Julen närmar sig med stormsteg. Och när vi ändå pratar och tuffa och råa prylar, vad sägs om denna döskallering där benknotorna har ersatt av skruvnycklar. Perfekt julklapp till dig själv, eller att sätta upp på den egna önskelistan. Du hittar ringen bakom länken nedan.
Rå, tuff, uppkäftig, vräkig, ruffig och oborstad.
Här är en Chevrolet Caprice som knappast skäms för att den fläker ut sig över asfalten. Bra där!
Det finns få saker som är så rogivande som att löda fast komponenter på ett kretskort. Tur det, för jag har ett gäng resistorer, kondensatorer och ic-kretsar (för att inte tala om kablar…) att koppla ihop i jakten på de snygga rinnande blinkers som jag avser installera i Capricen.
Så här långt har jag hittills hunnit. Är å ena sidan nöjd med det mesta, utom möjligtvis ström- och jordbana som är en rätt fattig lösning med alla kablar. Å andra sidan kommer de inte att synas när kretskortet väl sitter monterad i apparatlådan.
Tänkte bara tipsa om en toppenuppfinning som rönt mycket uppmärksamhet bland mekarpolarna i garaget. Jag pratar om den röda svetsmagneten, ett utmärkt verktyg som nyper fast den plåt man ska svetsa till dess att man hunnit punkta dit metallbiten.
Se bara upp vad du betalar för den. Har sett priser från 50 kronor upp till 500 spänn!
Veckans garagesanning är att den som inte är duktig på att svetsa får slipa, slipa och åter slipa. Har man som jag dessutom ignorerat de välmenande råden om att skita i kinesiska budgetsvetsar från Jula eller Biltema och istället gå direkt på Esab eller Kemppi blir det att avsätta en hel del tid på svetstrådstrassel.
Grr. Trådmatningen på en Kendesvets är U R U S E L - tips hur jag löser problemet mottages med glädje. Förmodligen blir det dock så att jag reklamerar skiten och köper en Esab OrigoMag C170 istället.
Jaja, det är i alla fall glädjande att jag börjar bli jävligt duktig på att spela rock’n'roll på vinkelslipen.
Musiken. Kläderna. Skäggen. Stämningen. Men framför allt: Bilarna.
Originalversionen av Gone in 60 Seconds har allt, utom möjligtvis nyanserade skåderspelarinsatser. Den enda karaktären som lämnar ett bestående intryck är Billy, som tillsammans med sina fem majjarökande och spritkrökande polare glider runt i en tung Cadillac Coupe De Ville från 1965.
Men vem bryr sig om skådespelarna. Filmen är en äkta stilstudie i det sorglösa 70-talets mer vräkiga och glamorösa sida, och det är det som är intressant. Det är också lätt att förstå varför Beastie Boys genom stil- och bilval hyllade rullen i sin musikvideo till låten “Sabotage”.
De två enda men ack så ledsamma ögonblicken är när en Dodge Challenger mals ner, och när en Cadillac Fleetwood Eldorado eldas upp. Men samtidigt fanns det ju tämligen gott om sådana bilar när filmen spelades in.
Sugen på en total överdos på bilar från 60- och 70-talet? Då är Gone in 60 Seconds ditt bästa filmval. Allra trevligast är den vandring i ett parkeringshus som huvudpersonen Maindrian Pace gör i jakten på Mustangen Eleanor. Inom loppet av några minuter får tittaren en rad exotiska bilar serverade på ett silverfat, som Jensen Interceptor MK III, Maserati Ghibli Coupé, Lotus Europa S1, Chevrolet Vega och Lamborghini Miura P400. Och då har jag bara nämnt en jänkare - parkeringshuset innehåller många fler, liksom filmen i övrigt.
Ja, tittaren bjuds på mängder av Corvetter, Cheveller, Camaros och Challengers, men också Porsche 911 Targa, Karmann Ghia, Volvo 1800 E, Volvo PV 544… Listan över sköna bilar är kilometerlång.
Toppa sedan det hela med en 35 minuter lång biljakt och du förstår att vi pratar om en av filmhistoriens allra främsta bilfilmer.
