Bildrömmar och drömbilar

Väl på plats i nya garaget är det bara att konstatera att det är tur att lokalägaren inte tar ut trängselskatt. Då hade det blivit rejält dyrt för oss hyresgäster, och synnerhet bloggägaren som har garagets största bil.

Inte mycket till lebensraum just nu, med andra ord. Får helt enkelt smygannektera delar av de andras garageplatser och hoppas att de inte märker något. Karlis, min granne i norr, ligger helt klart risigast till.

Har redan börjat fundera över garageinredningen. Då denna mekplats är permanent så gäller det att gnugga geniknölarna rejält så att ytan maximeras och trivselfaktorn skjuter i höjden.

Högtalarna ska exempelvis upp i taket, så de kommer ur vägen.

När det gäller arbetsbänken blir den en kombination av finsnickeri och att dra fyra feta bultar i vägen, applicera några tjocka reglar och en spånplatta.

Kristians idé om att klä osb-plattorna med lättsvabbad vaxduk eller matta verkar klok.

Tur för honom att han är snäll. Det innebär att jag väntar med att invadera hans guldkust.

Några dagar.

Gött med gamla bilar! Precis när man bytt packboxen och fixat oljeläckaget på backaxeln så kommer nästa problem som ett brev på Posten. :-O

Capricen startar efter några få försök när motorn är kall, men så fort jag kört en längre stund så är hon sur som en uppretat träsktroll och vägrar starta igen.

Problemet är skapligt delikat eftersom det finns rätt många eventuella felorsaker att välja bland. Som tändspole som blir för varm och är på väg att ge upp, trilskande solenoid och/eller startmotor på upphällningen, eller tokvarm förgasare som plockar hetta från motorn som därför kokar bensinen (löses med en distans mellan förknasaren och motorblocket). Eller förgasare och tändning som behöver ställas in korrekt. Eller…

Jäjä. Nu ska jag i alla fall trösta mig med en iskall Wiehenstephaner samt Goldfiners “99 Red Ballons” samt tokösiga “Johnny, I Hardly Knew Ya” med Dropkick Murphys. Hooray!

Så var det dags att röra sig mot den permanenta mekplatsen. Från att vara garagegranne med en Ferrari och ett antal tyskar (BMW) får Capricen från och med i morgon gosa med en Chevrolet Camaro, en Pontiac Trans Am, en Plymouth Barracuda, en Harley-Davidson och några vilsna paddor (Citroën, du vet).

Till skillnad från den temporära och trevliga vänskapen med putsbögarna, som har polerat sina fullt fungerande BMWs alldeles högglansiga, så är det ett trött gäng Capricen får kela med framöver. Camaron är inkontinent och läcker bensin, Cudans motor liknar mest en sprängskiss och paddorna har inte rullat många mil under de senaste åren. Det är förmodligen bara Pontiacen som kan frusta i gång ett mäktigt V8-vrål.

Men, men. Det är fortfarande långt till sommaren!

Förlaget jag jobbar för har en tidning som heter Cap&Design (namnet antyder innehållet, right). Under avdelningen Himmel & helvete i det senaste numret går designduon Amigos till våldsamt angrepp mot BMWs formgivare.

BMW 118 D blir både uthängd och hånad för att inte leva upp till fordonstillverkarens devis att varje formlinje ska vara spänd.

Omdömet är mördande: Den sackande hängbuken får BMW 118 D att likna en trött gris.

Döm själv.

Den som vill stajla sin bil skönt gettotuff (eller bara snygg) utan att lägga ner en kvarts miljon på vrålstora däck kan styra webbläsaren mot Street Trends Incorporated. Där finns bland annat kromgrillar samt fram- och bakpartier som passar till Caprice och Impala från 1978 till 1996.

http://www.streettrendsinc.com

Begreppen Donk, Box och Bubble har sitt ursprung i Florida med omnejd, och fick sitt genombrott i slutet av 90-talet.

Hi-riser, som bilarna kallas, är ett fläskigt svar på Lowrider-kulturen.

Puritanerna anser att det bara är Chevrolet Impala eller Caprice som får customiseras.

Då är en Donk en Cheva från 1965 till 1976, en Box från åren 1977 till 1990 och en Bubble från 1991 till 1996.

Det som kostar är inte bilen, som ofta går att köpa för runt 10 000 kronor. Det är prislappen för motivlackering, däck och bilstereo som hamnar på 300 000 till 400 000 spänn.

Och gosse, det är ingen hejd på hjulstorlekarna, det är däck och fälgar från helvetet som börjar närma sig en meter i diameter. De kan ensamma gå på bortåt 200 000 kronor.

