Wow. En orange Chevrolet Caprice herrgårdsvagn. Den bilen och färgen är en lysande (ha ha) kombination.
Snacka om att verkligen dominera gatubilden, att pocka på uppmärksamhet. Televerket-orange är bara så rätt. Gång efter annan snor Capricen all blickar från den Hummer H3 som brukar stå parkerad i samma kvarter.
Synd att reklamen för Jägermeister förtar helheten.
Om det inte hade varit så att bromsarna totalt säckat ihop och Capricens inredning var i stort behov av en omfattande mögelsanering skulle jag kanske slagit till.
Ägarna ville ha 15 000, exakt hälften så mycket som jag gav för Bettie. På köpet hade jag fått fusklagade skärmkanter och en på det hela taget tämligen bucklig, matt, fulfixad och halvrisig Chevrolet Caprice.
Men jag hade också fått en röd bil (klurig färg att underhålla, men fin!), med massor av charm. En coupé, med den lite mer ovanliga välvda bakrutan. Dessutom är bilen från tidsperioden 1977 till 1979, en era då Capricerna var alldeles särskilt fyrkantiga.
Dessutom ingick Black Spoke-fälgar, som jag börjar bli allt mer frälst i. De måste dock krönas med en stor kromad - eh - plupp (eller vad de nu kallas), för att vara riktigt snygga.
Den här Amazonen är den perfekta förebilden för mitt eget Capriceprojekt.
Dels väldigt fin, dels en ohelig allians av gammalt och nytt, original och custom.
Ett bilprojekt som sakta växer fram genom att jämföra prylar, mäta, ersätta, fräscha upp.
Ena dagen byts de ohälsosamma bakre cancerbromsarna i asbest ut, nästa dag poleras plasten på bakljusen så den forna glansen återfås.
Sedan är det dags att rensa bort rost och svetsa, och stolarna ska ju ha ny beklädnad.
Sedan måste bilen rulla. Inte bara stå i ett garage och samla damm.
http://www.garaget.org/?car=79660
Det tog Annie (höger) och Samantha (vänster) två dagar att tapetsera sin Volvo med 520 Barack Obama-kampanjklistermärken.
När systrarna var klara tog de sig en åktur genom Californien i sin Obamamobile, som de kallar skapelsen.
Hängivenhet har inte fått ett ansikte, utan två.
Kvalitet, prisvärdhet och tillhörighet bestäms bland annat med hjälp av ljud. Provlyssna gärna skillnaden mellan att slå igen bildörren på en Mercedes SLK och Hyundai Atos om du tvivlar.
Ljuddesign är ett område på tillväxt. Det kan Arne Nykänen bekräfta, som precis har satt sin disputation i teknisk akustik (”Methods for Product Sound Design”) vid Luleå tekniska universitet.
Han kan allt om ljud.
Jag bollade i väg ett gäng mer eller mindre genomtänkta frågor om V8:or, motorer och just ljuddesign till Arne, som skickade tillbaka svaren med vändande post.
När började biltillverkarna med ljuddesign?
– Det beror lite på vad man menar med ljuddesign. De har länge varit medvetna om ljudets betydelse för kvalitetsintrycket och har jobbat aktivt med att förändra och förbättra ljud, men det är först på de senaste åren man börjat designa ljud.
Vad signalerar ljudet av en V8?
– Stor cylindervolym och många cylindrar ger ett ljud som vi lärt oss förknippa med kraft.
Ljud ger oss information om hur en produkt fungerar, eller hur?
– Det är kanske inte så att man kan sluta sig till hur en konstruktion är gjord enbart utgående från ljudet, men vi är väldigt duktiga på att höra om något blir fel. Motorljud är ju periodiskt. Vi är känsliga för om denna periodicitet påverkas, om än väldigt lite. Om en förbränningsmotor inte tänder som den skall hör vi det direkt. Likaså vet vi att knackande ljud kommer sig av att saker slår hårt mot varandra. Sådant skall inte förekomma i en motor.
I framtiden tror du att vi kommer att ändra uppfattning om vad som menas med ett kraftfullt motorljud. Hur kommer det att låta då?
– Elbilar och hybridbilar kommer inte att låta som vi är vana att bilar låter. En elmotor låter inte så mycket, men den är inte helt tyst. Jag tror att vi kommer att lära oss att höra skillnad mellan en stark och en svag elmotor. Det kommer att ge det starka elmotorljudet en exklusivitet.
