår upptäckte jag att Autosol också är helt magiskt bra för att bli kvitt apelsinlack. Det vill säga billack som blivit knottrig på grund av kass lackapplicering.

Fram med en trasa, lägg på en liten klick slippasta, gnugga försiktigt och voilà! Lacken är nu helt jämn istället för knottrig. Observera att du behöver polera billacken efteråt, för att få tillbaka lystern.

Det kallar jag husmorstips för bilhobbyn.

Det var ett bra tag sedan som jag publicerade ett blogginlägg i följetongen Veckans gatufynd. Det beror givetvis på att det råder permafrost och istid i landet med få spännande bilar på våra gator som resultat, men framför allt för att jag numera inte promenerar 10 kvarter fram och tillbaka till jobbet varje dag.

Därför blir jag givetvis extra glad när ägaren till en Chevrolet Caprice har fulparkerat utanför kontorsfönstret. Klick!

Indirekt men väldigt bra reklam för Chevrolet Caprice - från Pennzoil! Tack för det.

Kärleken kan komma plötsligt, eller smyga sig på. Den senare gäller för Gustav Carlsson och hans toppensnygga Buick GS 400. Det är en kärlekshistoria som bara blivit starkare med tiden. Det är lätt att förstå varför!

Namn?
 - Gustav Carlsson.

Varför valde du just en Buick GS 400 från 1969?
 - Det var en tillfällighet att jag kom över denna bil. Det var min bror som ägde den innan mig, då i ett inte lika fint skick. Jag blev intresserad av den och köpte bilen. Efter det har jag gjort ett och annat, och idag är den betydligt mycket fräschare. Allt efter tiden gått har jag fastnat för modellen mer och mer, och tycker nu att det är en bil av det rätta virket. Både vad gäller motor och form.

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
 - Det hela hänger på mitt bilintresse. Jag tycker att det är roligt att skruva med bilar, helt enkelt.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
 - Jag har lagt ner mycket pengar och ännu mera tid på denna bil. Så här efteråt är jag dock nöjd med allt jobb.

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
 - Svårast att lösa var nog att hitta delar till bilen, men efter mycket surfande hittar man vad man letar efter.

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Svår att säga, men jag gillar den svarta lacken tillsammans med de kromade kofångarna riktigt mycket.

Vad återstår att göra?
 - Inredningen skulle behöva en omgång. Sedan finns det ju alltid småsaker som skulle kunna bättras till.

Vilken bil är Sveriges snyggaste?
 - Det finns så många snygga bilar i Sverige, Filthy på Garaget.org har nog Sveriges snyggaste bil (Chevrolet Bel Air, 1955) enligt mig.

Hittade den här vita skönheten på en svensk webbsajt. Till salu. Visade sig också att Capricen var det, fast för två år sedan.

Lika bra det kanske. Min plan var att flytta över den röda porrplyschen till inredning till min egen Caprice, och därtill lyfta ur motorn för renovering och därefter montering i Bettie. Dvs bilslakt.

Frågan är om jag skulle haft hjärta att plundra bilen på dess själ? Förmodligen inte.

Garagepolare K är perfektionist. Så till den milda grad att han monterat ner framvagnen på sin Plymouth ‘Cuda i atomer, blaskat av samtliga delar i en smådelstvätt (väldigt noga utfört), blästrat rubbet, för att sedan lämna bort grejerna för pulverlackning (lackjobbet kostade “bara” 2 000 spänn påstår K).

Slutligen har han placerat de nu tokfina framvagnsdelarna på en ren och fin duk framför Cudan.

Vänta. Skrev jag att duken är manglad?

Jösses. Jänkebilar ska lagas med gaffatejp, pinnsvets och kofot. Och sitter inte delarna på bilen förvaras de givetvis i en oljig och trasig pappkartong.

Humor? Du avgör.

Nitroz har börjat med webbtv. Tänk va gött att tekniken numera är så billig att vem som helst kan börja pyssla med tv-journalistik.

Ärligt talat har Nitroz några repor kvar att köra innan det är kvalitet från start till mål. Reportagen är extremt pratiga och oredigerade. Allt som sägs ska tryckas in.

Men, men. Charmiga är de, tv-sändningarna. Och intressanta som fan. Och välbehövliga för bilhobbyn! I synnerhet de program som tar upp fordonsteknik. Så börja med avsnitten om turbon och kolfiber. Bra skit!

http://www.nitroz.se

Gött! Ny USA-resa bokad. Det blir den fjärde på drygt två år. Efter Las Vegas, San Francisco och Orlando är det San Diego som står på tur om ett par dagar.

Bilrelaterade tips tas emot med glädje! En sak är dock säker redan nu, en resa över gränsen till Mexiko och Tijuana är givet. Av många skäl.

Två av dem är att mexikaner är betydligt fattigare än amerikaner (dåligt) vilket innebär att det förmodligen finns en uppsjö av äldre jänkebilar där (bra!). Men det kommer också att finnas en del billiga textilier och skönt krimskrams (love it!) att köpa. Till exempel äkta och prisvänliga mexfiltar.

