Bildrömmar och drömbilar

En av de sista jänkebilarna ute för säsongen är nog denna patinerade Cadillac De Ville från 1956, upphittad på parkeringen utanför köpcentrumet Stinsen utanför Stockholm.

Kromet är i ett ok skick, och huvkråkan intakt. Där emellen prunkar rostblommorna, och hotar med tillväxt och påökning.

Det är lätt att föreställa sig Cadillacen där den ångar fram över gatorna. Karossen knakar och maskineriet gnyr, men bilen fortsätter ändå framåt med en dåres stolhet (och envishet).

Bra där!

Webbplatsen Explain this Image har dammsugit internet på bisarra fotografier. Resultatet är en stor uppsättning märkliga bilder som inte särskilt enkelt låter sig förklaras.

Men så gott som alla alster har ett stort underhållningsvärde.

Nedan finner du några exempel på fordonsrelaterade fotografier. Resterande tokerier hittar du bakom länken.

http://explainthisimage.com

Så damp ett mejl från KTH Motor- och teknikklubb ner i inkorgen. Höstens föreläsningar inklusive datum är spikade! Ser riktigt intressant ut.

• 29/9: Anders Eliasson från KTH Materialvetenskap sprider kunskap om gjutning.
• 20/10: Vår medlem Ulf Tolérus berättar om bilars transmissioner i allmänhet, och om Porsches dubbelkopplingsväxellåda i synnerhet.
• 11/11: Bo Rendahl från Swerea förklarar varför bilar rostar, och vilka modeller som är bra eller dåliga. 

Här kommer för övrigt några fotografier från säsongspremiären den 9 september. I synnerhet Amazonerna glänste!

Det är mycket snack om att Volvo Amazon hämtat inspiration från Chrysler Imperial, årsmodell 1955 och 1956. Det är bara halva sanningen. Det är snarare Chrysler 300 från 1955 som stått modell. 300:an har förvisso fått sin tvådelade grill från Imperial, men är inte alls lika kromtung och prålig som sin dyrare kusin som har både krominfattade ljus på kofångaren och en tjock och blank kylarfågel i grillen.

Sant eller inte? Avgör själv…

Nog fasen kan jänkarna fortfarande tillverka bilar. Den här tunga skönheten, en Chevrolet Suburban från 2009, har lacken knappt torkat på. Och en sak är säker, suven formligen ägde parkeringen utanför hamburgerrestaurangen Max i Solna.

Jepp, det är taket på min lilla bruksbil som du skymtar i bakgrunden. Att parkera brevid Chevan och kliva ur Renaulten var som att stirra rakt in i ett lodrätt och svårbestiget berg…

Stefan Thörnqvists Cheva är inte bara gul, den är också en av landets finaste Chevrolet Camaros. Att det blev just en GM-producerad bil är dock lite av en slump.

Namn?
 - Stefan Thörnqvist.

Varför valde du just en Chevrolet Camaro från 1976?
 - Tja, som 18-åring ville man ju bara ha V8, valet fick helt enkelt bli det som fanns till hands på det lokala planet, det vill säga i min hemstad Falkenberg. Utbudet var ju begränsat, så valet kunde helt enkelt blivit vad som helst…

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
 - Vill ha en bil som inte syns för mycket (kan tyckas konstigt när bilen är gul). Hur som helst, ha en bil med bra prestanda utan det för den delen skylta med det, en så kallad sleeper. Då jag började med bilen så fanns inte detta begrepp (sleeper alltså), utan det har helt naturligt bara blivit så.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
 - Åtskilligt, då motor, växellådor och fälg samt däck byts som om jag var gjord av pengar.

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
 - Kan inte komma på det som varit klurigast att göra eller lösa, tycker väl det mesta gått att lösa med vanligt förnuft och en jävla envishet.

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Måste säga att det är helheten som jag är mest nöjd med, att allting lirar… Man kan helt enkelt lita på att det funkar.

Vad återstår att göra?
 - Hela, eller delar av inredningen måste ses över, ska dessutom förbättra bromsarna avsevärt, ligger massor av prylar som ska monteras på bilen. När allting sedan är i toppskick - mekaniskt och funktionellt -  så skall allting rivas ned och hela bilen ska lackas om helt och hållet.

