Hittade en uppsjö snygga bältesspännen på The Florida Mall. Kunde tyvärr inte köpa dem alla - de skulle inte ha fått plats i min minimala resväska som redan ockuperades av tunga verktyg - så det fick bli nedanstående två.
Är särskilt nöjd med den med Chevroletlogotypen på, bältesspännet fungerar precis som ett gammalt midjebälte från en bil.
Priset var duktigt lågt också. Sex dollar styck, inklusive livrem…
Pontiac GTO från skarven mellan 60- och 70-talet är riktigt fräsiga och snygga bilar. Den här pärlan utgör inte något undantag. Njut!
Namn?
- Johan Eek.
Varför valde du just en Pontiac GTO från 1972?
- Jag har alltid varit såld på Pontiac och när den här blev till salu så var det ju bara att slå till. Det är ju den sista “riktiga” GTO:n i mina ögon, att det sedan är en WW5-bil (dokumenterad av Pontiac Historic Service som 1 av 290 byggda 1972 med WW5) gör ju inte saken sämre.
Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
- Att få till en frän muskelbil som går bra och att ha så kul man kan. Man lever bara en gång.
Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
- Inte så mycket pengar nerlagt ännu, men många timmar har det blivit.
Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
- Det har inte varit några större problem, förutom ett läckage på vakuumledningarna som styr defroster, värme, spjäll med mera. För att komma åt dem så ska hela instrumentbrädan tas ur.
Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
- Är nöjd med hela stuket på bilen, och även inredningen som är original seda 1972 och är skitfin.
Vad återstår att göra?
- Tänkte köra med bilen ett par år till som den är nu, till dess att min Pontiac Firebird från 1968 är klar. Sedan renovera bilen till originalskick och -utförande. Ja, förutom motorn då.
Vilken bil är Sveriges snyggaste?
- Riktigt svårt att säga, men huvudsaken tycker jag är att bilen är byggd/renoverad av ägaren och inte köpt ifrån USA för X antal miljoner.
Här är några skönheter till. Håll till godo.
De Lorean DMC-12 - en drömbil när jag var liten pilt. Gillar den lika hårt som som de tre filmer som bilen är huvudperson i, det vill säga Tillbaka till framtiden 1, 2 och 3. Bilen står på Universal Studios i Orlando…
… precis som den här. Tråkigt nog så är nöjesparken inte särskilt noga med detaljerna. Bluesmobile i The Blues Brothers från 1980 är en Dodge Monaco från 1974 och INTE den Chrysler Newport från 1979 som du ser nedan.
David Stremmes Dodge Charger som han kör i Nascar. Glöm inte att idrott luktar svett, sport luktar bensin!
Tyvärr fick jag inte mycket tid över för car spotting när jag besökte Florida i förra veckan. Men ett par tuffa och snygga bilar hann jag med. Tre kommer här, och ytterligare tre senare i dag.
Ford Model B från 1932 och Chevrolet 150 från 1955 utanför Mel’s Drive-in. Känns bilden igen? Ja, den här vyn är hämtad från filmen American Graffiti (Sista natten med gänget), George Lucas bilfilmsklassiker från 1973. Plats: Universal Studios i Orlando, inte Kalifornien… 
En nutida Dodge Charget R/T parkerad utanför en av butikskedjan Targets affärer i Orlando. Ganska vanlig syn, såg inte mindre än 10 stycken i Florida under loppet av några dagar.
Gissar att det här är en Ford Fairlane Victoria från mitten av 50-talet, som står parkerad inne på Universal Studios. Rätta mig gärna om jag har fel.
Hade ångan uppe. Kunde inte motstå. Kunde inte låta bli att köpa några till.
Modellbilarna från Hot Wheels kostar en dollar styck, och M2 Machines fem dollar. Uhuhu. Gratis ju!
Från vänster till höger, uppifrån och ner:
Där hängde den, en blå Chevrolet Caprice i skala 1:64. Modellbilen jag letar efter i sju månader. Till och med årsmodellen var korrekt!
Ynka 5 dollar ville butikskedjan Target ha för den lille. Inga problem tänkte jag. För motsvarande 50 kronor blev du min, bra min.