Kommer ljudet av en V8 att bli omodernt?
– Det är det väl redan idag? Jag tror inte att man förknippar V8 ljud med modern teknik idag. Det väcker väl snarare en känsla av nostalgi.
Stockholm, 2008-10-23. En solig höstdag.
Ett mustigt lejonvrål bakom ryggen, som ömsom ryter ovch ömsom ger i från sig ett ystert gurglande, får ackompanjera sträckan Karlavägen - Lilla skuggan - Karlavägen.
Dagens åktur i en Maserati GranTurismo S är en av de roligare bilfärder jag gjort i år.
Titta bara på utseendet. Tre luftintag för tankarna till klassisk bildesign, och Maseratin har en attityd som utstrålar mer elak och huggsugen orm än Dodge egen oborstade vansinnesmaskin Viper.
Ja, jävlar, när vi tar rygg på bilarna utefter Valhallavägen kan Aston Martins DBS slänga sig i väggen. Eller åtminstone flytta sig ur vägen.
Italien - England, 1-0.
Maseratin ligger fastspikad på asfalten även när vägbanan ser ut som en gropig golfboll, och en falsk trygghet infinner sig alldeles för snabbt. Vi susar fram över det oljefixerade gruset i en hastighet långt bortom alla gränser.
Maseratins vapen - den spetsiga treudd som verkligen är en av bilvärdens snyggaste symboler - återfinns snyggt placerad lite här och var. Även på tanklocket, som tråkigt nog är en skev och plastig besvikelse inte ens värdig en Hyundai.
Med Maseratin följer imponerande siffror och fakta. Snabbt har jag glömt italienarnas designfadäs i anslutning till den 90 liter stora bensintanken.
James Holm - som ska plåta och skriva om Maseratin för CS Hemma och som bjuckar på åkturen - vågar tyvärr inte släppa bilnycklarna ur sikte en endaste sekund.
Snålis!
Men… det är nog tur för honom - och bilen. Och mig själv.
Personliga registreringsskyltar är tuffa. Som den på en halvrisig Audi Quattro (som inte återfinns i Vägverkets register…) som stod parkerad på Karlbergsvägen i Stockholm häromdagen.
“Hotrat”
Men 6 000 för den regplåten? Lägg till lika mycket och bilen är din, visar en sökning på bland begagnade Audi Quattro-bilar på Blocket. Å andra sidan = inte min bil = inte min business. 
Hur som helst. Ett antal mer eller mindre lockande skyltalternativ visar sig vara upptagna, som:
V8 / TUFF / SNYGG / FET / FETTA (!) / CHEVY / CHEVA / PETERS / BETTIE / MOPAR / MUSTANG
Däremot är följande namn lediga!
ROSTHÖG / DRULE (!) / CAPRICE / FETAST / RUMPA / ROCK
Helt otippat gick följande alternativ inte i genom:
PIMP / KUNGEN / … samt en uppsjö namn på kvinnliga och manliga kön, en tysk diktators efternamn och andra blandade barnsligheter.
Prova själv: https://secure1.ore.vv.se/persskylt/Ledigt.aspx
“Brinn för fan, brinn!” är inte bara en skönt rivig låt av Totalt jävla mörker, det är också en bra rubrik på det här blogginlägget.
Jag har nämligen gått en svetskurs på Skeppsholmsgården. Skälen är tre:
Möjlighet att testa så väl gas- som olika former av elsvetsning erbjöds, och jag fastnade naturligtvis för migsvetsen. Skälen är återigen tre:
Att försöka svetsa ihop 8 milimeter bilplåt med tråd och gassvets är nämligen extremt svårt. Det kräver många timmars praktik innan tekniken behärskas.
Att i stället punkta ihop två plåtar med migsvetsen - och sakta bygga en svetssöm av svetspunkter - är desto enklare. Det klarar de flesta av efter fem-sex timmars träning. Även de som har otur när de tänker, som läraren Günther sager.
Här följer några tips för dig som inte har ork eller råd att kasta ut flera tusen på en helgkurs i svetsandets ädla konst.
Dags att byta kylarprydnad. Den gamla höll på att vittra sönder. 21 år av sol, regn och kyla sätter onekligen sina spår.
Den nya lär leva betydligt längre, nu när min Caprice gått i pension och endast kommer att få kvalitetstid på vägarna.