En rolig anekdot är att Gone in 60 Seconds är en liten revolution i produktplaceringens ädla konst. Goodyear, Datsun, Mazda, Cadillac med flera lyckas nämligen peta in sina logotyper på strategiskt valda positioner. Subtilt, men ändå synligt.
Bilbetyg: 10/10
Filmbetyg: 8/10
En av mina vänner skjuter en hel del. Ja, man skulle kunna säga att han är galen i vapen.
Så jag frågade frankt om han kunde avvara några tomhylsor. Det kunde han.
Men jag var inte intresserade av tomhylsor gjorda i mässing. Nej, nej, aluminium skulle det vara. Inga problem, sade min vän.
Numera är mina ventilhattar tillverkade av just dessa tomhylsor. Jag tycker det blev riktigt pangbra. Mycket roligare och mer innovativt än döskallar, biljardåttor och annat som säljs på diverse cumstombutiker på nätet.
Det är kul när reklambyråer och annat löst folk stjäl idéer från program och webbplatser som Mythbusters, Will it Blend?, Smash Lab och Bang goes the Theory. Det blir helt enkelt bra mycket roligare att se att svenskt stål håller jävligt hög kvalité om bevisföringen går ut på att piska skiten ur en stålcontainer med hjälp av hjullastare och bilvrak.
De “glömmer” dock att visa vad som händer om Hardox 450 möter Hardox 450…
Diktatorer har snuskigt dyr smak. Det kan de kosta på sig att ha efter att ha snott folkets pengar.
Men förutom larvigt mycket stulna stålars har de en sak till som förenar dem alla: en fäbless för Mercedes.
Förmodligen föddes deras intresse i samma sekund som pansarmercans urmoder, übersnygga Mercedes 600, gjorde entré 1963. En bil som får den mest fordonshatande personen att bli alldeles knäsvag.
Hur som helst, här är ett axplock bland envåldshärskare och deras bilval.
Utan att ta snudda vid diskussionen om objektifiering - är det bara jag som missat poängen med halvnakna kvinnor som poserar vid snygga bilar?
De båda stör ut varandra. Var ska betraktaren titta? På tjejen? På bilen? På tjejen-bilen-tjejen-bilen-tjejen-bilen-tjejen-bilen? Oavsett vilken åsikt du eller jag har om hela grejen blir det ett väldigt splittrad motiv.
Det är som att älska hallontårta och hamburgare, inte fan äter du dem båda på samma gång.
När hösten är som mörkast finns det något som vi biltokar verkligen behöver, vi som är födda med bensin i blodet.
En riktigt detaljrik projekttråd på ett bilrenoveringsforum.
Här är en Dodge Charger från 1969 som med hjälp av kunniga händer förvändlas från att vara en trött pensionärsräser till ett piggt vrålåk i de senare tonåren.
http://forum.musclecars.nu/showthread.php?t=1219
Motivationen att blogga tryter lite grand. Samtidigt växer intresset att meka med Capricen.
Resultatet blir att jag kommer att hålla ett något lugnare tempo framöver. Så bloggen inte dör helt på grund av brist på lust.
Räkna därför med ett till tre blogginlägg i veckan på Bildrömmar och drömbilar, åtminstone under några månader framöver. Samt ett återupptaget, snabbare tempo en bit in på år 2010.
Bloggvännen Flak (som driver Nostalgimacken: http://nostalgimacken.blogspot.com) skickade häromdagen ett mejl till mig. Det gjorde han för att han vet att jag älskar Chevrolet Caprice, i alla former, färger, årsmodeller, storlekar och skick.
Att David, som han egentligen heter, dessutom lyckats pricka in både en patinerad Caprice och den gamla BP-macken i Bergkvara i samma fotografi, ger givetvis stilpoäng!
Då och då skickar bildesignern Bo Zolland ett mejl med vackert innehåll. För några dagar sedan kom ett sådant, med stajlade tolkningar av 2010 års Chevrolet Camaro SS.
Synd att bara bloggägaren och några få andra ska kunna njuta av Zollands artisteri. Det ändrar jag på!