Vilken bil är Sveriges snyggaste?
 - Vet ej, men det finns ett antal fina bilar. Jag är ingen “bilbloggare” så jag har liten koll på vad som händer utanför de forum som jag emellanåt hänger på.

Det här påståendet kanske genererar en snyting eller två, vad vet jag, men nog fasen finns det vissa likheter mellan Ferrari 250 GT från 1953 och Sveriges egen stolthet Volvo P1800 E från 1971.

Det tycker i alla fall jag. Och påståendet saknar knappast grund.

Volvo P1800 ritades nämligen av Pelle Petterson som vid tillfället hade praktikplats på det italienska designföretaget Frua, detta då Volvo ville ha en Italieninspirerad sportbil i och med P1800. Dessutom jobbade Pietro Frua (mannen bakom designföretaget som bar hans efternam) ett tag på Pininfarina, företaget bakom Ferrari 250 GT.

Men nog om det. Låt oss granska likheterna.

När jag var liten och bodde på landet i Värmland var det granngubben och hans son som skötte större delen av all vägentreprenad inom en radie av en mil i valfri riktning.

Gubben ägde även en spännande sand- och grusgrop i närheten där man inte fick hänga. För föräldrarna alltså. Gubben klagade aldrig.

Tur det. För jag var i den där grusgropen mest hela tiden. Och om jag inte var där så hängde jag i skogspartiet tvärs över vägen där grannen parkerat alla spännande maskiner och fordon.

Där fanns väghyvlar, traktorer, lastbilar, timmersläp, skopor, snöplogar, grävmaskiner, hjullastare, men också sonens två supertuffa epa-traktorer (ja, han var kungen med stort K för oss barn).

Jag minns att jag gick runt och petade på rostig plåt och oljiga bultar. Lätt fingrarna glida över det kalla, skrovliga järnet på någon maskin. Pillade på ett gigantiskt däck, eller kände på några larvfötter. Gillade doften. Gillade kontrasten mellan den gröna och mjuka mossan i skogen och de tuffa, skitiga fordonen. Älskade när doften av olja krockade med jord och löv.

Mot den bakgrunden är det inte så konstig att ett mål på min och flickvännens resa till Norrland blev Stefans maskiner i Indal. Det blev en omtumlande tidsresa tillbaka till barndomen.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/nhhhpg

I går publicerade jag raggarprofilen Sten Berglinds två år gamla lista över de ballaste raggarbilarna. Eller näst ballaste, för här kommer min variant som innehåller både tuffare och coolare jänkebilar!

1. Buick Special från 1957. Har kallats bilhistoriens mest väldesignade fordon. Med all rätt. Det svepande V:et över bilens mittparti, som dessutom spelar tvåhändigt med c-stolpen, är kanon! Den tredelade bakrutan är fantastisk, och grill liksom bakparti är så makalöst vackra att betraktaren tappar andan. En av Buick och GM-koncernerns riktiga fullträffar. Vidare klarar bilen av både hårdhänt och mild customisering utan att tappa sin själ. Dessutom har jag sett så väl plåtrena, en- och tvåfärgade lackeringar som alla fungerar alldeles utmärkt.
2. Lincoln Continental från 1963. Presidenters val är också mitt. Bara dörrarna, där det bakre paret utgörs av självmordsvarianten, gör den här bilen till en designdröm. Dessutom andas fordonet en stadsmannamässig värdighet på ett sätt som få andra bilar mäktar med. Det var inte många som kunde slanta upp de pengar bilen kostade när den kom, men desto fler kan göra det 2009.
3. Cadillac Series 62 Coupé De Ville från 1956. Bilen går även under namnet Tuttfia, och anledningen är enkel. Bilen bystar upp sina krombehag på ett sätt som ger David Cronenburg kåtslag, och de är precis lika omtalade som Edsels ekivoka grill. I övrigt är bilen majestätiskt vacker, ett riktig bombnedslag helt enkelt.
4. Buick Riviera från 1964. Välmarkerat höftparti, en enorm kupé, en lika enorm entré in till kupén och en rakbladsvass och hungrig grill. Där har du Rivieran i ett nötskal. Fordonet är raka motsatsen till ordet diskret. Tack för det, GM.
5. Dodge Polara från 1960. Med sina extremt välvda vindrutor och avkapade fenor är bilen en något udda fågel i sammanhanget. Men det gör inget, för det bilen eventuellt tappar på att vara annorlunda tar den igenom på sina pråliga vräkighet. Titta på en nypolerad Dodge Polara som solar sig och du är blind resten av ditt liv.
6. Pontiac Bonneville från 1962. Om du ber någon, vem som helst, rita en fantombild av hur en raggarbil ser ut, så kommer en Pontiac Bonneville från tidigt 60-tal att utkristallisera sig. Jag är helt säker. Latinamerikas lowrider-favorit nummer ett är också raggarna och jänkebilsfantasternas älskling. Du behöver inte betrakta bilen särskilt länge innan du förstår varför.
7. Chevrolet Caprice från 1965. Well, jag hoppas att du såg den komma. Om du inte redan förstått att jag är kär i Capricer så gör du det nu. Deras skönhet är given, och behöver inte kläs i ord.
8. Chrysler 300G från 1961. Snurrbara säten och fenor som nästan går att flyga med är två fina designidéer som utmärker denna bil. Lyx och prestanda i ett fick varje svensk grabb, och säkerligen en och annan tjej, att under början av 60-talet längta hårt och länge efter en Chrysler 300G.
9. Plymouth Fury från 1961. Passande namn på en världens till utseendet mest arga bilar. Fordonet är en orgie i vacker formgivning.
10. Chrysler Imperial från 1959. Stor. Tung. Magnifik. En bil värdig den som bestämmer över ett stormaktsvälde, helt enkelt.

