Bildrömmar och drömbilar

Många är de gånger då jag skrattat gott åt reklam som “Gå ner 30 kilo på 3 dagar”, “Bli silversmed på 24 timmar” eller “Lär dig allt om programmering på 2 dygn”.

Nu har jag själv gått på samma säljsnack. Beställde precis filmen “Bygg en V8 med topprestanda”, som har undertexten “Mecka som proffsen på 8 timmar!”…

I och för sig inbillar jag mig inte att jag efter att ha sett filmen river Capricens V8 och renoverar den på några timmar, men faktum kvarstår: Jag hittade en artikel om filmens uppkomst i ett gammalt nummer av tidningen Wheels, och på samma uppslag som artikeln slutar fanns en helsida med snudd på textreklam där läsarna kunde vinna filmen.

Meep-meep-MEEP! Varningsklockorna ringer med en väldigt ilsken signal.

Ja, ja. Bara jag lär mig något nytt om motorer som jag inte redan kan, och får några värdefulla tips på vägen om hur man exempelvis byter lyftare och kamaxlar, är investeringen vettig. Dessutom är det en Chevrolet 350 som filmen handlar om, precis en sådan motor som sitter i Capricen.

Till det ska också adderas att webbplatsen där filmen säljs är ytterst seriös. Så… nu väntar jag med spänning på brevbäraren!

http://www.meckasjalv.se

Det är en underhållande sport, dragracing. Till och med om saker och ting går åt skogen kan det vara roligt, så länge ingen skadar sig.

Här är ett bevis på det i form av en av de mer spektakulära dragracingkrascherna i modern tid.

Klart att jag får lägga upp Bettie, min alldeles egna Chevrolet Caprice.

Här är ett fotografi jag är särskilt nöjd med. Går under rubriken “Caprice, fetare än en Finlandsfärja”…

Jag är mer eller mindre uppväxt i baksätet på en röd bubbla. DDD 110 hette den, och min relation till bilen var ungefär lika kyligt som ilsket.

Eller kyligt och kyligt. Somrarna i bilfan var outlidliga. När himlen var blå tog det inte många sekunder innan bilkupén nådde kokpunkten. Någon kupéfläkt värd namnet fanns inte.

Utrymmet var dessutom hårt och begränsat, som att ligga mellan madrassen och sängstommen ungefär.

Idiotkonstruktionen med bensintanken i knät på föraren är ju inte lysande heller. Min gissning är att en och annan folkvagnsägare blivit flamberad som ett resultat av detta.

Jag förstår inte riktigt varför min far - salig i åminnelse - om modiga 189 centimeter i strumplästen insisterade att varje morgon på väg till jobbet trä på sig bilen likt en ryggsäck. Kan det ha varit hans totala ointresse (mitt bilintresse kommer från min mor, som bland annat ägt en Porsche) för bilar som spökade?

Själv kommer jag (195 centimeter lång) aldrig, aldrig mer att pressa mig in i en bubbla. Däremot kan jag förstå varför vissa låter sig charmas.

På behagfullt avstånd kan de vara vackra. Som den mattsvarta rackaren (med ögonlock och Outlawfälgar) jag hittade utanför mitt jobb häromdagen, eller en riktigt Kalifornienstylad folka.

Minns du de där invikningsbilderna som följde med skämtserietidningen MAD? Som föreställde en bild ihopvikt, och en helt annan utvikt.

Kreatören bakom reklamen på den här skåpbilen har uppenbarligen inte en aning om vad jag snackar om.

Det är bara att erkänna: Dodge Ram 3500 Quad Cab är j-vligt massiva pickisar som gör skäl för epitetet full-size. Ägarens lilla hälsning till omvärlden - Eating Fords, Shitting Chevys - tas därför emot med viss respekt.

Jag undrar vem i garaget som läser skräplitteratur. “Överfall i bergen” av M. Marek låg på fikabordet häromdagen. Av baksidan att döma verkar boken tämligen lättläst (en längre toasittning räcker):

“Radiorösten fortsatte: -En amerikansk lastbil har överfallits på väg nummer 2 mellan Sonoyta och San Emeterio. En av de båda förarna är lätt skadad och fordonet blev stulet. Det rör sig om en ljusblå Kenworth. Meddelandet är speciellt riktat till Jim Stonewall i Red Baron, som också är på väg till Mexiko…”

Någon när helt klart drömmar om ett spännande liv som lastbilschaufför!