Det är också däcken som gör bilen lättidentifierad, om jag säger så (se fotografiet).

Själv är jag grymt fascinerad av fenomenet, även om jag inte kommer att konvertera min egen Caprice till ett sådant monster. För som vanligt gäller “To each his own”.

Framåt våren kommer TV4 att börja sända den amerikanska tv-serien Sons of Anarchy. Våld, motorcykelgäng och Californien är vad som står på menyn.

Tv-serien är perfekt för de som tycker att det är logiskt att åka och prygla idioten som sålt knark till ex-frun (när hon var gravid) i stället för att vaka vid den för tidigt födde sonens sida. Att bebisen saknar halva magsäcken och har ett hål i hjärtat är en skön ursäkt för att projicera rädsla och ilska på ett knarksäljande skinnhuvud. Med det klassiska slagträt: en biljardkö.

Skaparna försöker naturligtvis göra ett motorcykelgängens Sopranos, men lyckas inte fullt ut. I alla fall inte i pilotavsnittet.

En annan minnesvärd scen är när en hangaround ska plocka ut en hjort ur en BMW efter att det arma djuret klivit in i bilen genom vindrutan. Till sin hjälp har den unge mannen ingenting annat än en motorsåg.

Ja, ni fattar.

Att han r å k a r vara vegetarian gör det hela extra skojigt.

http://www.fxnetworks.com/shows/originals/soa/

Mmmumma. En Caprice i solnedgången. Svårt att framställa något mer åttiotalskitschigt än så här.

Dags att sparka i gång min intervjuserie där jag ställer frågor till ägarna av Sveriges snyggaste bilar. Håll till godo!

Namn?
 - Anders Svensson.

Varför valde du just en Oldsmobile Delmont 88 från 1968?
 - Helt och hållet ett slumpmässigt val. Jag hade precis sålt av min Buick LeSabre från 1967 och kände att jag ville ha något nytt projekt att bita i. Denna bil dök upp i exakt rätt tid och priset var helt på min nivå, dessutom stod den hos samma handlare i Virginia Beach som jag köpte Buicken i från.
 - Jag var först tveksam till både modellen och kulören. Det är en mycket udda modell tillverkad i 2831 exemplar, sedan tyckte jag att den såg rätt märklig ut vad gäller design. En av de många fotografier jag fick på bilen “lekte” jag med i Photoshop och såg direkt att bilen hade en grym potential bara den blev ordentligt sänkt och fick en uppsättning stora fälgar - minst 20 tum!
 - Så det var inte mycket att tveka om!

Vad har du för ambitioner med ditt bilbyggande?
 - Att leva ut mina egna visioner och få till något som sticker ut från mängden.

Hur mycket tid och pengar har du lagt på din bil hittills?
 - I runda slängar 35 000 kronor.

Vad har varit svårast att lösa, och hur bar du dig åt?
 - Bygget av luftfjädringen har väl egentligen varit det enda omfattande arbetet. Men jag tycker att det gick väldigt smidigt. Att få de främre bälgarna att gå fria mot ramen har dock varit ett bekymmer - men kapar man ur tillräckligt mycket löser man givetvis det problemet. Jag har dock förstärkt efteråt så att jag inte ska råka ut för några otrevligheter.

Vilken del av bilen är du mest nöjd med? Varför?
 - Mest nöjd är jag väl egentligen med samspelet mellan de svällande bakskärmarna och de muskulösa fälgarna som smiter långt upp i hjulhusen när luftfjädringen ligger i bottläget.

Vad återstår att göra?
 - Realistiskt är det väl att klä om främre soffans sittdel, hitta plats att montera stötdämpare i framvagnen, lackera om åtminstone vänster bakskärm på grund av en lackskada samt att se över motorns tändsystem.

Vilken bil är Sveriges snyggaste?
 - Hur långt är ett snöre? Nej, men seriöst - det är nog en omöjlighet att säga, svänger från dag till dag.

Den här bubblan är mer Florida än Norrland, om man säger så. Vem behöver luftkonditionering, liksom.

Lite jobbigare blir det vid lågtryck, då gäller det att navigera runt regnskurarna.

De som någon gång åkt med öppen vindruta och krockat med en humla vet dessutom att de små jävla svider till bra i skinnet. Så det gäller att navigera runt dessa insekter också.

Men en skön designidé är det.

Vad är grejen med Volkswagen och grisar, egentligen? Jag tycker mig se en trend här.

Fälgarna, den vita däcktexten, de diskreta detaljerna som till exempel eldsflammorna.

Dagens Chevrolet Caprice är elegant och rå på samma gång.