Bubblare som inte riktigt klarade sig in på listan är Buick Electra och Buick Le Sabre från 1959, Pontiac Star Chief från 1957, Lincoln Premiere från samma år och Buick Roadmaster 75 från 1958 (vilken j-vla häck den bilen har!).

Hur ser din lista ut?

För två år sedan listande Expressens förre medarbetare Sten Berglind de tio bästa raggaråken. Han hade naturligtvis en del poänger, men missade också en j-vla massa godis. I synnerhet som han en ynka gång var inne och nosade på 60-talet.

Gubben (grymt kunnig i ämnet med bland annat boken Raggare på sitt samvete) är förmodligen väldigt färgad av sin egen uppväxt, han är ju själv raggare sedan 50 år tillbaka. Men samtidigt gör det honom lite lätt oflexibel i sinnet.

Det ska det bli ändring på i morgon bitti, då jag listar tio vrålheta jänkebilar. Men först, Stens gamla dammiga lista från 2007.

1. Ford Fairlane Crown Victoria från 1955.
2. Cadillac 1959.
3. Chevrolet Bel Air 1958.
4. Oldsmobile 98 från 1958
5. Hudson från 1951.
6. Buick Limited från 1958.
7. Dodge Custom Royal från 1959.
8. Ford Thunderbird från 1960.
9. Mercury Eight från 1949.
10. Ford Fairlane Skyliner från 1959.

Som du vet så samlar jag på jänkare som modellbilar. Antalet växer sakta men säkert, och en av favoritbilarna jag gärna lägger till samlingen är naturligtvis Chevrolet Caprice i alla tänkbara former och färger.

Ramlar du över nedanstående Caprice i Nascarutförande och i bra skick, ihopplockad av den synnerligen kända modelltillverkaren Corgi, säg till!

Jag saknar för övrigt även Corgis vanliga Caprice…

Som vi alla redan vet så är Chevrolet Caprice och syrran Chevrolet Impala coola bilar. Så coola att de faktiskt bränt gummi som Nascarbilar.

Darrell Waltrip körde exempelvis nedanstående Chevrolet Impala redan 1980.

Darrell Waltrip var för övrigt den som även såg till att General Motors härliga och potenta lådbil Buick Regal Grand National gjorde succé under 80-talet. Det tackar vi för.

Män vågar inte erkänna för andra män att de kan vara rädda.

Där har du nivån på det filosofiska anslaget i Days of Thunder.

Resten är - tack och lov när det gäller den här filmen - enbart en trevlig matiné med inte alltför höga anspråk på intellektuellt stötande och blötande, eller djup.