Att lossa de fyra franska skruvarna som håller kardanaxeln på plats var inte ett problem.
Att lossa muttern som håller medbringaren var också extremt enkelt.
Jag har hört skräckhistorier om ett sjuhelvetes moment för att få loss den - vilket är rätt jobbigt under en bil - men icke. Frågan är om den inte satt alldeles för löst.
MEN…
Det var sjukt jävla svårt att få bort själva packboxen. Den satt som i apberget! Det krävdes rejäla mängder våld och vilja samt och en big ass skruvmejsel för att få bort den.
Nu är det i princip bara rengöring, återmontering samt påfyllning av transmissionsolja som återstår. Ja, och göra något åt den nyoljade garagegolvet. Sågspån is the shit.
Kanske hinner jag ta en sista tur innan den första snön faller?
Jag har funderat en stund och kommit fram till att min generöst tilltagna musiksmak inte riktig platsar i en Chevrolet Caprice.
Till exempel gör sig elektronisk musik som Depeche Mode, MSTRKRFT, Front 242 och Nitzer Ebb sig inte besvär.
Inte heller platsar indiepop och -rock som Glasvegas, The View, Pete and the Pirates, Pull Tiger Tail, Franz Ferdinand och dylika artister.
Nej, följande fyra musikstilar passar absolut bäst. All annan musik får stanna hemma.
Att montera en bilstereo kan kännas motigt, men är i praktiken en promenad i parken.
Hittar du mot all förmodan ingen information på det världsomspännade datanätet internet om hur du ska/kan göra, så kan butiken där du köper dina bilstereoprylar hjälpa dig.
Själv konsulterade jag Racecore i Solna. Butiken är värd ett besök bara för att lyssna på Sven och hans rövarhistorier! 
Installationen gick smärtfritt, mycket på grund av att kablage var draget av den förra ägaren. Det vill säga den feta strömkabeln (med glassäkring) från batteri till bagagelucka samt ljudkabel från instrumentpanel till bagagelucka. Tack för det!
Några tips är dock på sin plats:
Nästa grej är att installera fronthögtalare, men det blir ett lätt jobb. Bara att koppla på direkt på stereon.
Eventuellt blir det en subbas också. Vi får se.
Efterlyser härmed en växelspaksknopp i form av en döskalle.
Men den måste vara snygg, gjord med stil och smak, samt av hög kvalitet. Några lysdior i ögonhålorna vill jag inte veta av. Brr.
Den ska alltså inte se ut som på bilden nedan, det vill säga plastig som tusan.
På senare tid har bilförsäljningen sjunkit drastiskt. Biltillverkarna undrar varför.
Det är enkelt: Folk vill ha snåla, snabba, säkra och… snygga bilar! Som går att särskilja från kvarterets sladdriga blobbar som står och jäser på uppfarterna.
I annat fall behåller folket sina begagnade häckar, och lägger sina pengar på annat. Det är lika säkert som att ingen klickar på “Jag är under 18 år”-knappen på en webbplats fylld med porr.
Egen identitet ligger i linje med den individualism som präglar 2000-talet.
Men tyvärr inte i fas med den konsoliderings- och effektiviseringvåg som svept in över världen bilkontruktörer de senaste trettio åren. En toktråkig trend där bilar delar bottenplatta, motor, växellåda, elektronik och rent av former med tio modellkusiner.
Och färg, förstås. 2000-talet är spraymålad i en äcklig grå-silvrig färg. Blä.
Om vi bortser från färgen - grå naturligtvis - har nästa års Chevrolet Camaro en mycket egen personlighet. Förmodligen alldeles för personlig - och dyr - för de flesta.
Men kan biltillverkare bara addera en gnuta av den vitalitet och energi som Camaron ustrålar är mycket vunnet.
Bettie är en gammal polisbil från Los Angeles i Californien. Det är lite tufft.
Men hon kommer från en svunnen tid. Chevrolet Caprice, och Impala SS under 90-talet, används inte längre som Police Interceptor. De har gått i pension.
I stället är Ford Crown Victoria som gäller för många polismyndigheter, ett rätt så tråkigt om än acceptabelt val.
Det finns mer spännande alternativ. Som en Dodge Charger 2009 med 5.7 liters Hemi-V8. 368 hästkrafter klär asfalten med en tjusig gummiskrud om föraren så önskar. Kanske nästa bil för bloggägaren?