Bensin är något skamligt i vår extremt miljömedvetna tillvaro.

Att vurma för gamla bensinmackar är alltså lite förbjudet, nästan som att hemlighålla en fetischism.

Olle Wilson bryr sig inte. Med Full tank kliver han ut ur garderoben och bekänner färg.

Boken är en 271 sidor lång nostalgisk orgie i mackar, miljövidriga drivmedel och bilism. Men också en bit kulturhistoria väl värd att berätta. Ett stabilt boktips, helt enkelt.

Jag utgår från att nyproduktionen (första utgåvan kom 1995) snarare handlar om att dränka ett gravt nostalgibehov hos män än ett försök att blidka miljötalibaner.

Själv älskar jag doften av bensin. Inte så att jag boffar den gula vätskan när jag tankar bilen, men tillräckligt mycket för nästan samla i hop till en fet huvudvärk.

Jag är för ung för bensinbolag som Koppartrans och Caltex, men tillräckligt gammal för Esso, Gulf, Texaco och BP.

Svunna tider, innan några reklammuppar kom dragandes med skitfula björnar tecknade av femåringar eller värdelösa företagsnamn som OKQ8.

Alltså: Full tank, tack.

http://www.kartago.se/?p=book&id=119

Märkligt, kan tyckas.

Men det är inte kräftdjuret jag syftar på. Det är bilmärket Hummer som ingen vill ha. Inte ens ägarna, General Motors (hoppas ryssarna köper, de är tillräckligt galna och kan det här med extravagans!).

Det är inte konstigt. H3:an är en mycket blek kopia av det feta originalet, och kostar betydligt mer än vad den smakar.

Journalisten Jaques Wallner nämner ett antal anledningar till att vilja äga en Hummer i en artikel på Dagens Nyheters webbplats.

Problemet är att Jaques Wallner snackar i nattmössan. H3:an saknar de egenskaper han tar upp.

Kraftfull design, brutal utstrålning, perfekt symbol för slösaktighet, hänsynslöshet, oborstad tuffhet och ostoppbarhet beskriver det fordon som utvecklades för den amerikanska armén, det vill säga High Mobility Multipurpose Wheeled Vehicle.

Inte den tråkiga, halvslöa, lönnfeta klump till bil som H3:an är.

H2:an då, kanske du tänker. Visst. Samtidigt finns det massor av H1:or på olika annonsforum för halva summan mot vad en H2:a kostar.

Så varför sikta på det som är näst bäst, när det är dubbelt så dyrt?

Och du, jag kan upplysa dig om att Blocket är nedlusat med Hummer. Snacka köpfest och prutläge. Det går lätt att banta ner priset med minst 50 000 kronor på en bil över 300 000.

Så jävla helrätt. Vilken detaljrikedom. Ge mig, GE MIG!

Fotografiets upphovsrätt innehas av Erik Stigsson. Läs hans artikel med Janne Nilsson från Sundsvall, stolt ägare av en customiserad Cadillac 1962 Series 62 Sedan de Ville.

http://www.usabil.nu/nyheter/filer/74/

Så var det söndag och äntligen lite tid över. Varför inte åka till garaget och skruva i hop det sista av bakaxeln, samt fylla på olja. Se till att bli klar med packboxbytet (http://www.metica.se/blogg/?p=556).

Sagt och gjort.

Allt går som på räls, så jag tänker att det är lika bra att testa så att allt fungerar, att lagret inte tokskriker på grund av för hög lagerspänning (jag bommade att kolla hur hårt medbringarmuttern var dragen när jag skruvade av den inför bytet av packboxen).

Brumm, brumm. Capricen startar på tredje försöket, inte illla då hon stått blick stilla i över två månader.

Jag och Henrik drar ut på en snabb repa i snöslasket. Allt rullar utan missljud. Kommer tillbaka till garaget och parkerar bilen för lite skitsnack och snusbyte. Sedan är det dags att starta fröken Bettie Caprice igen, för parkering i boxen.

Det går inte. Efter 25 försök brummar Bettie i gång, för att sedan självdö på tomgång. Åter igen, 25 försök och så går hon i gång, för att sedan stanna 10 sekunder senare.

Vi bestämmer oss för att skjuta in bilfan för hand. Henrik, som är begåvad med mer muskelmassa än jag, får skjuta på. Själv sitter jag i bilen och styr för allt vad musklerna håller. Feta däck, klena armar och noll styrservo gör att man får jobba lite.

20 minuter senare, väl inne i garaget, bestämmer jag mig för att prova starta Capricen igen, en sista gång.

Brumm, brumm!