Det är helt galet billigt. När jag besökte Florida i förra veckan lyckades jag hitta en komplett verktygsats med hela skalan av tumbaserade fasta nycklar och hylsor (plus motsvarande uppsättning milimeterstorlekar och annat godis) för 160 kronor på butikskedjan Target.
Märket är Durabuilt, vilket förmodligen inte motsvarar Bachokvalité. Men tillverkarna lovar i alla fall livstidsgaranti på prylarna.
Nedanstående uppsättning fasta nycklar från 13/16″ till 1/4″ kostade - håll i dig - 50 spänn!
Under den senaste veckan har jag hört och läst en del intressanta saker om den amerikanska bilbranschen. Det är ofrånkomligt för den som vistas i USA (för min del Florida), och är ett lika stort samtalsämne som Barack Obama om vilken alla också har en åsikt.
För det första så bidrar aktieaktivister och riskkapitalister till att bilföretaget utarmas eftersom de friserar sina balansräkningar genom att ta bort forskningen. Den åsikten kommer från flera personer jag har pratat med och lyssnat på, och det är förödande för de stora bilföretagen - se bara på General Motors.
För det andra så gör General Motors bara en besparingsåtgärd som rör tillverkningsprocessen om den innebär att bilföretaget kan spara 3 cent eller mer per tillverkad bil. Det tankesättet åtekommer med största sannolikhet inte hos Toyota, eller vilken annan asiatisk biltillverkare som helst, som förmodligen sparar pengar även om det bara handlar om en enda ynka cent. Orden kommer från en föredetta anställd på General Motors på flygplanet hem från Orlando, Florida. Han om någon borde veta.
För det tredje så kommer de amerikanska bilföretagen snart att åter börja be om nya pengar. Den första injektionen räcker inte långt enligt mitt resesällskap över Atlanten.
Hur framtiden ser ut för Detroit återstår att se. Till dess, läs Svenska Dagbladets intressanta artikel ”Detroit tynar bort”.
http://www.svd.se/naringsliv/varlden/artikel_2366261.svd
Färgen. Pressvecken vid bakrutan. Den höga finnishen. Fälgarna. Nedan finner du en grym Dodge Charger som verkligen inte går av för hackor. Och en mycket hängiven ägare.
Namn?
- Tommy T.
Varför valde du just en Dodge Charger från 1968?
- Jag tröttnade på att hoppa runt på en högljudd amerikansk halvfabrikatshoj. Har velat ha en Dodge Charger länge och gick in i hårt “skall ha”-läge sommaren 2006. Endast generation 2 (1968 till 1970) tilltalar mig och 68:an tycker jag är snyggast av dem.
Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
- I skrivande stund har jag en vilovinter. Allting fungerar nu, och bilen är besiktigad och klar till våren.
Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
- OJ! Massor och allt. Tog hit bilen genom oduglig importfirma i december 2006 till överpris, och lämnade in den för lack och större plåtarbeten mars 2007. Där blev den kvar till september 2007… Sedan gjorde jag klart bilen vintern 2007, med inredning samt eldragning, med mera. Jag har inte sparat kvitton eller räknat timmar. För husfridens skull… Har dessutom övertalade ungarna att tomma Moparkartonger ÄR roliga julklappar samt att nudlar är gott.
Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
- Jobbigast var att få hem bilen i tid. Det skulle ta 5 veckor, men tog 5 månader. Det löstes med tjat som sedan gick över till hot. Eller kanske allt tjat hos plåt- och lackverkstaden. Det löstes med mer tjat samt att jag fick vara där själv och hjälpa till när de tröttnat på mig och mitt tjat. Men det svåraste var nog elsystemet. Det löste jag genom att lära mig bilel.
Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
- Hela bilen faktiskt. Man kan sitta var som helst, utanför eller inuti, och titta på Chargern och bara vara nöjd. Går inte att peka ut något - lacken, fälgarna, plåtjobbet, inredningen, de små detaljerna som bara jag ser - allt flyter liksom ihop. Det är lättare att säga vilket barn man gillar mest.
Vad återstår att göra?