Jaja. Själv är jag knappast utan skuld. Författare som William Earl Johns, Ed Mcbain och Mickey Spillane stod högt på önskelistan en gång i tiden. Och stor har jag ju inte blivit, jag leker fortfarande med bilar!

Vad gör man när hungern river i magen och det står en varm färdigrätt i mikron i garaget, men besticken har glömts hemma?

Cajsa Warg hade naturligtvis rätt, på fler än ett sätt. Sexans nyckel är ett klart bättre alternativ än att äta med händerna.

Samtidigt går det åter att konstatera att rätt verktyg för rätt jobb är grejen. Pastan gled nämligen runt som en tvål i ett badkar…

Sequential tail lights, eller vandrande blinkers på ren svenska, är en tuff custompryl. Vill ha!

Tydligen ska vandrande blinker finnas som färdiga kit, så de som är sugna på denna lösning själv slipper löda kretskort. Frågorna som återstår är alltså:

1. Var hittar jag dessa kit?
2. Vad säger Svensk Bilprovning om installationen?

Egentligen är rubriken gravt missvisande, eftersom Fast & Furious 4 mycket väl kan vara världens sämsta bilfilm hittills, men… Jag har ju döpt artikelserien till det, så here goes…

Herregud. Jag förväntade mig inte att det skulle regna Oscarsstatyetter över den här rullen, men maken till tafflig och handfallen intrig får vi i filmhistorien leta länge och väl efter.

Påtagligt usla cgi-effekter breder ut sig över filmen som ett dassigt gråfilter.

Bovarna är inte grymma, hjältarna inte tuffa.

Transportsträckorna mellan de bilintensiva partierna är mil efter mil av transparent malande dialog, som inte tjänar något annat syfte än att visa att filmbudgeten inte räckte till mer bilåkande än det vi får.

Rent ut sagt är det helt jävla korkat att skrota 8 av 9 använda Ford Gran Torino plus mängder av andra sköna jänkebilar när slutresultatet är så här in i helvete mediokert.

De sköna bilrelaterade scener värda att se är för övrigt också de som i mångt och mycket förkommer i olika trailers.

Fast det är klart, för första gången någonsin ler jag lite åt produktplaceringarna: motoroljorna Castrol Edge och Castrol Syntec.

Eller så är det symptomatiskt - det finns helt enkelt inte mycket annat att le åt.

Du som vill skippa de många och sömniga partierna i Fast & Furious 4, åt dig har jag valt ut de fyra tidpunkterna i filmen då det händer något av större värde. Det vill säga då det förekommer intressant handling (sköna bilar).

1. 00:34 - 07:09. Tankbilskapning. Här är främst en Buick Grand National som är stjärnan.
2. 32:54 - 43:17. Gatrace. Chevrolet Chevelle SS rockar förstås, och tackas med frasem “Yo nutsack, muscle beats import everytime”.
3. 84:53 - 91:57. Biljakt. Ford Gran Torino och Dodge Charger sida vid sida, vilket ös!
4. 94:41 - 95:19. Fritagning. Pontiac Firebird Trans Am visar att den fortfarande är kung på vägen.

I övrigt är det snarare fast forward än Fast & Furious som gäller. Blä!

Bilbetyg: 7/10

Filmbetyg: 1/10

Dags för en herrgårdsvagn. Dags för en riktig bruksbil.

Den här Capricen hittade jag i Gubbängen för några veckor sedan. En riktigt arbetshäst som fått slita hårt, och därför är härligt nedsutten, lätt sönderrostad och allmänt ledbruten. Den tvådelade och ack så typiska originallacken verkar dessutom ha fått hänga med. Ingen raggarrunda med den mattsvarta färgburken här inte!

Jepp, Gubbängens stolthet är en härlig kontrast till alla customiserade, kompressormatade och putsade Chevrolet Caprice som i vanliga fall dyker upp här på Bildrömmar och drömbilar.

Bensinmackar är ett kärt ämne i bilbloggsvärlden. Märkligt nog har jag aldrig sett Edward Ruschas namn dyka upp i sammanhanget, trots att jag säkert följer bortåt tio bloggar som ofta och från olika perspektiv uppmärksammar bränsledepåernas uppgång och fall.

Det är synd då Ruscha mer än en gång skapat fantastisk vackra verk på detta och andra teman (tänk popkonst). Som nedanstående vackra målning eller den mäktiga fotoboken Twentysix Gasoline Stations.