Räkna med en hel del fotografier på bloggen strax efter månadsskiftet februari/mars!

Tips: Om du ser denna SAAB på ett släp framför dig, bromsa mjukt och håll avståndet…

Det finns en och annan stolt Capriceägare där ute som läser denna blogg. Gött! Tredje personen att skicka in sin finfina Chevy C till mig är Per. Så här skriver han:

“Hej. En Caprice som är en dröm att köra är min -78.

N50-15 bak gör ju sitt till för utseendet. Färgsättningen är en fröjd för ögat. 350/350 gör att det är roligt att gasa. Lamelldiff gör att den är rolig nu på vintern, båda bakhjulen släpper samtidigt.

Den första ägaren var Stockholms läns landsting! Det sitter läslampor monterade på “svanhalsar” ovanför dörrarna (utgår från att det inte är orginal). Märkligt, vore det bara vid passagerarplatserna kunde min fantasi komma fram till att bilen användes till att hämta höjdare till möten (från t.ex. Arlanda), och att lamporna användes för att kunna läsa in dagens mötesagenda.

Men varför behöver föraren en läslampa? Vore intressant att få veta historien bakom detta.

Byråkraterna, politikerna och tjänstemännen hade alla fall bra smak på 70-talet!

Publicera gärna bilden.

Hälsar Per.“

Givet Per! Tack som f-n för att du delar din Caprice med oss. Och låt det gärna fortsätta regna Capricer över Bildrömmar och drömbilar.

Två lager rostskydd har applicerats på svetsfogen och den nya plåten i a-stolpen. Dessutom har jag fyllt hålrummet inuti stolpen med tunnflytande inträngande rostskyddsmedel. Lite spackel för ojämnheterna och lack, och a-stolpen kommer att överleva ett antal år till. Hoppas jag!

Gör om, gör rätt var det som gällde för bakskärmen. Helt rätt tänkt och agerat. Nu är den helt makalöst tokfin! Den klarar både ljustestet samt långsamma och snabba smekningar. 100 procent jämn, typ.

Note to self: Det finns inga genvägar när det gäller underarbetet. Ja, du har hört det förr. Ja, det är sant.

Det grundligt utförda spackel- och sliparbetet kommer emellertid att leda till ett riktigt i-landsproblem. Om jag inte gör bort mig kapitalt med lackningen är risken stor att bakskärmen blir betydligt snyggare än ytorna på resten av karossen… Jobbigt!

När Giorgetto Giugiaro ändå är på tapeten… Är det bara jag som tycker att Mazda Luce - 1966 till 1972 - har en hel del gemensamt med BMW E3 som släpptes 1969?

Precis, tänkte väl det.

Giorgetto Giugiaro. Det är mannen som mer än någon annan påverkat din och min uppfattning om hur bilar ska se ut.

Förutom makalöst vackra Lotus Esprit och übertuffa DeLorean DMC-12 (båda filmstjärnor) har han också ritat vardagshjältar som den första generationen VW Golf, Renault 21 och SAAB 9000.

Det är något speciellt med personer som galant klarar av att sömlöst smidigt glida mellan tisdagkvällens tv-middag bestående av fiskbullar med äggsås och nyårsafton med finbubbel och cigarr. Respekt.

För exakt två månader sedan efterlyste jag fler hjältar likt Alex, som i november 2009 skickade fotografier och information om sin Chevrolet Caprice.

Det tog skruv! För ett tag sedan fick jag följande mejl från John.

“Tja!

Som Caprice-ägare följer jag din blogg sporadiskt, och snubblade nu över inlägget “Skicka din Caprice till mig”. Så det gör jag väl då!

Jag har en lågmilare, en blå sedan från -87. Nu har den snart 8 000 mil på mätaren, men när jag köpte den (sommaren -06) stod den på drygt 2 500 mil. Och skicket var fantastiskt, den såg ny ut…

Den gick som sommarbil fram tills förra hösten, då jag svor i kyrkan och tog ut Capricen som bruksbil. Men skicket håller sig, den ser fortfarande ut som på bilderna, om än lite smutsigare och grundligt rostskydds-behandlad.

Storyn bakom det låga miltalet är att den köptes ny i Belgien av ett äldre par. En tid därefter dog maken, och änkan ville inte sälja bilen. Så sen dess har den stått, tills för några år sedan då även änkan gick bort och bilen såldes och importerades till Sverige. Kort därefter köpte jag Capricen, efter att jag råkade snubbla över den på Blocket.

Jag har alltid gillat bilar, jag har alltid velat ha en Caprice och detta är den första bilen jag äger som jag inte tröttnat på, och nu förstår jag varför. Den tickar o går och jag har inga som helst planer på att sälja den inom dom närmsta 15-20 000 körda milen…

Om det är något du skulle vilja skriva om i bloggen är det fritt fram att använda bilder från mina trådar på caprice.se“

Givet, säger jag! Bifogar några fotografier nedan, resten hittar du här och här.

Och du, gör som John och Alex och skicka in din Caprice (och gärna dess historia!) till mig.