- Massor eller ingenting. Bromsarna går att byta till moderna skivbromsar. Motorn går att trimma till dess att jag kräks. Med mera, med mera.
Vilken bil är Sveriges snyggaste?
- Min!
När min längtan efter sol och värme är som starkast är det bara att drömma sig tillbaka till sommaren som gick. Och sommaren som kommer. Det görs enklast med ett fotografi från en dragracingtävling på flygplatsen utanför Västerås i juli förra året.
Här är en galning som gillar att köra på ett hjul. Det är onekligen en tunn linje mellan haveri och succé…
Knallorange och många sköna detaljer - det enda som talar emot den här toksänkta Capricen är att gummilisten på kofångaren fram saknas. Det stör helhetsintrycket.
Men en fin Chevrolet är det!
Efter en extremt nogrann rengöringprocess och en rejäl omgång Autosol visade det sig att Traderainköpet blev en halvlyckad chansning. Kromet på de fyra centrumkåporna är i ett lite för dåligt skick för att det ska se bra ut.
Det är uppenbart att bruksskick betyder olika saker för olika människor. 
Men det gör inte så mycket. I stället för att behålla det poriga och rostiga kromet slipar jag bort det som är dåligt. Sedan lackar jag dem vita och får centrumkåpor med en personlig och unik prägel på köpet.
Vad får vi om vi parar extrem skönhet med brutal råstyrka? Jo, Hennessey HPE700, en Chevrolet Camaro SS modell 2010 med en stygg kompressormatad 6,2 liters V8 från en Chevrolet Corvette ZR1.
Det innebär dryga 700 otyglade vildhästar med ett vridmoment på respektingivande 912 newtonmeter. Ett monster!
Hennessey följer för övrigt den fina gamla traditionen som bland andra racestjärnan, återförsäljaren och biltrimmaren Donald Yenko (och för all del George Hurst och hans Hurst Performance!) en gång var med och sparkade i gång. Då handlade det om att kringå GMs egen fåniga regel om att Chevrolet Camaro inte fick ha V8-motorer större än 6,6 liter, något som naturligtvis ställde till besvär för försäljarna eftersom konkurrenterna Ford eller Chrysler hade någon sådan begränsning.
I dag handlar det om att ta fram den ultimata muskelbilen. Kapplöpningen om hästkrafterna kan fortsätta!
Det finns naturligtvis många fler exempel på att fyrkantsdesignen har firat triumf på triumf de senaste åren. Här är en lista över lite dyrare klossbilar än de jag skrev om i går.
Yes! Trenden är hur tydlig som helst. Efter årtionden av allt mer fluffiga och intetsägande bubbelbilar går fler och fler biltillverkare över till fyrkantiga former igen.
2009 kommer att gå i de skarpa hörnens tecken. Hoppas att det håller i sig länge, länge.
Nedan är ett axplock bland nya lanseringar och konceptbilar som nyligen har demonstrerats på olika bilmässor. Här är bilmärke och modell, uppifrån och ner:
Extremt inspirerad av militärfordonens militärfordon - Gurkha - har kanadensiska Conquest Vehicles tagit fram en riktig Hummerdödare: Conquest Knight XV.
Under huven sitter en 6,8 liters V10 som ger 400 hästar och ett vridmoment på 675 newtonmeter (varvtal okänt).
Det ska jämföras med Hummer H1 betydligt klenare siffror: en V8 på 6,5 liter producerar 205 hästar och ett vridmoment på 596 newtonmeter vid 1 800 varv.
Men den bepansrade toksuven kostar. 2,5 miljoner får du betala för bilen som med lätthet stoppar kulor från en AK-47. Om du lyckas lägga beslag på ett exempar, vill säga. Endast 100 bilar ska nämligen produceras.
En tillverkningsprocess som görs för hand och tar 1 500 arbetstimmar…
Dags att avhandla den politiskt inkorrekta kultfilmen Smokey and the Bandit.
Dialogen andas klassisk svensk pilsnerfilm blandat med Åsa-Nisse - men utspelar sig förstås i USA och med Burt Reynolds i huvudrollen. Handlingen i övrigt är precis som sig bör när det är dags för genren actionkomedi: lika tunn och blaskig som Budweiser eller Coors.