Bettie går i gång på första försöket och spinner (eller snarare ryter) som hon alltid gjort. Inga som helst problem. Hon bråkar inte det minsta, och tomgången är jämn och fin. Jag måste själv slå av tändningen innan hela garaget är fyllt med avgaser.

Är det inte lustigt så säg.

På tal om tjurig Caprice så tänkte jag kolla alla tändstift, så att de ser bra ut. De säger även en del om motorns allmäna kondition, vilket kan vara bra att veta.

Helt enkelt är det dock inte. Vissa av tändstiften sitter åt helvete jobbigt gömda bakom headers (ganska vanligt problem gissar jag).

Frågan är alltså vad som kräver mest arbete/är jobbigast. Att skruva av grenrören och sedan byta stift, eller försöka byta stift utan demontering av grenrör/headers. Hm.

Det oöversättbara fenomenet road rage känner de flesta till, och det kan ta sig rätt olustiga uttryck. Här är några:

1. Aggressiv bilkörning, som inkluderar att tokbromsa när någon ligger för nära och själv ligga tätt bakom andra bilar.
2. Överdrivet tutande och blinkande med helljus.
3. Obscena gester, som ge att folk långfingret.
4. Skrika förolämpningar åt medtrafikanter.
5. Kasta föremål på andra bilar under körning.
6. Skjuta på andra bilar under körning.

Själv kan jag med skamsen blick skriva under på en av ovanstående punkter, att visa långeman till de som kör som idioter.  Å andra sidan har de ju gjort sig förtjänta av detta.

Hm…

Det går att tjäna pengar på allt, även road rage.

Drivemocion är en rund skärm som bilägaren sätter i bakfönstret på sitt fordon. Denna skärm kan sedan visa både ideogram (figurer, typ smileys) och olika meddelanden, som “thank you”.

Den klåfingrige vägmarodören hackar naturligtvis sin Drivemocion och plitar in mindre trevliga meddelanden som “Håll avståndet jävla idiot, nu tokbromsar jag”, “Slå av helljuset annars prejar jag dig av vägen” eller “Jag ******* din jycke/släkting/sommarstuga/något annat”

Om du känner dig träffad (vägilsk med prylintresse), se till att du kör en stabil och tung bil, är gasglad om det behövs och snabb nog för att ducka för käftsmällar och skottsalvor.

Det går också bra att skaffa sig en bagageutrymmesapa.

Drivemocion finns här:

http://www.drivemocion.com

Apan hittar du här:

http://www.youtube.com/watch?v=1rFvR7Bv9Fk

Onödigt dyra och tämligen skitnödiga butikskedjan Carlings visar plötsligt prov på god smak då de tagit in delar av DePalmas sortiment.

Bra där.

Dagens bakfyllepromenad i city resulterar därmed i ett par finfina mekhandskar (se nedan) och en snygg t-shirt med 65:ans Impalaröv på.

Nu har jag förstås redan mekhandskar, därtill väldigt bra sådana, så DePalma får ta jobbet som bilhandskar.

Dessutom är de tuffa, i kontrast till sådana där homoerotiska handfodral med hål i (se nedan).

Och gosse, sitter de toktajt eller. Sweet.

Importera genast konceptet. Alla Sveriges festival- och marknadsbesökare kräver tacos i stället för flottdrypande langos, tråkiga älgburgare och wokmat från helvetet.

Det är dags att slå ett slag för ambulerande mexikäk, helt klart.

Och för att det blir solsken på söndag, så att jag kan ta en åktur med Capricen efter att ha monterat ihop det sista av bakaxeln.

Muscle: America’s Legendary Performance Cars (Darwin Holmstrom / Randy Leffingwell) är boken som tar med läsaren på en resa tillbaka till kapprustningens USA, där de amerikanska billtillverkarna krigade om vem som kunde tillverka den fetaste bilen och den grymmaste V8:an.

Från Pontiac GTO 1964 till Plymouth Road Runner 1975.

Från en växande marknad med bilburna ungdomar som hade ekonomi nog att köpa snabba åk till den brutala muskelbilsdöden tio år senare, på grund av oljekrisen.

Många kraftpaket blev det, den personliga favoriten är Chevrolet Chevelle SS från 1969. Smärtsamt perfekt.

Muscle: America’s Legendary Performance Cars är en perfekt introduktion till en svunnen era men också en liten bakgrundshistoria till varför det helt plötsligt poppar upp en ny generation muskelbilar i form av Charger, Challenger och Mustang.

Om de nu klarar sig genom den rådande finanskrisen och lågkonjunkturen, vill säga. Jag är ytterst tveksam.

http://www.amazon.com/Muscle-Americas-Legendary-Performance-Cars/dp/0760322848