För mer information om denna amerikanske mästare, titta in på hans webbplats.

http://www.edruscha.com

Efter en del efterforskande hur en motortvätt genomförs på bästa sätt var det så dags för Capricens V8:a att knådas med avfettning och vatten.

Det blev en rätt nojig rengöringsprocess med avskärmade och punktvisa insatser. Fördelare, batteri, säkringar, tändstift, generator, tändspole och olika remmar lämnades exempelvis med samma halvskitiga status som tidigare, vilket också gällde ytor i direkt anslutning till dessa vattenkänsliga delar.

Men eftersom ny skit inte alls tillförs i samma omfattning som den gamla gradvis kommer att avlägsnas på ett eller annat sätt (förmodligen genom att delar byts ut), så gör det inte så mycket att motor och motorutrymmet inte blev 100 procent smutsbefriat.

Alltså får luftburkens blanka renhet även fortsättningsvis stjäla betraktarens hela uppmärksamhet.

Jag missbrukar inte sprit eller knark. Inte heller är det spel och dobbel som äter upp mina pengar.

Jag pratar - som du nog förstått vid det här laget - om ett omfattande och tämligen konstruerat behov av att köpa små leksaksbilar.

Här om dagen var jag inne på ICA i Häggvik. Tror du inte de har en enorm hylla med modellbilar från Hot Wheels. Tre för 49 kronor, det är ju värsta klippet!

Jag. Kunde. Inte. Motstå.

Så nu får Lincoln Continental (1964), Dodge Charger (1969) och Pontiac GTO (1970) ansluta sig till samlingen. Jag känner mig toknöjd med köpet, de är ju så coola och fina.

Men snart måste jag nog köpa en till. Och en till. Och…

http://www.hotwheelscollectors.com

Martin Kellerman brukar inte blanda in särskilt många bilar i sina seriestrippar om hunden Rocky.

Helt plötsligt går han bananas och lyckas trixa in så väl en Ford Falcon som en Ford Crown Victoria.

Hur f-n gick det till?

Jaja. Historien om argentinarnas skräck för gröna Ford Falcon stämmer i alla fall med historien. Militärjuntan åkte nämligen under 70-talet runt i dessa bilar, och rädslan hos landets innevånare sitter kvar än i dag. 

Andra bilrelaterade uttalandet som Rocky fyrar av i nedanstående serierutor saknar naturligtvis all form av verklighetsförankring.

American Car Show i Norrtälje förra lördagen, den 11 juli, hade kunnat bli en riktig flopp. SMHI slog på stora regntrumman, och förutspådde skyfall. Icke. Solen strålade från en i stort sett molnfri himmel och fler än 1 000 bilar och betydligt fler besökare hade hittat till den grönskande Socitetsparken.

Här hittar du mina bilder: http://tinyurl.com/kng383

De bilar som ingår i fotoserien är:

1. Buick Century 1955
2. Buick Le Sabre 1959
3. Buick Limited 1958
4. Buick Riviera 1971
5. Buick Roadmaster 75 1958
6. Buick Special 1950
7. Buick Super Riviera 1956
8. Cadillac Convertible 1961
9. Cadillac De Ville 1955
10. Cadillac De Ville 1960
11. Cadillac De Ville 1966
12. Cadillac Series 62 Convertible 1950
13. Cadillac Series 62 1958
14. Chevrolet Bel Air 1955
15. Chevrolet Bel Air 1956
16. Chevrolet Biscayne 1958
17. Chevrolet Caprice 1979
18. Chevrolet Chevelle 1967
19. Chevrolet Chevelle 1970
20. Chevrolet Chevelle Malibu 1965
21. Chevrolet Chevy II 1965
22. Chevrolet FB Pickup 1936
23. Chevrolet Impala 1966
24. Chevrolet Impala 1977
25. Chevrolet Monte Carlo 1971
26. Chevrolet Nova 1975
27. Chevrolet Stylemaster 1947
28. Chrysler New Yorker 1958
29. De Tomaso Pantera 1973
30. Dodge Charger 1968
31. Dodge Charger 1969
32. Dodge Coronet Super Bee 1970
33. Dodge Dart 1966
34. Dodge Polara 1960
35. Dodge Seneca 1961
36. Ford Edsel 1958
37. Ford Edsel Ranger 1958
38. Ford F100 Custom Cab 1956
39. Ford Fairlane 500 1958
40. Ford Fairlane 500 1959
41. Ford Fairlane 500 1962
42. Ford Fairlane 500 1964
43. Ford Fairlane 500 Galaxie 1959
44. Ford Fairlane 500 Skyliner 1959
45. Ford Fairlane 1956
46. Ford Galaxie 500 1959
47. Ford Galaxie 500 1963
48. Ford Mustang Boss 302 1970
49. Ford Taunus 1958
50. Ford Thunderbird 1959
51. Ford Thunderbird 1965
52. Lincoln Premiere 1957
53. Mercury Montclair 1965
54. Oldsmobile 442 1969
55. Oldsmobile Super 88 1957
56. Peterbilt 359 1981
57. Plymouth ‘Cuda 1970
58. Plymouth ‘Cuda 1971
59. Plymouth ‘Cuda 1972
60. Pontiac Bonneville 1962
61. Pontiac Bonneville 1965
62. Pontiac Star Chief 1957
63. Rambler Classic 1966
64. Studebaker Champion 1954
65. Studebaker Dictator 1935
66. Volkswagen 1300 1968 / Porsche 356 Speedster Custom 1956