Men vad gör väl det när tittarna bjuds på en och en halv timme lång biljakt genom flera delstater med en Pontiac Firebird Trans Am och en lastbil av märket Kenworth i täten.
Hyfsat hack i häl befinner sig ett koppel Kling och Klang-poliser som de flesta tittare önskar livet ur efter bara några minuter. Anledning? De är så korkade att klockorna stannar.
Trots den tunna handlingen (jag har precis och i detalj redogjort för den), eller kanske tack vare den, samt stort fokus på kjoltyg och sprutande grus, blev Smokey and the Bandit en rejäl hit. Filmen sålde biobiljetter för över 126 miljoner dollar under 1977, siffror som bara dräptes av Star Wars samma år.
Här hemma är det ovisst hur det gick för rullen rent ekonomiskt. Klart är dock att någon pajas översatte filmens titel till mediokra Nu blåser vi snuten.
På tal om uselhet så är de två uppföljarna till Smokey and the Bandit tämligen ointressanta. De saknar all den charm som den första filmen präglas av. Som den minnesvärda scenen där sheriffen Buford T. Justice uttalar de bevingade orden “What we have here is a total lack of respect for the law!”.
En skön anekdot i sammanhanget är att en av många som lät sig inspireras av ovan omskrivna charm var Liam Howlett i The Prodigy. Han samplade sheriffens uttalande och använde dem i låten “Their Law”, som blev en brakhit för den brittiska gruppen.
Kulturell korsbefruktning när den fungerar som bäst.
Bilbetyg: 6/10
Filmbetyg: 6/10
Så här ser vår framtid ut, om stilpolisen får bestämma (och det får vederbörande gärna göra!):
PS Ovanstående inlägg är delvis en förvanskning av ett brilliant inlägg av signaturen bikerwade på tidningen Wheels forum. DS
När jag sömndrucken går Karlbergsvägen fram om morgnarna, på min väg till jobbet, är det en fasanfullt tråkig syn som möter mig. Förutom en tokpimpad Hummer, några Mercedes och en Porsche kantas vägen av sömniga hybridbilar som Toyota Prius och olika kombibilar fullproppade med bilbarnstolar.
Men i bland vaknar jag till liv. Som häromdagen, när någon hade parkerat en rejsig Ford Mustang GT i närheten av jobbet. Tänk vad enkelt det kan vara att bli pigg.
Numera tillhör väl titeln pizzaräser bilmärket BMW. När folk inte vill vara än mer generaliserande och höftar till med epitetet turkbil, eller något annat som kan uppfattas som nedsättande.
Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden var det Pontiac Firebird Trans Am och Chevrolet Camaro som delade på smeknamnet.
Ett smeknamn som i motsats till vad många tror inte ursprungligen kommer från Siv Åmans glada utrop när José Rodriguez fräser upp snön på Arlandas flygplatsparkering med sin Pontiac (se mer information om denna bil nedan!) i filmen Sällskapsresan 1.
Nej, enligt min lätt förvirrade men ack så pålästa vän K så kommer uttrycket pizzaräser från 60-talets Brooklyn i New York.
Italienarna där ville väldigt gärna ha en dyr och fräck sportbil typ Maserti eller Ferrari. Dock hade de inte riktigt råd med det, och fick i stället nöja sig med (nåja!) betydligt billigare Camaro eller Firebird.
Att det blev just GMs ponnybilar och inte Chryslers eller Fords dito förtäljer inte historien. Inte heller vad ursprungssmeknamnet var (knappast pizza racer på engelska).
Min egen väldigt luftiga teori är att italienarna gick i gång på GMs lån av deras egen beteckning GTO (Gran Turismo Omologato) till Pontiac.
Har du en egen historia i ämnet, eller kanske hela sanningen? Berätta!
Fotnot:
Den Pontiac Firebird Trans Am från 1977 som figurerar i Sällskapsresan 1 finns enligt vägverket fortfarande i Sverige, och är i trafik. Den har rullat drygt 18 000 mil, hittills haft 10 innehavare och nuvarande ägare är en 55-årig kvinna i Hässelby utanför Stockholm.
Inte mycket pizza över det.