Må bra-faktorn är i stället naivt tokhög, med lika delar romantik, humor (nåja) och en slagen amerikansk hjältes klassiska revansch i slutet.

Det är emellertid mängden höga motorvarv, vrålande V8:or, högljudda bilkrascher och argt gnisslande bilplåt som gnuggas mot cementvallen som är den verkliga behållningen.

Det vill säga det som är Nascar.

Det finns gott om små sköna detaljer i Days of Thunder, sådana som förmodligen går över huvudet på de som inte är bilintresserade. Detaljerna utgör själva limmet som fogar ihop det oljefilmstunna manuset.

Robert Duvalls rollfigur Harry Hogge har fått låna några busiga trix från Henry “Smokey” Yunick, världsberömd tävlingsbilsbyggare inom Nascar.

Flertalet gånger dyker vita Capricer upp, både som boxy och tvålkopp. Men också andra populära bilar som Dodge Charger och Jeep Wrangler dyker upp utan någon annan egentligen orsak än att glädja tittarna, och få dem att nicka igenkännande.

Det är också klart underhållade att de två racerförarna Cole Trickle och Rowdy Burns både krockar i Nascarbilar som i sina respektive rullstolar, eller rejsar runt i sjukhuskorridorerna i dem. Ja, rullstolarna alltså.

Men den intressantaste detaljen är den runt kraschen som förekommer racerförarnas sjukhusvistelse.

Först anser jag att regissören Tony Scott borde pryglas för den utomordentligt uselt byggda dramatiken runt själva smällen.

Dramatiken är nämligen obefintlig.

Sedan inser jag att det är DET som är själva grejen. En krasch kommer alltid väldigt oannonserad. Att bygga upp förväntningar inför en sådan är både lamt och till med lite smaklöst, beroende på utgången.

Som sagt, det är detaljerna som gör Days of Thunder. Lite otippat, eller hur.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 5/10

Häromdagen ramlade jag över dessa leksaker på Coop i Häggvik, en verktygssats för barn. Det verkar som om marknadsförarna på Black & Decker har gjort sitt jobb. I alla fall delvis - för priset är i saftigaste laget.

Fast den äkta varan är knappat gratis, den heller.

I förra veckan, på väg ut till vännerna i Tyresö, stötte jag på en föredetta snuthäck. Det påminner mig om att det faktiskt har tillverkades riktiga och potenta jänkebilar en bit in på 2000-talet. Ford Crown Victoria (har inte kört, men väl åkt polisvarianten i San Francisco, USA) är en av dem.

Bilen är för övrigt överbelamrad med sköna detaljer som skvallrar om dess forna storhetstid som polisbil. Vad sägs om det mest uppenbara, ett par rejäla pushbars, men också texten “Dare to resist drugs and violence” på sargen till regplåtshållaren, sökarlykta och blåljus bakom grillen och som LED-lampor ovanför den inre bakspegeln.  

Knappt har jag hunnit installera mig på nya jobbet innan universitetets egen hustomte tillika tågnörd vandrar korridoren ner och landar i fikarummet utanför mitt kontor.

Kurt är en vänlig man. Hans intresse för allt som går på räls är ofantligt. När han väl fått upp ångan rusar han framåt i sin monolog likt ett ostoppbart godståg. Försök få en syl i vädret om du kan!

Kurt svär som en borstbindare, och blandar uttryck som “vi fick jobba som bävrar” med ett helgalet gestikulerande. En rakt i genom god historieberättare.

Till slut inser jag dock att han aldrig kommer att sluta prata, så jag försöker dräpa hans tåghistorier. Man måste ju jobba lite på jobbet.

 - Jag vet att det är helt fel tillfälle, men jag är faktiskt mest intresserad av bilar, säger jag.

Kurt tystnar. I en sekund.

 - Du! Jag fick förmånen att åka med i en Stanley Steamer en gång.

Sedan fortsätter han, som ingenting hade hänt. Att jag vid det här laget börjat vrida på mig för att visa att jag är lite obekväm med det långa historieberättandet - att jag vill göra lite nytta på nya jobbet - tar Kurt ingen notis om.

Stanley Steamer är en bil med ångdrift, och Kurt formar munnen till en strut och utstöter ett puffande ljud.