Anders, mannen bakom bilbloggen Grandprix 63 (länk under Bloggar till höger), har uppmärksammat omvärlden på att den amerikanska filmregissören Faith Granger behöver assistans.

Jag är väl bekant med indiescenen, oavsett kulturform, och vet att de ekonomiska resurserna är minst sagt knapphändiga.

Så nu har jag åtagit mig att en ytterst minimal roll i filmen Deuce of Spades. Som översättare.

Så här skriver Faith Granger i ett mejl till mig:

“Peter,
 
You are so very kind and I gladly accept your offer. I need the help! I will email you the dialogues once the film is edited, and all dialogues have been finalized, so you can make the translation. I will do a little more research on that as we get closer, to see the easier way to approach this.
 
Thank you so very much! Fortunately, the dialogues have been kept to a minimum in the film, so it should not be too painful…
 
Feel free to keep in touch, and expect another email from me in 2 to 4 months.
 
Many blessings and gratitude,
 
Faith Granger
Filmmaker”

Kul!

http://www.deuceofspadesmovie.com

Så har jag äntligen fått arslet ur vagnen och släppt ut Bettie på sommarbete. För en vecka sedan ställdes hon på, och i fredags var det säsongspremiär för Capricen.

Vad har jag då hunnit med att göra under den första vintern?! Inte alls allt jag hade tänkt mig. Anledningarna har varit flera, men de två viktigaste är förstås att jag och flickan flyttat till radhus och att jag blev uppsagd i maj och var tvungen att fixa nytt jobb (vilket tack och lov gick både snabbt och smärtfritt).

Här är i alla fall (hela!) listan över saker jag åstakommit: 

1. Bytt packbox mellan kardan- och bakaxel
2. Ny olja i bakaxeln
3. Nya tändstift
4. Fixat nya dörrlister på framdörrarna, samt diverse små rostangrepp under de gamla listerna
5. Nytt bränslefilter
6. Nytt oljefilter i motorn
7. Bytt motorolja
8. Satt dit ny huvkråka
9. Riktat upp bakre kofångare
10. Installerat bilstereo, slutsteg och högtalare
11. Renoverat plåtfälgarna, samt satt dit egencustomiserade centrumkåpor
12. Ny växelspaksknopp
13. Monterat customiserat bromsljus i bakre vindruta
14. Nytt luftfilter

För att vara helt grön på att meka med bilar är jag nöjd, men riktigt glad blir jag först nästa vår om jag åstakommit mer än under föregående vinter.

Lördag, 11 juli, 2009.

Lätt oroad över SMHIs genomruttna och blöta prognos styrde jag en nyutsläppt och väghungrig Bettie i nordlig riktning.

Det visade sig, turligt nog, att en apa hade kunnat förutspå vädret bättre än SMHI. Strålande solsken gjorde att American Car Show i Norrtälje blev en riktigt härlig tillställning.

Fotografier kommer snart - fram till dess får du njuta av Jonas Sundström och hans Volvo 740, som kom tvåa i den burnouttävling som anordnades på bilträffen. Undrar hur många placeringar han plockade med de dubbla punkteringarna?!

Här ser vi en Chevrolet Caprice i sitt rätta element, framför ett herresäte. Ordningen återställd, så att säga.

Stort plus för vad som ser ut att vara fejkade vita däcksidor mellan däck och fälg, samt snygga, kromade kapslar med Chevroletemblem.