Jag, en raggare?
Man vet att man har en användarprofil registrerad på ett raggarforum när det dimper ner ett mejl från det samma där det står att en skinnväst är förstapriset i ett tävling. 
Nu är jag inte raggare bara för att jag älskar jänkebilar och hänger på Raggarportalen, och jag kommer aldrig att bli det heller. Men jag älskar och respekterar subkulturer som fenomen, och där är raggarna inget undantag. Dessutom är raggare rättframma, ärliga och avslappnade, vilket är högst fina egenskaper. Plus väldigt hjälpsamma när Capricen bråkar.
Mitt hjärta klappar för övrigt lite extra för raggarnas lite syndigare kusin: rockbillyn. Där finns det mycket fint att hämta, både stil- och musikmässigt. Mer om det (mycket mer, för att vara exakt) i framtida blogginlägg.
lördag 28 mars, 2009 kl. 17:59
jupp, vill jag uppleva raggarliv som det skall va så drar jag upp till värmland. Våra lokala raggargäng är hopplöst insnöade på dansband…
lördag 28 mars, 2009 kl. 18:09
Hehe. Tro det. Som exilvärmlänning från Molkom är jag med på vad du menar.
lördag 28 mars, 2009 kl. 19:16
Det har ingen betydelse vad vi/ni/jag kallas - bara vi har trevligt ihop och det spelas Anita Lindblom och Yvonne Norrman och så där…
lördag 28 mars, 2009 kl. 21:04
Bra där, Larsson. Det är vad det i slutändan handlar om.
söndag 29 mars, 2009 kl. 09:41
Raggarkulturen lever men på ett konstigt sätt, jag känner inte igen mycket från 50-60 i dagens raggare, men alla skall få har kul på sitt sätt tycker jag. Det är lite för lite med Chuck Berry i bena numera.
söndag 29 mars, 2009 kl. 09:55
Mm. Det är lite roligt, raggarkulturen har gått från att vara lite farlig, radikal, utmanande och revolutionerande till att vara reaktionär.
Inget fel i det, det gäller för de flesta subkulturer, men lite kul är det.
torsdag 27 augusti, 2009 kl. 21:12
rockabilly folk gillar inte raggare! och är inte släkt, raggare är ett pack!