Han fortsätter med en lång utläggning om ångmaskiners tämligen goda verkningsgrad, för att sedan skrocka förnöjt samtidigt som han kliar sig på ryggen genom att gnugga sig mot ryggstödet.

Pang!

Kurt slår skallen i väggen när han med hjälp av kroppen illustrerar de g-krafter som kickar in när Stanley Steamer helt plötsligt ångar upp på motorvägen. Accelerationen i en ångbil kan vara våldsam, det förstår jag nu.

Sedan gör Kurt misstaget att vara tyst i en tidsperiod längre än en sekund. Jag tar tillfället i akt, tackar för mig och smiter in på kontoret.

Något senare sticker Kurt in skallen och undrar om jag vet vad det är för skillnaden mellan engelskans engine och motor.

Jag gör misstaget att svara “nej”.

Kurt sparkar kvickt som en vessla i gång en föreläsning som jag - nu vis av erfarenhet - hyfsat snabbt fimpar genom att dyrt och heligt lova att aldrig kalla en motor för engine, och vice versa.

När Kurt lunkar i väg längst med korridoren inser jag att det inte är sista gången vi träffas.

Kanske låter jag honom hållas lite längre nästa gång. Om Europas järnvägar och dess olika spårvidder. Eller Storbritanniens brokiga bilhistoria med en miljard små bilmärken vars hela existensberättigande byggde på att landets lika många kolonier var tvungna att köpa dessa bilar.

För Kurt är ju som sagt en mycket god historieberättare. Och kanske berättar han lite mer om den där Paxtonbilen…

Den här Capricen är rå! Med Chevrolet Corvette-inspirerade avgasrör på sidan, black spoke-fälgar med små centrumkåpor samt ett otvättat yttre tar bilen ett rejält steg in i mitt hjärta.

För övrigt är jag ingen stor vän av att lacka risiga kromsargar till framlyktor, men här är jag nästan beredd att göra ett undantag från min åsikt. Främst för att de är målade framtill, men inte på sidan. Inte ett supertajt resultat, men väl en halvgenomtänkt idé.

Det finns många saker att tänka på när det är dags att köpa bil. Rent av några fällor att ramla i. Här är en lista med punkter som kan hjälpa dig på vägen till det perfekta bilköpet.

1. Folk överdriver, i synnerhet i annonser. Dra av eller lägg till, beroende på vad säljaren påstår. Och du, ta i ordentligt när du gör det.
2. Var uppmärksam på om säljaren lämnar konstiga eller inkonsekventa svar på dina frågor. Ska hon eller han sälja bilen på grund av att vederbörande tröttnat på jänkebilar samtidigt som det står ytterligare två amerikanare på gården, båda skrivna på säljaren? När du ställer samma fråga med 15 minuters mellanrum, får du samma svar? Utgå från att säljaren försöker lura dig - med den grundinställningen är det lättare att hitta fel och brister.
3. Glöm inte att alla försöker luras, från lokalvårdaren upp till vd:n, män precis lika ofta som kvinnor.
4. Varför ska säljaren avyttra bilen? I synnerhet om bilen är en klenod ska det inte finnas några tvivel, anledningen ska säljaren presentera omgående, och i affekt.
5. Bara för att motoroljan ser bra ut behöver det inte betyda att motorn är i prima skick. Säljaren kanske bytte oljan en timme innan du kom och tittade på bilen. Tumregeln är: bra olja betyder ingenting, dåligt olja betyder problem.
6. För att vara på den något mer säkra sidan, kolla även hur tändstift och avgaser ser ut.
7. Om dina frågor väcker irritation hos säljaren är det läge att dra öronen åt sig.
8. Ja, du måste krypa in under bilen för att kunna vara säker på att göra en bra affär.
9. Det finns många fula trix att dölja skador, fel och brister. Ta reda på vilka de är.
10. Ta pcls¨reda på vilka brister just den bil du är intresserad av brukar lida av. Finns gott om listor på nätet.
11. Om det är läge, pröva ett skambud. Man vet aldrig. Men detta ska läggas fram på ett trevligt och lätt ointresserat sätt.
12. Har säljaren rent å snyggt hemma? Ser det ut som en soptipp? Ordning eller kaos? Sådana faktorer berättar i bland mer om bilen är bilen själv.
13. Har säljaren lagt ner pengar och tid på detaljer betyder det att säljaren har varit mån om bilen.

Efter att ha tröskat tusentals halv- eller helusla bilannonser på Blocket är det uppenbart att många svenskar inte har en aning om hur de ska författa en säljande text.

1. Hur ofta läser du en annons i stil med “4 hjulsdriven, motor 350, obesiktigad och avställd.”?! Precis, väldigt ofta. Det finns ingen som helst anledning att inte utnyttja antalet tecken som annonsformatet erbjuder, exempelvis 2 000 bokstäver när det gäller Blocket. Så att all fakta om bilen verkligen framgår. Precis som med vilken annan text som helst placerar du dock det viktigaste längst upp.
2. Spela på folks känslor. Varje bil har sin egen karaktär eller eget rykte, och i många fall är det därför potentiella köpare kollar på just det bilmärket och den modellen. Exempelvis “Nu säljer jag min älskade 740, den sista riktigt driftsäkra Volvon” eller “BMW bortslumpas, nu kan du köpa tysk kvalité snorbilligt!”.
3. Om du inte är den första och enda bilägaren, påstå inte att bilen exempelvis bara är sommarkörd. Hur f-n kan du garantera det?! Förtroende tar lång tid att bygga upp, men raseras på nolltid…
4. Skippa onödig information. Om det är en sedan på bilden finns det ingen som helst vits att också skriva “karosseri: sedan”.
5. Dölj inte regplåten! Många spekulanter vill i lugn och ro börja med att kolla upp grundläggare uppgifter om bilen utan att behöva kontakta säljaren. Dold regplåt = större risk för köparen = svårare att sälja bilen.
6. Ju fler fotografier på bilen, dess bättre. Punkt.
7. Ange aldrig orsak till bilförsäljningen, det är solklart att du inte har ett behov av bilen längre, att du behöver pengarna eller någonting annat. För mig som köpare är din situation totalt ointressant, i alla fall i så här tidigt i försäljningsprocessen. Jag blir alltid misstänksam när mer eller mindre goda anledningar dyker upp. Är verkligheten så beskaffad att bilen börjat krångla och du vill bli av med den när symptomen fortfarande är sporadiska?!
8. Skriv inte att prutmån finnes. De som normalt sett inte brukar pruta behöver inte bli upplysta om att chansen finns, och de som alltid prutar kommer att göra det i alla fall.
9. Nämn de problem som finns. Då både framstår du som ärlig, och är det på samma gång. Dessutom skulle jag som köpare bli både förbannad, sur och besviken om jag hittar fel som inte nämnts. Ingen bra grund för bilsäljaren att stå på i en försäljningsprocess.
10. Har du utfört regelbunden service på bilen och kan bevisa det, skriv för guds skull detta i annonsen! Bättre säljargument är svåra att hitta.
11. Slutligen, sätt en vettig rubrik och stava rätt. Rubriken lockar till vidare läsning, och rättstavade texter underlättar förståelsen men berättar också att du är inte är slarvig person.

Lycka till! I morgon byter jag sida och ger några tips om hur du ska gå till väga när du köper en bil.

Precis när jag trodde att jag hade full koll på nya arbetsplatsen visar det sig att där finns en överraskning till. En motorklubb! Som har sin första sammankomst för höstterminen i morgon!

Hur fräckt är inte det.

KTH Motor- och teknikklubb heter föreningen, och anställda så väl som forskarstuderande är välkomna som medlemmar.

Syftet bakom KTHMTK är att tillvarata medlemmarnas intresse för teknik i alla former, i såväl teori som praktik. Detta genom att arrangera föredrag, filmkvällar och studiebesök samt genom att handgripligen utöva teknik i klubblokalen. Sweet!

Vid morgondagens träff får man dyka upp med eller utan fordon. Tur att det billösa alternativet finns då Bettie slumrar i garaget…

För övrigt innehar klubben en Willys Overland från 1957. Alla medlemmar är med och ser till att den röda, praktfulla maskinen rullar och är vid god vigör.

Känns som det blir till att stanna kvar lite längre på jobbet framöver. Rent av ha en oljig overall hängandes sida vid sida med kavajen.